Lagbanner
MFF - Sirius 4-0: 21
Guldet säkrat.

MFF - Sirius 4-0: 21

Guldfrossa? Inte direkt. Malmö FF behövde en knapp kvart. Sen stod det 3-0. Sirius orkade aldrig komma tillbaks. Återvänder gör däremot Lennart Johanssons pokal, som efter några år i vilsen exil äntligen får komma hem igen.

Det var en lång dags väntan fram till matchstart. Jobbigast av allt var kanske den gnagande, illavarslande känslan av att segern tagits ut i förskott. Texter i tidningar, Malmö FF:s uppmaning om att låta bli att komma till stadion att fira – allt sånt förutsatte seger på ett för min smak lite väl pösmagat sätt. De om-vi-nu-vinner-brasklappar som synts här och där har haft karaktären av pliktskyldiga fotnötter, och inte alls framstått som några äkta farhågor. Sånt oroar den som ser illavarslande tecken i det mesta som sker.

Tankemodell för att stilla denna nervositet: nej, det var inte nu eller aldrig. Det var nu eller nån av de kommande tre matcherna. Nån kniv mot nån strupe var det definitivt inte tal om.

Och allt detta är helt onödigt att skriva, för det visade sig att oron var komplett obefogad. Det har varit ett stillsamt firande här hemma, med familj och några vänner och ett flitigt utbytande av digitala gratulationer, men: ett firande har det varit.

För Malmö FF är svenska mästare igen. Rättvist och oerhört skönt.

Men nu är här en matchrapport, så låt oss berätta lite om matchen. Och börja med motståndet.

Sirius får ses som ett av årets stora utropstecken. Ett spelande, bollförande lag som länge haft hyfsat häng på toppen. Men det har gått lite trögare på slutet. I veckan kom dessutom rapporter om Coronafall i truppen, men såvitt jag vet (så här i skrivande stund) har man inte offentliggjort vilka spelare det rör sig om. Hursomhelst, jämfört med startelvan senast saknades fyra spelare: Adam Hellborg, Daniel Jarl och Nahom Girmai Netabay, och dessutom var målvakten Lukas Jonsson avstängd efter att ha dragit på sig sitt fjärde gula kort mot Kalmar. Sirius offensiva trumfkort, Vecchia och Sugita, fanns dock på plan.

Så här ställde de upp:

Jonathan Viscosi – Johan Karlsson, Karl Larson, Tim Björkström, Axel Björnström – Yukiya Sugita, Elias Andersson, Jaime Roche – Laorent Shabani, Mohammed Saeid, Stefano Vecchia.

I den Corona-smittade Jon Dahl Tomassons frånvaro tog som bekant Daniel Bäckström huvudansvaret på bänken . Samma startelva som mot HIF, med ett undantag – Nalic ersattes av Rieks. Alltså:

Johansson – Larsson, Ahmedhodzic, Nielsen, Knudsen – Christiansen, Rakip – Berget, Toivonen, Rieks – Kiese Thelin.

Första halvlek
Jag hade inte blivit förvånad om inledningen varit en smula försiktig och präglad av stundens allvar. Men icke. Hög press som bet, och redan efter två och en halv minut ryckte Rieks förbi sin back och skickade in ett inlägg. Där tryckte Isaac Kiese Thelin undan Karl Larson (som ju är ytterback normalt och, för att uttrycka det försiktigt, är ett par centimeter kortare än Isaac) och knoppade in ledningsmålet.

Det dröjde till den åttonde minuten innan Sirius överhuvudtaget kom över på vår planhalva. Då var de där för att pressa högt. Vi spelade oss ur den pressen, Rieks trampade inåt och hittade en felvänd Toivonen vid straffpunkten. Skarv snett bakåt, och Christiansen mötte direkt. 2-0 på ett löjligt vackert vis.

Stackars Viscosi i målet fick sedan göra ett par räddningar på avslut från Rieks och Christiansen. Men klockan stod ändå inte på mer än sisådär 14.20 när Berget skruvade in ett inlägg mot bortre stolpen där Toivonen var störst, starkast och bäst och nickade in 3-0.

Knockoutstart är bara förnamnet.

Sirius fick sedan ha mer boll och kom in i matchen en smula. Men för att parafrasera Bengt Grive från Brasilien-Skottland-matchen i VM-82: Det var ett skenbart övertag. Bortsett från ett hyfsat skott från Sugita (fin spelare) hotade de egentligen aldrig. De omställningar Malmö FF skapade kändes däremot farliga hela tiden.

Fyran borde kommit efter en halvtimme. Vi har ju inte gjort så många nickmål i år, men här var det nära ett tredje i en och samma match. En Christiansen-hörna nådde en väldigt fristående Sören Rieks, men nicken gick över.

En första halvlek som kan sammanfattas med total kontroll. Stefano Vecchia, en av årets succéspelare, hölls i strama och hårda tyglar av Eric Larsson.

Andra halvlek
Henrik Rydström gjorde ett byte i paus. Laorent Shabani, som blivit varnad i första (vilket gav upphov till en liten dispyt mellan Rydström och Jonnie Fedel) byttes ut och ersattes av Simon Gefvert. Man gjorde också en annan rockad i laget – gissningsvis för att få in mer fysik och storlek i mittförsvaret – då man drog ner Jaime Roche, flyttade ut Karl Larson på dennes vanliga ytterbacksplats och skickade upp Johan Karlsson på mittfältet.

Halvvägs in i halvleken brände det till nere vid vårt mål för första gången. Vecchia sköt och Marko klarade. Returen hamnade hos Sugita, men hans skott blockades av Knudsen.

Arnor Traustason bytte av Sören Rieks i 72:a. Kort därpå var Eric Larsson nära att kröna sin fina insats med ett mål. Hans vänsterskott klarades av Viscosi. Eric fick emellertid sin revansch i 76:e. Han skojade bort Björnström på kanten, vandrade in i straffområdet och curlade in 4-0 i bortre. Hans första i allsvenskan i år, och ytterligare ett otroligt tjusigt mål.

Slutet blev förstås en defilering. Vilket på intet vis hindrade oss från att skapa fler chanser. Erdal väggade sig genom till friläge men Viscosi klarade. Och Siriusmålvakten fick även fingertopparna på ett Traustason-avslut, som därmed hamnade i innerstolpen istället för i mål.

Adi Nalic, Oscar Lewicki, Amin Sarr och Behrang Safari fick alla speltid.

Fyrverkerierna smällde över Malmö Stadion redan i den 92:a minuten. Det kändes inte som om det innebar att segern togs ut i förskott.

Domare Wolf blåste av, jubel på innerplan och en symbolisk vandring bort mot norra läktaren för att tacka. En ganska behärskad glädje snarare än kaoseufori … Isaac Kiese Thelin pratade om lättnad i efter-match-intervjun. ”Släpp på det och känn hundra procent glädje”, uppmanades han av Jens Fjellström.
----
Säsongen är inte slut, många lag har mycket att spela om, och vi måste inte minst se till att besegra Lunds BK för att nå cupgruppspel nästa … ja, när? Vår? Inte lätt att veta.

Men vi har redan vunnit allsvenskan. Sannerligen en ljuspunkt i dessa mörka tider, och det ska bli fantastiskt att i ett tillstånd av total avslappning se de tre sista matcherna.

Återstår bara att säga tack, Malmö FF. Numera 21-faldiga svenska mästare.

Henrik Zackrisson2020-11-08 22:29:03
Author

Fler artiklar om Malmö FF