MFF – Sirius 5-0: Proppen ur för Gall
Mållöst i över en timme. Sen blåste Martin Strömbergsson straff, och resten av matchen blev en tjusig liten illustration av den så kallade ketchupeffekten.
Det var inte så länge sedan vi mötte Sirius sist. Närmare bestämt den 7 juli, i omstarten av allsvenskan. Jag befann mig utomlands då. Satt och tog emot sms i en bil med en guide och förare som hade väldigt svårt att förstå varför vi jublade över fotbollsresultat innan matchen ens börjat – för detta var ju samma dag som Sverige mötte England i VM-kvartsfinal. Vi fick förklara att jag emottog nyhetsbulletiner från en oändligt mycket viktigare match. Guiden flinade och skakade på huvudet över att svenskar spelar ligafotboll innan vårt landslag är utslaget ur planetens största fotbollsevenemang.
Jag har förstått att Sirius såg riktigt risiga ut i den där matchen. Men sen dess har de stramat upp sig. De radade upp fyra segrar innan de i förra veckan fick stryk av Dalkurd. De har visat upp en beundransvärd förmåga att inte falla ihop. Två gånger om vände de 0-2 underläge mot IFK Göteborg till seger, och det var inte långt ifrån att man kom ikapp Dalkurd också. 0-3 knaprades upp till 2-3 innan slutsignalen ljöd. Själv minns jag också – med fasa – fjolårets möte på Stadion. Egentligen var vi klart bättre, hade kontroll, men tappade ändå 3-1 till 3-3.
Viss varningsflagg för Uppsala-laget alltså. Och samtidigt vilade vi en del viktiga pjäser. Fast någon Hugo Andersson fick vi inte se, trots att detta antagits i förhandsspekulationerna. Lasse Nielsen startade. Vår elva såg ut så här:
Dahlin – Brorsson, Nielsen, Lewicki – Eric Larsson, Gall, Bonke, Traustason, Binaku – Rieks, Antonsson.
Rieks fick för övrigt inte bara vikariera som anfallare, utan även som lagkapten.
Sirius startelva formerades som följer:
Lukas Jonsson – Björkström, Eiswohld, Oscar Pehrsson, Robert Åhman Persson, Jesper Arvidsson – Lindberg, Saeid, Haglund, Georges – Offia.
Första halvlek
Sirius gjorde som flera andra lag gör på Stadion: de sjönk lågt och lät oss ha bollen i ofarliga områden. Det dröjde drygt tio minuter innan det brände till. En bra aktion av Rieks satte Romain Gall i skottläge just utanför straffområdet. Bra tryck i avslutet, men en fin räddning av Lukas Jonsson. Direkt efter sprang sig Gall fri igen, den här gången på högerkanten, men skottet gick i burgavelns utsida. Känslan var att han kunde sökt Antonsson i mitten.
Rieks, ja. Han briljerade med flera fina mottagningar och vändningar i början.
Men efter att Henry Offia skapat en något slumpartad chans efter 20 minuter jämnade Sirius ut spelet. De steg upp lite högre och vi hade svårt att etablera något anfallsspel. I 33:e slarvade Egzon Binaku och såg sig tvingad att fälla sin motståndare. Varning och frispark i farligt läge. Sirius har en riktigt bra fasta-situationer-fot i Jesper Arvidsson (som ju gjorde ett frisparksmål mot oss ifjol, och som har prickat Philip Haglunds huvud ett par gånger nu i sommar). Dessbättre fick han inte bollen över muren – den träffade istället Arnor Traustason i huvudet och Arnor blev liggande en liten stund.
Sömnigt spel, men det blixtrade till i slutminuterna. Först sköt Gall via Jonssons händer i ribbans överkant, och sen växelspelade Gall med Antonsson och skruvade bollen över och utanför.
Det var det sista som hände i halvleken.
Som kändes lite energilös och präglad av att vara inklämd mitt i dubbelmötet med Midtjylland. Sirius hotade egentligen aldrig vår nykomponerade trebackslinje på allvar, men förutom Galls avslut (som i och för sig var många) skapade vi inte heller något av värde. Våra ytterbackar, Egzon och Larsson, kom egentligen ingenvart alls. Traustason löpte och hämtade boll, men stängdes allt som oftast ner. Marcus Antonsson har nåt skönt kompromisslöst och oförtrutet över sitt springande, men bollen nådde honom sällan. Bonke Innocent vann flera närkamper, slog vårdade och säkra passningar, men är ju inte riktigt spelaren som trampar upp tempo och hittar de kreativa lösningarna framåt.
Blott 11000 på läktarna, och rent allmänt lite sömnigt, lite låst och lite tempofattigt. Och om man ändå ska drista sig till att peka på externa faktorer såg det ut som om planen släppte och tovade sig. Inte minst hade Eric Larsson problem med fästet.
Walter Viitala värmde upp rejält i paus. Så rejält att jag trodde att han skulle ersätta Dahlin i andra. Så blev det dock inte – Dahlin stod kvar i målet. Däremot ersatte Markus Rosenberg den varnade Binaku, och Rieks gick ut på sin vanliga plats på vänsterkanten.
Andra halvlek
Bättre fart direkt? Nja, va … ? Spelet flöt inte från avspark, men efter en tio minuter märktes en tempohöjning och ökat tryck. Vi bet oss fast runt Sirius straffområde, dock utan att vaska fram de riktigt heta chanserna. Jesper Arvidsson blev varnad. Bonke Innocent ersatte av Bachirou i 58:e. Men när Romain Gall några minuter senare missade en mottagning i hyfsat läge måste jag erkänna att detta började likna en klassisk vi-fastnar-i-vår-egen-frustration-match.
Men så, i 61:a: Eric Larsson försökte sig på ett inspel och Oscar Pehrsson tog undan bollen, tillbaks mot Eric. Som nådde den just före Jesper Arvidsson – och gick omkull. Min plats på Stadion är just ovanför där situationen skedde, och spontant var min känsla att det var straff. Jag uppfattade det som att Eric nådde bollen, slog den förbi Arvidsson och blev upphakad. Efter att nu sett reprisen är jag inte lika säker. Arvidsson drog undan foten, och det ser ut som om det var lite kontakt när han satte ner den, men … ja. Så här efteråt, knappast en solklar straff i mina ögon. Kraftiga protester från Siriusspelarna också, vilket ledde till att Ogbu (som ersatt Offia) blev varnad.
Hursomhelst, fram stegade kapten Rosenberg. Målvakten till höger, bollen till vänster och utan vidare prut 1-0. Vi hade då nått minut 62.
Direkt efter hade faktiskt Sirius sitt hetaste tillbud så långt i matchen. Ett misslyckat bicicleta-försök hamnade hos en ganska fristående Haglund. Möjligen insåg han inte riktigt hur fri han var, för han tofflade iväg ett ganska löst halvvolleyavslut som Dahlin enkelt fångade i famnen.
Istället, till något betydligt roligare: Eric Larsson bröt en dålig passning högt, spelade in i mitten till Rieks, som lade onetouchade bakåt till Gall – som i sin tur avancerade och krutade in 2-0 med vänstern via stolpen. Mycket snyggt. Siriusspelarna samlades i en cirkel på egen planhalva för en stunds rådslag. Det hjälpte inte.
Jag pratade ju om det här med ketchupeffekt i ingressen. Bara fem minuter var det dags igen. Gall trampade fram, och ett par överstegsfinter och en kanon i närmsta krysset senare var det 3-0.
Som sagt, Sirius är ett lag som inte viker ner sig även när det ser mörkt ut. Men här kändes en vändning väldigt långt borta. Inte blev det bättre för uppsalaiterna i 77:e minuten. I samband med en hörna bytte Anders Christiansen av Rieks. Kanske inte vår mest utpräglade nickspecialist … men i alla fall, från nära håll knoppade vår superdansk in 4-0. Han hade då varit på plan i ungefär tre sekunder, och om man tittar på målfirandet så ser det lite grann ut som om glädjen blandas upp med en andel förvåning.
Defilering mot slutsignalen. Men ett sista litet tjusigt nummer hanns med. I 88:e fick Marcus Antonsson till sist betalt för sitt löpande, när han utnyttjande en elegant skruvad framspelning från Rosenberg på bästa sätt. Bollen lobbades över Jonsson i målet.
På övertid hade Sirius ett skott i innerstolpen. Men, som ni kanske anat vid det här laget: detta var inte riktigt deras dag.
Till sist en väldigt stabil seger, även om det satt längre inne än vad siffrorna antyder.
Svårt att inte nämna Gall idag. Ofta en fin touch, och en riktigt fin avslutsfot (eller, förresten: två riktigt fina fötter, som Totte helt riktigt påpekar i kommentarsfältet nedan). Skönt och rättvist att han till sist fick utdelning.
Vi plockade för övrigt en placering i och med detta, eftersom Östersund förlorade mot Sundsvall.
Nu väntar fyra dagars förberedelser inför Midtjylland.
Ingen rast, ingen ro.
