MFF - Vardar 1-1
Rond 1, kvalomgång 2. En första doft av finrummet. En chans att visa upp sig. En chans att under inga som helst omständigheter fucka upp det.
Då var vi här igen alltså, kvalspel till Champions League! Efter dubbla baltbesök de senaste två gångerna var det denna gång FK Vardar, a.k.a Makedoniens finest, som i rödsvart skrud skulle stå för motståndet. Med all respekt till de redan nämnda matcherna (0-0 x2 mot först Ventspils och året efter Zalgiris Vilnius) så skulle väl detta inte kunna sluta med något annat än en relativt bekväm hemmaseger?
En minut in kändes det onekligen så. MFF hade inlett frenetiskt och lät inte makedonerna ens andas obevakat. Med Berget springandes som en galning längst fram var budskapet tydligt: Vi går för det! Ingen mållös tillställning här inte, när returen väntar ska vi ha minst ett måls försprång att förlita oss på.
Men helt säker kunde man inte vara. Jag menar, hur kan man vara det med en nytänd Balotelli i bortalaget? Visst ryckte man till när man läste laguppställningarna inför matchen, men när det hela förklarats (originellt artistnamn) skrattade man gott. Inte allt för länge dock. Det visade sig nämligen att han åtminstone kunde ta sig till farliga lägen inte bara en, utan två gånger, båda gångerna efter inblandning av landsmannen Felipe. Bollen satt visserligen inte någon av gångerna, men man påmindes om att det fanns ett inte helt oävet gäng på andra planhalvan som kunde trilla boll på iaf allsvensk nivå.
MFF håller ganska bra i spelet, men farhågorna om att ett anfallspar bestående av Berget och Cibicki inte skulle vara spetsigt nog visade sig stämma. Det kombineras fint utanför straffområdet, och ett antal gånger resulterar det i fina skottlägen för medspelare, men framför mål knyter det sig. Berget löper bra och kommer till några lägen i första halvlek, men Pawel verkar inte uppfatta att han måste göra sig tillgänglig i dessa lägen, utan lever för mycket i "Second striker-tankar", vilket i och för sig inte är så konstigt när man ofta har Rosenberg framför sig. Men precis som i bortamötet med Kalmar tidigare under säsongen så resulterar detta något omaka anfallspar återigen i en relativt uddlös slutprodukt.
Den första halvleken förblir mållös, och även om det är fördel MFF i spelet så blixtrar Vardar till ett par gånger och lyckas spela sig fram till matchens två bästa chanser. Hemmalaget får nöja sig med några halvfarliga långskott och ett tamt Berget-avslut från nära håll efter fint inspel från Tinnerholm. Andra halvlek bör nog kunna bli en nervig tillställning.
Spelarna verkar känna av allvaret när de kliver ut igen efter paus. Det verkar helt enkelt lite försiktigare, och intensiteten är inte densamma. Men man gnuggar på, och lyckas åtminstone spela till sig några hörnor. På en av dem blir det nära när en Vardar-försvarare nickar bollen strax utanför eget mål.
Pa Konate hade ingen spelmässig superafton, och som om inte det vore nog träffades han av ett sträckt ben i matchminut 53. Han klarade sig oskadd, men visst borde förövaren Tigran Barseghyan ha fått ett rött kort, istället för det gula som halades upp ur den något ojämna domarens ficka. Men oturen tog inte slut där.
Å nej. Drygt tio minuter senare hände det som inte fick ske. Ett inlägg från vänster (återigen var Felipe involverad) hittade efter några olyckliga studsar fram till Nikolov som via stolpen lyckades hitta nätet efter ett högerskott. Aj då. I Champions League-kvalssammanhang gjordes det senaste bortamålet på Swedbank Stadion av kroaten Nikica Jelavic för Glasgow Rangers (ja ni hör ju att det gått ett tag sedann dess), och denna svit kunde inte ha brutits på ett brutalare sätt. Men men, det återstod en halvtimme och matchen hade inte getts upp på något sätt.
I den 65:e minuten sker ett dubbelbyte. Ut går Konate och Erdal Rakip, in kommer formstarka Mattias Svanberg samt vår norske varg med de känsliga fö... eh, tassarna. Det blir lite mer driv i spelet nu, och man vågar hoppas igen. Men trots att kantspelet börjar se bättre ut så blir det inga riktigt heta chanser, och den där resultattavlan ser bara vidrigare ut för varje sekund som går. MEN... Men vi har ju trots allt Magnus Wolff Eikrem på plan, och då vet man att det minst en gång kommer serveras en briljant smörpass som har förmågan att vända på steken, beroende på vem som befinner sig i "the receiving end". I den 75:e minuten hände det. MFF fick en frispark, och Franz Brorssons bakhuvud prickades på ett alldeles ljuvligt sätt. 1-1, och hoppet lever trots allt!
Efter detta går hemmalaget verkligen för segern. Medan jag själv bävar vid tanken på en kontring och 1-2 så öser MFF bara på, och så bör det väl ändå vara. Oavgjort är inte katastrof, men inte bra nog helt enkelt.
Under slutkvarten kommer MFF till fler farliga lägen än under resten av matchen sammanlagt. Den alltid imponerande Anders Christiansen är nära ett riktigt drömmål kring den 80:e minuten när han efter Berget-skarv chippfintsvrickar sig förbi två backar innan avslutet tyvärr inte håller samma kvalitet. Svanberg har ett skott utanför från bra läge, Lasse Nielsen har öppet mål men lyckas inte styra in bollen från sin något aviga position.
Ju längre matchen går, ju mer maskas det hos bortalaget, och lika mycket som man hatar det så måste man ändå förstå det. Det enda man kan göra åt det är att göra 2-1, även om de nog varit hyfsat tillfreds med det resultatet också.
Men några fler mål blir det inte. AC har förvisso en alldeles galen ribbträff på tilläggstid som studsar ner på mållinjen (tror jag, gick inte att se på reprisen) och får Stadion att svära högljutt och unisont, men det var bara inte meningen att det skulle gå vägen ikväll.
Returen väntar på tisdag, och det är knappt att man vågar tippa något slutresultat ens i tankarna. Vi måste göra mål, och så länge Vardar inte gör fler har vi åtminstone en förlängning att se fram emot ("se fram emot"). För att förtydliga är det bara resultatet 1-1 som resulterar i det scenariot, förlust eller 0-0 och vi ryker, vinst eller oavgjort med högre målantal än 1 och vi seglar vidare mot nästa kvalomgång. Simple as that.
Ångesten regerar kommande vecka, men tänk på att det faktiskt hade kunnat vara ännu värre. Tänk på Franz bakhuvud.
