Lagbanner
MFF – Värnamo 3-1: Hårfint
2-1-skytten.

MFF – Värnamo 3-1: Hårfint

Svängigt och svajigt, och det kunde sannerligen gått lite hur som helst. Men seger, det blev det. Till slut.

Känslan är väl, inte minst efter den här matchen, att Värnamo i år visat upp ett spel som förtjänar fler poäng än de 19 de hittills spelat in … ? Så någon enkel seger match förväntade jag mig inte. Minns bara bortamatchen, den som avrundade den fantastiska våren: det krävdes en rejäl målvaktsgroda för att vi skulle kunna koppla greppet den gången.

En annan förväntning var att effektivitet skulle vara av yttersta vikt. Jag trodde på förhand på få målchanser. Men om det där med icke-lätt match var en korrekt föraning visade sig målchansantagandet vara helt felaktigt. Det hände massor.

Men först, startelvorna. Bortalagets såg ut så här:

Pilip Vaitsiakhovich – Victor Larsson, Victor Eriksson, Emin Grozdanic – Albion Ademi, Wenderson, Hampus Näsström, Gustav EngvallOscar Johansson, Ajdin Zeljkovic, Simon Thern.

I Malmö gjorde Derek Cornelius comeback som startman, och Oscar Lewicki fick förnyat förtroende på mitten. Joseph Ceesay var åter från sin hjärnskakning, men inledde på bänken. Lasse Nielsen tog återigen hand om högerbacksplatsen. Vilket gav följande uppställning:

Dahlin – Nielsen, Jansson, Cornelius, Busanello – Peña, Lewicki – Jörgensen, Nanasi, Ali – Kiese Thelin.

Första halvlek
Händelsemässig rivstart: först slog Värnamos Victor Larsson en indianare rakt i gapet på Taha Ali, som dock inte lyckades utnyttja möjligheten. Istället, i nästa sekvens, en boll som såg ut att skruva sig ut på fel sida sidlinjen men som bedömdes vara inne av linjemannen nådde Albion Ademi. Farligt direkt, men vi fick undan till hörna.

Direkt märktes det att smålänningarna inte var här för att backa hem. Pressen var hög och ofta framgångsrik.

Efter några bra och intensiva minuter från Malmös sida tog Värnamo tag i bollen. Mycket rullande i backlinjen, många inkast, och så plötsligt ett friläge för Ajdin Zeljkovic. Han visade (lite för?) tydligt att han ville bredsidescurla den i bortre, och Dahlin läste det och klarade. Men usch. Ingen bra tendens i matchen.

Peña och Lewicki hade problem med pressen. Bolltrampande följdes alltför ofta av bolltapp, och felpassen var obehagligt många.

Så det var kanske inte alldeles genomlogiskt att vi gjorde mål i den 24:e minuten. Sebastian Jörgensen lyrade in en hörna, Simon Thern (som koncentrerade sig mer på Pontus Jansson än på bollen) fick den i ryggen och den studsade fram till Kiese Thelin – som tryckte in den från nära håll.

Kvitteringen dröjde bara ett par minuter. Även detta mål var en frukt av slumpens skördar. Lewicki såg två gånger om ut att ha vunnit bollen, men Gustav Engvall gick ändå segrande ur duellen. Hans inspel träffade Pontus Janssons benskydd och studsade ut till Oscar Johansson. Som, det får erkännas, mycket elegant curlade bollen över Dahlin i målet.

Inte alls oförtjänt så långt. Men sista delen av halvleken blev vår bästa period i matchen. Direkt efter 1-1 borde det varit 2-1, men Kiese Thelins nickade Busanellos precisionsinlägg mitt på Vaitsiakhovich. Ett antal chanser följde: Taha Ali serverade i tur och ordning Jörgensen, Nanasi och Kiese Thelin, men inget av avsluten träffade mål. Och största chansen hade Simon Thern. Men hans avslut på ett snett-inåt-bakåt-inspel från Ademi gick högt över.

Med tanke på halvlekens avslutning borde vi kanske gått till paus i ledning. Eller? Värnamo gav oss problem, och hade dessutom bränt två jättechanser. Deras hårda och intensiva press på framförallt våra defensiva mittfältare betalade sig. Oscar Lewicki hade det jobbigt, men även Peña uppvisade en hög felprocent. Samtidigt spelade bortalaget med hög risk, och de gånger vi lyckades komma ur pressen fanns det utrymme att spela på.

Andra halvlek
Det började riktigt illa. En klockren felpass bakåt från Peña kunde gått riktigt illa, men Busanello blockade Ademis skott. Ett par minuter senare var det Lewickis tur. Han redde upp det hela med att ta ett gult kort. På den efterföljande frisparken kom nästa Värnamo-jättechans. Simon Thern lyfte fram bollen över muren och Engvall löpte sig fri. Dahlin gjorde sig stor och räddade med ena armen. Returen gick till Oscar Johansson, men Cornelius vräkte sig fram och lyckades täcka undan till hörna.

Då hade det gått fem minuter av halvleken.

Några minuter senare ersattes Lewicki av Otto Rosengren. Målchanserna blev färre, och matchbilden mer lik den på förhand väntade: vi etablerade spel på Värnamos planhalva, och de kontrade.

I 63:e blev Lasse Nielsen liggande. Han haltade ut och ersattes av Joseph Ceesay. Samtidigt kom Sören Rieks in istället för Jörgensen. Det stod och vägde, och det skulle väga över till oss. En stunds briljans: Ali till Nanasi, makalöst elegant släpp till Rieks, i steget, och bredsida mellan målvaktens ben från snäv vinkel. Något av en målvaktstavla, men givetvis inte i paritet med den som gav oss 2-1 uppe i Värnamo i juni. Minut 73, och vi var i ledning igen. Och initiativet gick över till Värnamo. I 80:e kom Hugo Bolin in istället för en tröttkörd Ali, och samtidigt fick Lasse Berg Johnsen debutera. Han ersatte Sergio Peña. Första ingripandet blev inte alls särskilt lyckat, då han skänkte bort bollen via en för lös passning till Busanello.

Värnamos sista stora chans kom i 85:e. En lång, skruvad frispark nådde mittbacken Grozdanic (tror jag det var) vid bortre stolpen, men han fick ingen träff på bollen och den kunde enkelt skopas upp av Dahlin.

Sju tilläggsminuter aviserades och publiken vädrade sitt missnöje. Fast det gjorde inget, skulle det visa sig. Tvärtom. I 93:e lade Nanasi fram bollen till en djupledslöpande Rieks, vidare till Kiese Thelin – som lobbsköt in det definitiva avgörandet.

Den trista sviten – tre segerlösa matcher – bröts. Vi vann igen.

Men det satt hårt inne. Värnamo hade läst sin läxa och var, som sagt, framgångsrika i sin press. Samtidigt slarvades det obehagligt mycket i passningsspelet från alldeles för många fötter. Oscar Lewicki har väl aldrig varit någon snabbfotad passningsspindel och hamnade snett i den här matchen. Det var jobbigt att se. Och som tidigare påpekats var felprocenten från Sergio Peña också för hög. Offensiven klickade inte riktigt. Sebastian Jörgensen hade några fina intentioner, men var ganska anonym och känns än så länge liksom lite försiktig.

Men vi vann ju. Trots allt. Taha Ali röstades fram till bäste MFF:are, och ja, kanske det. Han låg bakom en del. Något av hans inspel borde kanske förvaltats. Men annars, Busanello satte sina passningar, återerövrade boll och vann de flesta av sina närkamper. Pontus Jansson spred majestätiskt lugn och Derek Cornelius gjorde en OK comeback. Och så Johan Dahlin, förstås, med två tunga räddningar på rena frilägen. Bland annat.

Det här var också en match där det gavs lite svar på tal. Isaac Kiese Thelin sågades för sin bleka insats mot AIK. Två mål idag utgör ett hyfsat tillbakastudsande. Och visserligen vann han inte varje närkamp eller nickduell, men en del av gångerna lyckades han suga ner bollen och distribuera den till medspelare. Sören Rieks - en annan spelare som fått en del skopor kritik på sistone - gör ett bra, och ju faktiskt matchavgörande, inhopp. Och så får det väl sägas att Henrik Rydströms matchcoachning (ytterligare en grej som hamnat i kritikernas skottglugg) den här gången träffade rätt. Inte bara Rieks utan också Otto Rosengren bidrog till att matchen tippade över till vår fördel. Lasse Berg Johnsen började med en felpassning och gjorde några småmissar till, men han var också aktiv och tog plats. Utstrålade pondus, på något vis. Kändes hoppfullt.

Knappast någon klockren håll käften-insats. Snarare en match som säkert, om jag inte redan varit skallig, fått mig att slita mitt hår. För vi såg sårbara ut. Mer ihåliga än solida. Men vi hittade återigen lite spets framåt, och de tre poängen hamnade hos oss. Det tackar jag alldeles speciellt för.

Henrik Zackrisson2023-07-31 23:50:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF