Om lejon och framgång
På de mäktiga afrikanska savannerna härskar det stolta lejonet. Hans revir sträcker sig så långt hans rytande hörs. Ingen vågar utmana lejonkungen, han är störst, bäst och vackrast…
Lejonkungen.
…tills den dagen han softar till sig för mycket. Det goda livet, med att det är lejonhonorna som jagar och han som äter först och mest, och att hans enda uppgift är att hålla bort vilsekomna hyenor, kommer så småningom att göra sig påminda. För ute i ödemarken vandrar det ett annat lejon. Ett lejon som jagar sitt eget byte, vandrar mellan reviren, får stryk av större lejon men som med detta växer och blir hungrigare, mer motiverad, att en dag själv få bli lejonkung.
En dag hittar det hungriga, motiverade lejonet till den mätta och bekväma lejonets revir. Tystnaden lägger sig som en filt över savannen när utmanaren börjar pinka in sig på kungens område. Lejonkungens plikt är att jaga bort honom, han har gjort det förr, när han var ung och stark, när han själv var motiverad, när han precis tagit sig upp på toppen. Men det var längesen det. Nu är han ingen match mot den hungriga uppstickaren och den gamla lejonkungen går mot sin sista strid.
Efter att han är borta kommer den nya lejonkungen att döda varenda en av den gamles ungar. I alla fall de som inte är gamla nog att fly och leva det vagabondliv deras far för längesen levt, det liv som deras syskonmördare precis avslutat. Varför dödar han ungarna? Naturen är grym, det handlar om att honorna inte kan vara dräktiga om de fortfarande har småungar, och den nya kungen har inte tid att vänta på att ungarna ska växa upp, hans gener måste leva vidare, hans ungar måste leva. Allt vad som en gång fanns kvar av den gamle kungen försvinner sakta men säkert.
**
Men på den allsvenska savannen rör sig flera hungriga utmanare, som länge tittat avundsjukt åt kungens håll. De har försökt utmana, de har spänt sina muskler, de har gått in i clinch med kungen. Men utan framgång. Mästaren har inte varit mätt än, har inte blivit bekväm. Man har haft ännu större muskler, kunnat knuffa bort motståndarna i dessa clinches och sedan kunnat knocka dem ganska bekvämt.
Men nu sitter vi här, med våra två stjärnor, väldigt nöjda över faktumet att vi blev först med detta. Finns det någon risk för mättnad? Finns det någon risk för att vi slutar jaga våra egna byten utan nöjer oss med vad vi blir serverade? Våra rivaler må vara halta och lytta efter att ha försökt komma åt den där kronan, men de fortsätter satsa. Likt den unga lejonhannen väntar de på stunden då lejonkungen känner sig nöjd – då hugger de. AIK har värvat tunga kanoner framåt (men tappat ännu tyngre bakåt), ÖFK har lyckats kedja fast sin succétränare och sina landslagsmän åtminstone fram till sommaren, Djurgården har tappat tunga profiler men ser för första gången på länge gryningsljuset (efter sin första derbyseger sen Doffeln brann) och Göteborg har vaknat upp och insett att vi kommit in i ett nytt Millenium och att man numera spelar boll längst med marken.
Är Malmö nöjda och belåtna? Har vi vår primetime med Champions League-spel och abonnemang på Lennart bakom oss? Är utmanarna redo? Jag sticker ut hakan och säger nej, vi är långt ifrån den här mättnaden. Anledningen är enkel, den stavas Markus Rosenberg.
Hade vi spelat i Europa 2017 hade chansen varit stor att Mackan känt att han gjort sitt, han avslutar på topp med 20 SM-guld, tre Europaäventyr och en dryg halvmiljard på banken. Men det blev inget Europaspel, det blev inte det slutet som Mackan ville ha, så han skrev på för ett år till. Att Mackan är på plan kommer borga för att Malmö kommer att fortsätta dominera. Det har vi sett flera gånger under 2017, när Mackan startat på bänken har spelet haltat. Så fort kaptenen kommit in har kvalitén höjts direkt. Det är hans sista år, han vill avsluta den på topp.
Men även vi, supportrarna, har ett stort ansvar i det här. Jag är inte ensam om att känna en liten mättnad på läktaren. Visserligen rätt så folktätt med knappast så att vi når vår Champions League-klass på läktaren. Därför uppmanar jag er alla att ta er till Stadion. Visa våra motståndare att detta lejon fortfarande är hungrigt, fortfarande på jakt efter mer. Men framför allt, ta er till Stadion för att se Lejonkungen spela sin sista säsong, för att sedan kunna lämna över stafettpinnen till sina lejonungar, hungriga på egna framgångar – och låta den himmelsblå dominansen fortsätta.
Om 30 år kommer vi att skryta att vi såg Mackan spela, så som de som såg Bosse gör idag. Om 30 år kommer vi att snacka om 10-talet som en av de främsta i vår historia. Var en del av den historien - kom till Stadion och stötta di blåe.
