Oscar Lewicki om 100 och eufori
I gårdagens match mot Östersund gjorde Oscar Lewicki A-lagsmatch nummer 99. På onsdag mot Hammarby kommer med största säkerhet nummer 100. Himmelriket ringde upp en trött men glad MFF-mittfältare som naturligtvis också fick lägga ut texten om 2-1-segern.
Jag förutsätter att du får speltid på onsdag mot Hammarby och i så fall är du välkommen in i 100-klubben, det vill säga den rätt exklusiva skara av fotbollsspelare som gjort 100 A-lagsmatcher i Malmö FF.
– Se där, se där.
Du visste inte det?
– Jag visste inte det nej. Jag har uppenbarligen inte lika bra koll som ni har (skratt).
I MFF:s årsbok listas alla som gjort just 100 matcher eller mer. Så ditt namn kommer alltså finnas med i varje kommande bok i evigheters evighet. Jag hade tyckt det varit rätt stort.
– Det är rätt fantastiskt faktiskt.
Jo Inge Berget gjorde sin hundrade match igår mot Östersund, och fick en seger som minne. Jag antar att du inte vill vara sämre?
– Nej, det är klart man inte vill vara det. Det blir en spännande match, vi har ju några bortfall med två röda kort och ”Yoshi” avstängd, samt några skador. Så det blir tufft, men det är klart att det ska bli en vinst.
Hur formerar man laget med så många försvarare borta?
– Du, det spekuleras hej vilt i omklädningsrummet också kan jag säga. Vi får se helt enkelt vilka det är som spelar. Jag tror väl inte att vi får laget i morgon, det kommer nog dröja till matchdagen innan även vi spelare får reda på startelvan. Det är bara att vänta och se.
Du avslutade matchen igår som mittback, vänsterbacksplatsen är uppenbarligen ledig och du har din ordinarie roll på mittfältet. Det känns som att du kan hamna lite varstans i laget.
– I en sådan här match med så många borta så vågar jag inte spekulera i var jag hamnar någonstans. Vi får se, jag spelar där jag behövs bäst.
Berätta om dina upplevelser av matchen igår.
– Det är klart att matcherna i Champions League-kval och liknande är jävligt känslomässigt fantastiska, men den här matchen… Jag tror inte att jag har spelat en allsvensk match där det har svängt så med känslorna och där man får avsluta på ett sådant fantastiskt sätt. Det var verkligen helt sjukt.
– Det häftiga var att det var samma känsla som när vi kvalspelade, där vi fick med oss hela publiken och då orkar man också springa trots att vi var först 10 och sen nio man. Då orkar man springa de där extra metrarna, så det stödet från publiken är en sådan avgörande faktor i matcher.
– Vi gör ju en fantastisk första halvlek, och skapar tillräckligt för att leda med två, tre noll. Sen förändras såklart matchen när vi får det röda på ”Saffe”, men där vi gör en justering där vi taktiskt går över till en tre- eller fembackslinje, eller vad du vill kalla det. Och jag tycker att vi stänger på ett jättefint sätt med den uppställningen. När ”Mackan” gör det fantastiska frisparksmålet så underlättar det för oss när vi har en man mindre på planen. Då kan vi spela på det målet och det tycker jag att vi gjorde på ett riktigt bra vis.
I slutet, ni är åtta mot nio utespelare. Fram till 1-1 kändes det inte jättefarligt ändå; Östersund hade bollen mest men skapade inga direkt farliga lägen och ni verkade ha bra kontroll på dem. Men när väl deras kvittering kom, så var ni hårt pressade och de hade några väldigt farliga lägen, bland annat ett stolpskott, att ta ledningen. Ni borde egentligen ha gått på knäna av trötthet – och ändå är det fyra-fem spelare med i anfallet när kontringen dyker upp där Erdal Rakip gör 2-1.
– Ja, det finns inga andra ord för det än fantastiskt. Vi fick höra från fystränaren i dag att trots att vi var en man mindre än Östersund så hade vi sprungit mer än dem sett till antal löpmeter. Det visar lite på både den fysiska styrkan och på moralen och karaktären vi visar upp.
Just den karaktären… Jag tänker, 1-1 hemma hade vi på förhand inte varit nöjda med, men sett till hur matchen gestaltade sig så hade det resultatet inte känts så dumt ändå.
– Precis.
Många andra lag hade nog låtit Anders Christiansen dra iväg på egen hand för att dels fortsätta säkra bakåt och dels få en chans att vila några sekunder extra. Här stack halva laget med i kontringen i stället. Det är alltid seger som gäller, eller hur?
– Jag håller med. Just den viljan, att alltid gå för seger även när vi har en man mindre, när vi går på knäna som du säger, det är väl det som gjort att vi har avgjort så många matcher i slutminuterna tror jag. När man tar de här segrarna så hjälper det en i fortsättningen av säsongen, det sitter i och man har den vetskapen att vi är jäkligt starka i slutet av matcherna.
Hur var det efteråt? Går det att beskriva hur det ser ut och låter i ett omklädningsrum efter en sådan här match och prestation?
– Det är bara eufori. Vi var så jäkla nöjda. Vi kände att vi i vissa situationer hade blivit lite hårt dömda av domaren och ändå tog vi oss igenom det, och kom ut som vinnare efter ett mål i nittiofemte. Det är få saker som slår det.
Gick det att sova i natt?
– Jag kunde sova hyfsat bra trots allt. Med vetskapen att man ska gå upp med två barn dagen efter så måste man ändå se till att komma i säng fortast möjligt. Så det var inga problem.
Hur mår din kropp fysiskt idag?
– Det är lite slitet, det ska jag inte sticka under stol med. Klart att man känner av matchen, men samtidigt är det nog ganska individuellt från spelare till spelare. Det är bara att ladda batterierna, för det är match om två dagar igen.
Du berättade att ni hade fått siffror på hur mycket ni hade sprungit av fystränare Ben Rosen. Fick ni också reda på vem i laget som sprang mest?
– Nej, det var bara som han berättade inför hela laget. Jag tog inget individuellt snack med honom, men det finns siffror på det också. Jag skull tippa att Jo Inge ligger rätt bra till, nu blev han i och för sig utbytt på slutet, men han brukar springa mycket. Nu var det dessutom hans hundrade match så han bör ha ju ha sprungit mest av oss (skratt).
Tror du att det blir ytterligare 100 matcher för din del så att jag kan ringa dig då igen om inte förr?
– Det tror jag definitivt.
Åh, är det alltså så att du och MFF kommit framåt i kontraktsförhandlingarna?
– Nej, just nu… Alltså, just nu står det rätt så stilla. Vi får se vad det landar i.
