Östersund – MFF 2-2: Dahlin straffräddade poäng
Det blev aavgjort uppe i ett kylslaget Östersund, i en dramatisk match som den neutrale betraktaren förmodligen kan betrakta som ”oerhört underhållande”.
När motståndaren kvitterar i 90:e minuten, kan man då under några omständigheter vara nöjd? Intressant fråga, och jag skulle säga att svaret lyder något i stil med ”svårligen”. Men ikväll känner i alla fall jag att det finns saker att pusta ut över, trots den sent tappade ledningen.
För övrigt var det en match som inför avspark innehöll fler intressanta frågor. Och också en hel del å ena och andra sidor.
Som till exempel detta att ÖFK kom till match med fem raka segrar. Ett lag i form, med självförtroendet på topp. Å andra sidan varar ingen segerrad för evigt, och trots allt vore det inte alldeles orimligt om det myckna matchandet slitit en del på truppen. Trots roterandet.
Apropå matchande städade Östersund förra veckan undan ett ukrainskt lag på bortaplan. ÖFK var bättre än sina motståndare och vann helt rättvist. Riktigt starkt. Å andra sidan, den lite magsurt avundsjukt missunnsamme skulle kunna hävda att motståndet inte imponerade. Zorya Luhansk – trea i europas nionderankade liga i somras – var oväntat bleka, med sin ”jag tokrusar själv med bollen tills jag blir av med den och slänger mig sen efter spelaren som tog den”-taktik.
En annan sak är att det annars så ödmjuka ÖFK i veckan uppvisat en lite okarakteristisk kagighet, då det från flera spelare pratats om att de för närvarande är det bästa laget i Sverige. Här skyndar jag mig att lägga till att det, med tanke på Östersunds framfart den senaste tiden, inte alls är något fullständigt orimligt påstående. Och å andra sidan – att någon annan pockade på att få axla våra utslitna favoritskapsmantlar kanske inte kändes enbart fel för våra spelare.
Och så vidare, med saker ur olika synvinklar i all evighet.
Vårt eget lag kom till match med Rosenberg och Christiansen avstängda. I grunden inte bra förstås, inte minst eftersom det rent statistiskt går att visa att vi har svårt att vinna när de är borta. Å andra sidan (igen) var det nog högst tveksamt om Rosenberg spelat ändå.
Läget annars då? Jotack, bra. Särskilt som vi har allt i egna händer, vi behöver inte bry oss så särskilt mycket om de andra lagen, så länge vi gör vårt så ...
Sant. Men förlåt så hemskt mycket om detta måste sorteras in under fliken ”ovärdigt losersnack”, men ur tabellperspektiv innebar ändå gårdagens icke-vinster för DIF och Häcken att jag kunde bänka mig i TV-soffan med något mindre poänggapsångest.
Och såg oss där ställa upp med följande startelva:
Dahlin – Tinnerholm, Brorsson, Nielsen, Safari – Sarfo, Rakip, Lewicki, Berget – Strandberg, Jeremejeff.
ÖFK inledde så här:
Keita – Mukiibi, Papagiannopoulos, Pettersson, Somi – Aiesh, Nouri, Bachirou, Sema – Ghoddos, Hopcutt.
Första halvlek
En lovande start! Redan efter en minut satte Sarfo och Jeremejeff Strandberg i läge, men vinkeln blev lite för knapp och chippen gick utanför målramen. Men vi ägde matchen med eftertryck de första sex-sju minuterna. Sen blev det Östersund. Väldigt mycket Östersund. Vi föll lågt och ÖFK hittade inspel både mellan ytter- och innerback och snett-inåt-bakåt. Berget hade för övrigt en defensiv utgångspunkt, som den vingback han efter Hammarby i en intervju nämnde att han inte är så särskilt sugen på att spela som.
ÖFK vann närkamper och andrabollar, vi kom inte riktigt åt och det var halvnära några gånger. Allra värst efter att Lasse Nielsen missat en passning i 22:a. Ghoddos friläge avvärjdes av Dahlin, och i situationen efter nickade Hopcutt i stolpen.
Strax därefter visade TV-bilderna hur Magnus Pehrsson manade på laget att stiga upp högre. Och något hände också. Först ett halvt friläge för Carlos – i ärlighetens namn offside, men det vinkades aldrig – och skott i burgaveln. Och minuten efter pressade Sarfo vänsterkantens Somi till ett misstag. Carlos tog över, höll urstarkt undan, serverade Jeremejeff som helikoptersnurrade med bollen – som rullade fram till en i vanlig ordning djupledslöpande Erdal Rakip, som kunde raka in den vid Keitas högra sida.
0-1. Inte alldeles rättvist, förstås. Men samtidigt var känslan att vi hade en viss spets, och att ÖFK emellanåt använde små marginaler.
Vi hade bra kontroll fram tills de sista fem, då Östersund började göra det jobbigt för oss igen. Halvleken avslutades med ett farligt frisparksläge, som Ghoddos dock förvaltade med en klassisk Oxie-spark: löst och högt högt högt över.
Böljande spel, och en riktigt jobbig halvlek för oss stundtals. Ingen tvekan om att det ligger nåt i det där om att Östersund är ett riktigt bra och svårspelat lag. Samtidigt gjordes en hel del bra även hos oss – vi kändes som sagt giftiga framåt och höll överlag ihop det hyfsat bakåt mot en stark motståndare.
Andra halvlek
Östersund bytte ut Ronald Mukiibi mot Curtis Edwards i paus, och man vaskade direkt fram en hörna. Efter den hade vi ett jättefint omställningsläge som det tyvärr inte blev nåt av (för snål passning av Sarfo). Och sen blev det straff. Sema försökte slå bollen snett inåt bakåt nerifrån vänster, Nielsen kanade fram för att täcka och fick den på en lite halvflaxande arm, ungefär som Daniel Andersson mot Elfsborg 2010. Lite onödigt, men det är ju tyvärr sånt där som blir, och enligt regelverket ska vara, straff.
Ingen märkvärdig straff av Brwa Nouri, och Dahlin gick åt rätt håll. Men fick se bollen gå in under sig. 1-1 direkt i inledningen av andra halvlek.
Det var mycket Östersund ett tag, men efter tio minuter åt vi oss in i matchen igen. Svanberg ersatte Jeremejeff i 59:e minuten, vilket fick den senare att se tämligen förvånad ut. Svanberg gick ut på högerkanten och Sarfo såg ut att placeras som släpande forward.
Vi kom till ett par avslut: Lasse Nielsen nickade (för löst och mitt på) efter bra Sarfo-frispark, och Rakip vände och sköt (också mitt på) efter fin Tinnerholm-pass.
Sen, i 66:e, långt bra anfall, inspel från Svanberg, Edwards tog bort bollen, Bachirou slarvade utanför eget straffområde, Lewicki bröt – och skickade med en skönt ren vristträff in bollen i Keitas högra burgavel.
Här fick vi tre gula på kort tid. Lewicki hade blivit varnad några minuter innan målet för en fällning av Ghoddos; Sarfo blev varnad för nån form av sölande i samband med målet (vet inte exakt vad som hände) och Tinnerholm fick kort därpå syna gult för att ha tagit för lång tid på sig vid ett inkast.
Vi gick ner på en 5-4-1-uppställning, med Carlos ensam på topp, och ÖFK rullade runt. Närmast mål kom de efter en hörna i 78:e, då bollen nickades på Franz (det ropades på hands) och studsade runt en del innan Dahlin kunde fånga den.
Rasmus Bengtsson avlöste Sarfo i 81:a. Självklart handlade det nu inte om nåt annat än att försvara ledningen. Även om Berget frestade med en frispark i 82:a.
Jag läser mina anteckningar: ”I en annan dimension - klockan rör sig inte”. ”Outhärdligt nu”. Östersund pressade, vi försökte behålla kontroll och lugn, men så blåstes frispark en bit utanför vårt straffområde. Vi var framme i minut 90. Ken Sema stegade fram, skruvade bollen över muren och via Dahlins hand och ribban in i mål.
Djup förbittring. Så onödigt. Och å andra sidan (nu är vi där igen), säg det baklängesmål som känns nödvändigt. Och helt orättvist var det såklart inte.
Vi försökte faktiskt lyfta spelet, och i 94:e tog Svanberg en snabb frispark fram till Tinnerholm långt ner på Östersunds planhalva. Inspelet bröts, ÖFK kontrade, Hopcutt rusade in i straffområdet, blev fälld av Rasmus Bengtsson – och Johannesson blåste straff.
Många fula ord ekade mellan radhusväggarna här hemma i medelklassidyllen. Men Jamie Hopcutt bevisade den teori som säger att en fälld spelare inte ska slå straffen själv. Johan Dahlin dök rätt och knep bollen.
I efterspelet markerade Abdullahi Gero en skalle mot någon MFF:are – såg inte vem – och fick rött kort, och Rasmus Bengtsson blev i samma veva varnad för knuff.
2-2 slutade det. Och när poängen straffräddats i matchens sista sekunder finner åtminstone jag det svårt att lipa alltför hårt.
Östersund är bra och vi har det periodvis väldigt jobbigt i den här matchen. Vi förlorar bollinnehavet med 64-36. Samtidigt vill jag nog påstå att vi inte gör en dålig bortamatch. Det här är en klart bättre insats än exempelvis Sundsvall, AFC eller Örebro. Att vi hamnar så långt bak i slutet beror såklart på att ÖFK jagar och vi försöker försvara vår ledning. Det är ändock en match där vi skapar chanser; vi har 13 avslut mot Östersunds 17 och är nära segern.
Jeremejeff och Sarfo gör mycket fint med bollen, håller i, men hittar lite för sällan insticken till Strandberg. Jag tycker att Oscar Lewicki och Erdal Rakip gör en bra match, även om det är den senare som orsakar frisparken som Sema kvitterade på. Hatten av för Bergets slit, även om hans offensiv förståeligt nog blir lidande av den låga utgångspositionen.
Kryss borta mot ett av allsvenskans allra svåraste hemmalag. Sju poäng ner och sex rundor kvar.
Nåja. Det kunde varit värre.
