Pontus Jansson: "Jag hoppas det blir minst tre-fyra år i MFF"
Himmelriket möter Pontus Jansson i en intervju där han bland annat siar om när han kommer hem, hur det är att avstå från saker för fotbollens skull och så åker vi tillbaka i tiden.
Ursäkta språkbruket, men jävlar vad tiden går.
– Vad menar du?
I mars nästa år är det 10 år sen jag gjorde min första intervju med dig.
– Ja, jag vet. När Peter (Åhlander, MFF:s kommunikationschef, reds. anm.) sa till mig igår att det var du som ville intervjua mig så tänkte jag exakt likadant. Det var verkligen i början av min karriär.
I Marbella, på MFF-lägret.
– Exakt. Det var då den där Zlatan-grejen hände. Pappa klippte ut artikeln och jag hade den på mitt pojkrum, det är därför jag kommer ihåg det så bra.
Pontus fick i intervjun frågan vilken annan anfallare han själv tyckte sig likna, och han svarade då:
– Jag ska väl inte överdriva, men lite som Zlatan kan jag säga. Vi är bägge ganska stora och starka och jag är bra med bollen för min storlek.
Ett tämligen harmlöst uttalande i en tid då varenda reslig anfallare som helst hade utländsk bakgrund men framför allt pratade med en skånsk dialekt jämfördes med superstjärnan från Malmö. Dagen därpå fick jag emellertid höra av Leif Engqvist, som då var lagledare i klubben, att Pontus fått höra ett och annat från sina medspelare när de hade läst texten.
Jag frågar honom nu om han blev trakasserad av de andra i laget. Han skrattar och säger att lite grand av det slaget blev det nog.
Vad minns du från den tiden?
– Vad minns jag? Att det var häftigt att få träna och spela med dem som man stått och hejat på från läktaren. Detta var mitt första läger med A-laget så det var stort, väldigt stort. Jag vill minnas att jag kom med som sista man i truppen dessutom.
Jag vill läsa upp hur artikeln inleddes: ”Pontus Jansson skolades i juniorlaget om från mittfältare till anfallare av Tomas Sjöberg. Det kan visa sig ha bli ett genidrag. På Marbellalägret imponerar nämligen 18-åringen med en frän spelstil. Själv säger han att det inte finns någon anledning att be om ursäkt för att han är med. Det gäller att visa vad man kan.” Och det var verkligen känslan jag fick av dig, att du var oblyg och inte rädd för att ta för dig.
– Sån har jag nog alltid varit tror jag. Inte utanför fotbollen men absolut på planen. Det fanns ingen anledning att gå runt och visa överdriven respekt för de andra bara för att de var äldre. Så vill jag att de yngre idag agerar mot mig också. Det kändes och känns helt naturligt.
Är det MFF-skolan?
– Ja, lite så är det.
Är det något som 27-åringen Pontus skulle vilja åka tillbaka i tiden och berätta för 18-åringen?
– Jag tror faktiskt inte det. Jag är väldigt nöjd med min karriär så här långt, förutom att jag hade en del problem med skador under mina år i Italien. Sen trodde jag väl inte väl inte där och då att jag några år senare skulle bli mittback. Då var jag anfallare och såg för mig en karriär som det, så lite annorlunda blev det i och för sig.
– Eller förresten, kanske att jag skulle ha blivit mer professionell med mat och sömn och liknande lite tidigare. Annars ångrar jag ingenting, jag skulle inte ändra på något i min karriär.
När kom den biten in att vara professionell hela vägen?
– Det var i Italien. Innan dess bodde jag hemma hos mina föräldrar och de gav mig bra käk, men det var lätt att ibland bara dra ut med kompisarna och slänga i sig nån snabbmat. Men när jag flyttade till Italien föll det sig naturligt att börja tänka på alla bitarna, för där var det mer noggrant med vad man åt. Det var stor skillnad mot Sverige.
Vad finns det för övriga skillnader på dig idag och då?
– Jag tycker nog att jag är rätt lik mig själv. Man får ju hoppas att jag har blivit mer mogen och vuxen, och klokare i mina beslut, men på planen är jag nog rätt mycket densamma. Naturligtvis har jag fått mer pondus och skaffat mig fler ledaregenskaper, men på det stora hela skulle jag nog vilja säga att jag idag är som 18-åringen fast vuxnare.
Det här med att inte vara rädd för att ta för dig på planen, är det en ingrediens som har bidragit till att du befinner dig där du gör i karriären?
– Det är det nog. Jag har alltid varit väldigt driven och trott på mig själv, och som du sa aldrig bett om ursäkt för att jag är jag.
Om du får sia, hur många fotbollsår på den här nivån har du kvar?
– Som sagt, jag har blivit väldigt noggrann i allt jag gör vad gäller mat, träningar, förberedelser med mera, så… Jag är 27, kanske sju-åtta år till om inget oförutsett händer. Jag är ju ändå mittback så då kan man hänga kvar lite längre, så ja… runt sju-åtta år minst tror jag nog.
Finns det något du känner att du saknar i och med att du är så noggrann med allt för att optimera ditt fotbollsspel?
– Dricka öl på fotbollsmatcher, ha ha ha. Nej, faktiskt inte. Jag har inga problem med, vad en del kan tycka är, att avstå saker, för jag vill vara här där jag är. Fotbollsspelare. Och ska jag vara ärlig så tycker jag inte att jag missar så mycket som jag annars hade kunnat göra.
Jag förstår. Den frågan var mest en parentes i väntan på följande: Utav de sju-åtta åren som du ser att du minst har kvar, hur många av dem finns i Malmö FF?
– Det är jättesvårt att säga. Just nu är jag på toppen av min karriär och det är nu det ska ta fart och jag ta det sista stegen, så det är väldigt svårt att svara på. Men jag hoppas att det blir minst tre-fyra år i MFF i alla fall. Det får du tolka som du vill (skratt).
Jag tolkar det ordagrant (skratt). Och jag förstår vad du menar med att du är mitt i karriären och allt det där, men samtidigt med tanke på dina starka känslor för MFF: Kan du se det framför dig, och längta efter det, första hemmamatchen som du spelar efter återkomsten, fullsatt stadion och hela publiken går bananer?
– Jo, det är klart. Och jag har många sådana ögonblick som jag kan se framför mig: När jag presenteras, min första match, vinna SM-guld… Ibland får jag till och med stunder då jag tänker på min sista hemmamatch när jag ska lägga av. Så ja, det är mycket sådana saker som förhoppningsvis ligger framför en.
Var, kvalitativt, tror du att MFF befinner sig den dagen när du kommer hem? Alltid gruppspel i Europa?
– Det är inte alls omöjligt. Jag tycker det är så mycket klokhet hos människorna i ledningen, så det ska mycket till för att det inte ska gå bra de närmsta åren. Så länge ”Danne” (Daniel Andersson) finns där känns det tryggt. Dessutom har jag fått ett väldigt bra intryck av Uwe (Rösler), och förhoppningsvis kan han bli långvarig.
Du som utomstående men ändå med inblick i laget, kan du förklara vårsäsongen? Förra året vann ungefär samma spelare och tränare ett överlägset guld för att sen göra det så miserabelt. Och nu med ungefär samma spelare men med ny tränare går det mycket bättre. Vad är dina tankar?
– Har du en tränare som inte motiverar dig och som du känner att du inte kan göra hundra för, då blir det svårt. Jag träffade bara Magnus (Pehrsson) helt kort innan han fick sparken och jag pratar egentligen bara med ”Mackan” (Rosenberg) av spelarna, så jag har ingen inblick i vad som hände eller aning om det verkligen var så, men jag vet hur det kan funka i ett lag. Sen kommer en ny tränare in och sätter sig i respekt direkt och alla vill visa upp sina bästa sidor.
– Mitt intryck är att Uwe är öppen och har en bra kommunikation med alla spelarna. Sen tycker jag att Malmö har den bästa truppen och det gäller bara att få ut det. Det gäller att tränaren får spelarna att verkligen vilja vinna och kämpa för honom, då blir det ofta väldigt bra.
En av spelarna i truppen är nyförvärvet Marcus Antonsson, som tidigare var lagkamrat med dig i Leeds. Vad kan du berätta om honom?
– Att det är en väldigt fin kille. Han tog emot mig när jag kom till Leeds och hjälpte mig med allt och visade hur det fungerade där. Så nu återgäldar jag det här i Malmö. På planen kommer han bli ett tillskott. Han visade första tiden i Leeds, innan han blev skadad, hur bra han var. Så det här kommer att bli bra för både honom och MFF.
På tal om det, finns det Leeds-folk som har problem med att du har så mycket hjärta för MFF? Kan du visa hjärta på planen i England och hjärta på läktaren i Malmö? Det finns de som inte tror det har jag förstått.
– Det är klart att jag kan. Och nej, jag har aldrig stött på några Leeds-supportrar som har kommenterat att jag älskar MFF. Tvärtom tror jag att de kan uppskatta det, för de ser att jag verkligen kan förstå hur de själva tänker och känner. De har haft det tufft i Leeds under 20 års tid och i mig har de en spelare som vet precis hur det känns att vara supporter. Så jag tror att de mest ser det som något positivt. I vilket fall har jag aldrig sett eller hört något att det skulle vara ett problem. Möjligtvis att det skulle bli en fråga om Malmö och Leeds skulle mötas i en match, men annars… Ingenting.
Vi hade vår traditionella sommargrillning med familjen igår (läs: i söndags). Med där var bland annat min systerdotters pojkvän som spelar fotboll i Superettan. När jag berättade att jag skulle intervjua dig så gapade han stort och blev till en början närmast mållös. Han håller inte på nåt allsvenskt lag så det handlar inte om att du är tidigare MFF:are, utan han beundrar dig så mycket beroende på den du är på planen. Han sa typ så här: ”Ska du prata med Ponne? Wow. Han är för jäkla go med sin inställning”.
– Ha ha ha, det var fint sagt av honom. Jag vet ju nånstans att… När jag spelade i MFF så var jag ju uppskattad i Malmö, men sen jag flyttade utomlands vet jag att jag har blivit omtyckt av rätt många runt om i Sverige. Det handlar mycket förstås om att man gör det bra i landslaget, men också för att de nog ser någon i mig som alltid ger allt. Fast den uppskattningen är inget som jag tar för givet, utan nånting som jag tar till mig varje gång jag hör sådant som du just berättade.
Säg att vi tillsammans åker tillbaka i tiden till 2009, ner till Marbella i södra Spanien, och jag berättar för 18-årige Pontus Jansson att du ska komma att spela i Leeds och svenska landslaget, att du är mittback och inte anfallare, att min systerdotters pojkvän är en av många som uttrycker sin beundran för dig; hur tror du att du hade reagerat?
(Skratt) – Ja du, jag hade nog inte trott på dig. Men så är livet, man vet aldrig vad som händer i framtiden. Och som jag tidigare till dig, jag ångrar ingenting. Jag är så oerhört tacksam över allt som jag får uppleva i min karriär, och jag hoppas bara att det håller i sig och att det kan bli mer.
***
Intervjun som det refereras till i början hittas här för den som är intresserad.
