Redaktionens val: Min favoritmatch - Del 1
Vi fortsätter minnas - Nu tittar vi på våra favoritmatcher
Åsa Flykt
Även om det finns matcher under det framgångsrika 2010-talet som varit helt magiska så är ändå guldmatchen 2004 en som ligger mig enormt varmt om hjärtat.
Det är 16 år sedan nu. Känns det avlägset? Länge sen? En del som läser här kanske inte ens följde MFF då? Tänk er då att det var ungefär så lång tid det hade gått sedan MFF senast hade vunnit guld. Vi, en klubb med en inneboende kaxighet och en lika djupt rotad självbild att vi alltid ska vinna, hade gått igenom en guldtorka som kändes evighetslång. Men 2004 var året som skulle ändra på det. Det var där det skulle vända. Inför säsongen pratades det om Real Malmö, MFF skulle bara promenera hem guldet, det var inget snack om saken. Men riktigt så självklart blev det inte, istället var det olidligt spännande in i det sista.
En lång intensiv säsong. En match, eller rättare sagt två matcher att spela klara (HBK-Göteborg var ju lika viktig i sammanhanget som vår match). Och så avgörs allt inom ungefär en minut. Först gör IFK Göteborg mål på straff i Halmstad. Och här är det också, när man tänker tillbaka, tydligt att det var en helt annan tid. Jag minns slutminuterna i Falkenberg 2016. Mängder av MFF:are, inklusive jag själv, kollade lika mycket på sina smartphones för att följa andra resultat avgörande för guldstriden.
När vi stod på läktaren 2004 hade vi inga smartphones. Så när målet kom på straff för Göteborg så var det inte något unisont jubel som utbröt sekunderna efter. Istället så spreds det, som jag minns det successivt uppe på norra sitt där jag var. Någon lyssnade på radion och hörde om målet innan det kom upp på resultattavlan (som ju annars var det sätt man fick reda på aktuellt resultat i andra matcher) och så gick meddelandet som en högljudd visklek över läktaren.
Knappt hade vi hunnit börja jubla över det så blåstes det straff även i Malmö. Och när Skoog missade straffen så kom han rusande som en räddande ängel, Jon Inge Höiland, och klämde in returen. Jag minns ärligt talat inte ett smack av den resterande halvtimmen av matchen. Det jag minns är när slutsekunderna närmade sig, folk började röra sig från läktaren medan speakern försökte göra sig hörd med ”Det är absolut förbjudet att beträda planen”, då var det ju inte slut i Halmstad. Men det löste ju sig.
Det blev guld och jag förstår att man föreställer sig galna känslor av eurfori. Och precis runt slutsignalen var det så. Men strax därefter kände jag mig mest konstigt tom, som att luften gått ur mig. Gick ändå med en kompis till Möllan, man ville ju för guds skull fira! Och vi tog en öl, snackade med lite folk, men känslan ville bara inte infinna sig. Vi gick på varsitt håll och bestämde att vi skulle höras senare. Jag gick hem. Satte mig i soffan och undrade vad det var för fel på mig. Började kolla sportsändningar, lyssna på intervjuer och höra hur spelare och supportrar firade och festade. Det började bubbla i kroppen och efter ett tag kände jag: Här kan jag ju för fan inte sitta, vi har ju vunnit guld! Äntligen! Herregud, detta ska ju firas! Så jag ringde till kompisen igen och meddelade att vi skulle till HIPP för det var ju där guldfesten var.
Under den här tiden jobbade jag i hotellreception. Vi receptionister hade VIP-kort och stod på VIP-listor till en hel del nattklubbar i Malmö och HIPP var en av dem. Jag är ingen VIP-person. Tyckte alltid det var svinjobbigt att gå förbi köer, som att man skulle vara mer värd än någon annan. Det var ju också givet att en vanlig lista inte skulle gälla en kväll som denna. Och att vi inte skulle vara ensamma om att vilja komma in på HIPP. Men jag hade bestämt mig, jag skulle in. Så, med min kompis i släptåg stegade jag fram och meddelade vakten att vi stod på VIP-listan. Vakten letade igenom namnen (det lilla jag såg av den var namn på spelare och ledare) och hittade såklart inte mig. Jag förklarade, sådär riktigt jävla dryg, att jag minsann var där varje vecka, var stående på listan och om inte han var kapabel att hitta mig där så fick han ta och leta upp nån som kunde det. Alltså, detta är så långt ifrån den jag är. Jag tycker det är jobbigt till och med att skriva om hur jag betedde mig. Men vad gör man inte för en guldfest. Vakten tittade lite uppgivet på kön och kaoset i entrén och viftade sen in oss.
Kaos, glädje och fest får väl symbolisera kvällen och natten. Och firandet på Stortorget dagen efter var lika magiskt.
Men för mig personligen innebar guldet inte bara firande och glädje för stunden. Det ledde också till en krönika som kom med i boken ”Himmelsbått – världens vackraste färg”, vilket i sin tur ledde till att jag började skriva om MFF både på Himmelriket och på MFF Supports hemsida, något jag är enormt glad för idag.
Idag är vi ganska bortskämda med framgångar, guld och Europaspel. Och det är en underbar tid att vara MFF:are i. Jag vill inte vara med om en lång guldtorka igen som inför 2004. Men jag är samtidigt jäkligt glad över att ha fått vara med om känslan av första guldet efter att ha längtat så länge.
Magnus Johansson
Det är lika svårt att välja en enda match som att välja en enda spelare när man ombes att utse sin personliga favorit. Jag valde i den förstnämnda kategorin Jörgen Ohlsson, men där finns också Daniel Andersson i stort på samma plats. Strax bakom: Bosse Larsson och Tapper, Johan Dahlin och Markus Rosenberg och Markus Halsti och Hasse Mattisson. Men jag valde till slut Jörgen Ohlsson.
När det kommer till matcher så finns snödrivematchen mot Wisla Krakow 1979. Sparta Prag hemma. Alla matchers moder, guldmatchen 2004, är min absoluta favorit, det finns ingenting som någonsin kommer att slå den upplevelsen, där hittades essensen av lycka som jag fortfarande bär med mig. Men om den matchen finns det andra i redaktionen som skriver. AIK hemma, när vi vann med 4-0 efter samma siffror i pausen. När vi vände 0-3 till 4-3 borta mot IFK Göteborg 1994.
Det finns väldigt, väldigt många kära matcher.
Men till den kanske för föreningen i nutid allra viktigaste måste vi resa knappt 19 år tillbaka i tiden, och åter är det Jörgen Ohlsson som har huvudrollen. Det var en sådan där mörk, fuktig och kylig kväll som oktober har tagit patent på. Tillsammans med en mycket god vän, som höll (och alltjämt håller) på bortalaget Elfsborg hade jag tagit tåget ner från Varberg redan på förmiddagen. Efteråt sov vi över på Limhamns gästvåningar, där vi dagen därpå fick reda på att vi vara persona non grata för resten av våra liv. Vi var helt oskyldiga, men det är en annan historia som inte hör hemma här.
Matchen och förutsättningarna: Vi var inne i omgång 25 (på den här tiden spelades det 26) och i den föregående omgången hade vi förlorat hemma mot Örebro med 3-1. Med blott två omgångar kvar av serien hade vi tre poäng ner till kvalplatsen där IFK Norrköping huserade (på samma poäng som Gif Sundsvall). Som bekant var vi det här året tillbaka i Allsvenskan efter den ettåriga sejouren i Superettan. Mikael Andersson var tränare och efter en fin start på den här säsongen hade spelet blivit allt sämre och poängen ramlade in i ett allt lägre tempo.
Nu låg vi farligt nära ett kval, och emellanåt kan det komma över mig: hur det hade gått om vi hade ramlat ner det här året. Hade vi varit där vi är idag då? Hade vi ens varit tillbaka snart igen, eller hade det dröjt och att vi därmed inte fått uppleva guldet 2004? Omöjliga frågor att besvara, men en sak var säker: Vi låg pyrt till. För i den sista omgången skulle vi möta AIK borta och den matchen var det få som trodde vi skulle ta hem.
Det gällde alltså att ta minst en poäng mot Elfsborg för att vi skulle vara helt säkra och inte behöva förlita oss på andra lag. I historieböckerna står det att vi vann med 3-1 och man kan luras att tro att det var lätt som en plätt och utan dramatik. Ha!
Jag är alltid, alltid, alltid nervös när Malmö FF ska spela fotbollsmatcher. Den här dagen var jag det upphöjt till 10. När Niklas Skoog gjorde 1-0 i strålkastarnas kalla sken i mitten av den andra halvleken släppte några procent oro, men bara runt 10 minuter senare var kaoset tillbaka: 1-1. Mina minnesbilder stämmer säkert inte med verkligheten till hundra procent, men som jag minns det låg Elfsborg på för ett ledningsmål, och hade dessutom en del chanser.
Jag önskar jag kunde ta med personen som säger ”det är ju bara fotboll” till min kropp där och då. För det var inte bara fotboll, det var allt i världen. Det var vidrigt, det var fruktansvärt, det var nervöst, och så plötsligt var det… Jörgen Ohlsson.
Jag citerar från MFF:s hemsida:
”I 88:e minuten kastade han sig från mittplan med maximal satsning och vilja fram och slet bollen ifrån en elfsborgsback som stod och fumlade. Och var plötsligt ensam med målvakten! Som han rundade iskallt, och slog så bollen i tomt mål.
– Jörgen Ohlssons insats vid ledningsmålet sammanfattar matchen, och Jörgens otroliga inställning och vilja under hela säsongen. Han fick sätta pricken över ”i”, kommenterade (tränare) Micke Andersson efter matchen.”
På övertid gjorde vi dessutom 3-1 och matchen var slut. Få brydde sig om att vi förlorade mot AIK i den sista matchen, för kontraktet var klart. 2002 var klart och räddat, Tom Prahl ny tränare och det för ett Malmö FF i Allsvenskan.
Detta är långt, långt ifrån den bästa match jag sett MFF spela. Men den ångesten som sen släppte och blev till eufori, det målet som Jörgen Ohlsson gjorde, det vrålet som lämnade min kropp, den lättnaden och de tårarna av glädje – det är svårslaget.