Redaktionens val: Min favoritmatch - Del 3
Henrik Zackrisson
MFF-Halmstad, 3 maj 2006
Favoritmatch var det ja. Det är klart att det har bjudits på många sådana genom åren. Målexplosionerna i SM-finalerna -86 och -88, tårarna efter att någons lilla transistorradio (ja, det var en annan tid) efter någon minuts nervös väntan meddelade att det var slut även i Halmstad 2004, alla guldmatcherna under 10-talet, barriärnedrivandet och inträdet i en annan verklighet efter Salzburg 2014 och, naturligtvis, Markus Rosenbergs sagoöverträffande och alltigenom rättvisa hemmaavslut mot Dynamo Kiev i höstas.
Men alla de där matcherna är fantastiska fester. Och även om de är många – särskilt när man räknar upp dem så där – är de liksom utöver det vanliga. Extraordinära, på alla sätt. Men det finns ju också en annan verklighet. En sorts vardaglig lunk. Där vinster förvisso är sköna och förluster svider … men där man efter match cyklar hem utan att tänka ”den här magiska större-än-livet-upplevelsen ska jag berätta om för barnbarnen, om och om och om igen”. Och alla de lite mer bröd-och-smör-aktiga matcherna har såklart också ett värde. De är liksom små byggstenar fram till de känslofyrverkerier vi då och då får uppleva i den ständigt pågående hjältesaga som stavas Malmö FF.
Så låt oss blicka tillbaka till år 2006. Tom Prahl hade lämnat efter sitt ganska misslyckade sistaår, och nu hade Sören Åkeby tagit över. April månad hade gått så där. Fem matcher, bara sex poäng och trögt med målskyttet. Dessutom hade vi två raka 0-0-matcher bakom oss, när vi nu i den sjätte omgången tog emot Halmstad hemma. Och om vi varit målsnåla i inledningen var det absolut ingenting mot bollklubben från Halland. När det gällde tillknäppthet spelade de i en helt egen liga den våren. Efter de fem första omgångarna hade de 0-1 i målskillnad – fyra mållösa kryss och en uddamålsförlust, med andra ord.
Välbäddat för en riktigt krampaktig match, således. Exakt så blev det. Tobias Christoffersson skrev matchrapporterna på mff.se på den tiden, och så här i efterhand läser jag om sammanfattningen av den här drabbningen. Som alltid är texten underhållande och välskriven – men den beskriver också en match som innehåller en del. Det är ”två heta målchanser i första halvlek” och ”MFF tryckte på bra i början av andra”. Ja, det där stämmer säkert. Men så minns inte jag det. I mitt huvud finns en match som var totalt renons på händelser. Ett offsidemål av Edward Ofere, en maskande Conny Johansson i HBK-målet, och i övrigt intet. Och åter intet. Det var en match det formligen osade, ja skrek med full hals, 0-0 om. Men så blev Ofere dragen i armen i den 89:e minuten. Inte mycket, en ganska ofarlig situation – men det skedde i straffområdet. Och efter lite konfererande med linjemannen dömde domaren straff. Den satte Jari Litmanen stensäkert.
Under matchens gång hade det gått att ställa sig många frågor. ”Vad driver mig?” ”Varför står jag här och hoppas?” ”Vad är det med detta andefattiga som just nu pågår framför mina ögon som uppslukar mig så fullständigt?”.
Och så kom den där straffen, och alla mörka tankar, alla tvivel, blåstes bort.
1-0 på en tveksam straff i 90:e efter en tillställning som bäst sammanfattas som en tvättäkta birmatch. Kan det bli bättre? När jag tänker på saken, jo, det kan det nog. Eller … det kan det definitivt.
Men nånstans finns det ett kärnvärde i såna här matcher. Något fundamentalt. Det är så här det är ibland. Till och med ganska ofta. Och nånstans är det nånting att älska. Särskilt när det slutar lyckligt.
Fredy Espitia
Malmö FF - Sparta Prag
29/7 2014 spelade MFF det första mötet i kvalomgång 3, borta mot Sparta Prag. Jag såg inte en minut av matchen, höll lite halvt koll på LiveScore. Reagerade på att vi gjorde första målet men att vi ändå torskade med 4-2 med en lätt axelryckning. Jag hade precis blivit trebarnspappa på morgonen och fokus låg på en liten nyfödd knodd och två väldigt nyfikna storasyskon. Min enda reaktion på förlusten var att ”jahapp, ingen Europa i år heller då...”
Vi hade ju fått smaka på Europa redan 2011 men där och då kändes Europa League bara som en trist bonus efter att ha varit så nära att slå ut Dinamo Zagreb hemma. Matcherna vi spelade i det gruppspelet besöktes av en halvtom Stadion och det enda vi lyckades samla in var ett kryss mot AZ. Men faktum var att med 4-2 borta så räckte det faktiskt med en 2-0 seger hemma för avancemang.
Klart att det gick att vända. Men bara om man trodde på det. Det var i den vevan som MFF Support skrev ett stridsupprop: Tillsammans kan vi, lag och läktare, besegra all. Vi vet vi kan - 2-0 till Malmö. Den texten gjorde något med oss alla. Istället för 11.000 som var snittsiffran under 2011 så dök det upp 18.000 till returmatchen hemma. Jag minns hur det var att komma in på Norra Läktaren den dagen. Vi kom med en knapp timme kvar till matchen men redan då glödde hela läktaren och inte bara för att det var stekhett och bar über-klibbigt. Varenda jävel som var där eldade upp spelarna, eggade upp dem, fick dem att tro. När matchen väl blåstes igång så var det som en orkan som blåste ner från alla fyra läktare...
Sparta började bäst. De hade några riktigt rena lägen där de kanske skulle ha gjort förstamålet men med tio minuter kvar av första så är det istället Mackan som på skarv av IKT nästan halkar in 1-0 och ger laget och läktaren tron på att det här kan funka. Sen ska man ju ha lite tur också, som när Spartanerna direkt efter får en hörna och på nicken träffar ribbans underkant. En kvittering där och det hade känts tungt inför andra. Istället är det vi som får en frispark tio minuter in i andra. Ricardinho stegar upp, ser sugen ut med vänstern men det är Mackan som lurar alla, slår den över muren otagbar för målvakten i buren och Malmö har lyckats att vända på steken. Vi vet vi kan, 2-0 till Malmö! Matchen i sig är långt ifrån lika legendarisk som den kommande Salzburgmatchen, den hade inte en lika bombastisk dramaturgi som Kiev eller samma tunga dignitet som FCK-matcherna men det var på den matchen Europa-Malmö blev en verklighet. Det var här tron på att allt var möjligt föddes. Det var här som fick Åge att mynta den sedan så missbrukade Hexenkessel-uttrycket.
Och när Mackan i slutet av karriären skulle ranka de fetaste matcherna så är det stämningen i matchen mot Sparta som han lyfter upp som nummer ett. Och jag håller med honom.
Ulf Nilsson
Malmö - Örebro 13/8 2014
En vecka efter matchen mot Sparta Prag stod Örebro för motståndet och den tuffa matchningen gjorde att Åge justerade laget. Ynglingar som Piotr Johansson och Amin Nazari fick chansen från start. Ynglingarna ska inte på något sätt hängas för den här första halvleken, men de blev symbolen för misslyckandet. Malmö spelade inte katastrofalt precis inledningsvis men det började snart bli rejält virrigt och vikarierande Zlatan Azinovic i målet fick det jobbigt när "Crespo" Kamara började sätta fart och pang, pang, pang - Så var det ett mål bortdömt för offside och 2-0 till Örebro när lagen gick till pausvilan.
Åges hårtork togs fram i halvtidssnacket och när lagen kom ut efter pausvilan var det ett helt nytt MFF som steg fram. Markus Rosenberg var en av få spelare som inte behövde skämmas för sin första halvlek men även han gick upp ett par nivåer under den andra halvleken. Från - "Bra spelare" till "Överlägset bäst i serien". Nazari och Johansson ut - Kroon och Kiese Thelin in. Övriga spelare upp till mer normal nivå. Den nivån som gav SM-guldet 2014 i överlägsen stil.
Rosenberg inledde jakten med att nicka i stolpen tidigt i halvleken, innan han reducerade till 2-1 från straffpunkten efter en timme. Typiskt för Rosenberg hämtade han själv ut bollen från målet i jakten på fler mål.
Efter målet öste Malmö på. Och öste på.. Och öste på.... Men målen ville inte trilla in - trots att Jansson i ÖSK-målet inte direkt var säkerheten själv mellan stolparna.
En kvart kvar - Då kom kvitteringen. Isaac Kiese Thelin avancerar och placerar bollen vid den bortre stolpen. 2-2!
Där och då tror ALLA på vändningen. Det finns inget annat. Örebro ska bara ner i skorna. Serieledningen ska drygas ut.
Men tiden tickar på... 90 minuter närmar sig... Frispark på Örebros planhalva. Klockan tickar över till 88. Magnus Eriksson lyfter in den i straffområdet med vänsterfoten mot straffpunkten.... Där kommer han... Markus Rosenberg.. Högst, bäst och vackrast. Skallen mot och otagbart för Jansson i målet.
Tröjan av. Gult kort fram. Känslorna utanpå. Explosion på planen och på läktaren. Målet var en perfekt för symbol för det Markus Rosenberg stod för och tog till bordet. Seriens bästa spelare. Vår kapten som steg fram när vi behövde det som mest. Och så känslorna...
Det är inte den största matchen Markus vunnit åt oss. Men känslan där och då - Bortsett Kiev - bland de absolut bästa jag upplevt.