Redaktions val: Min favorit - Del 1
När fotbollen ställs i karantäntider blickar Himmelriket tillbaka. Först ut - Spelare som betytt något särskilt.
Carl Angerborn
Ivo Pekalski
Jag har alltid haft en förkärlek till defensiva mittfältare. Ni vet, sådana som knappt syns, som verkar i det tysta. De som med styr med sitt positionsspel, sin klokhet och med tekniska förmågor som ibland är så finslipade att de inte ens märks. Jag älskade Tobias Linderoth och Claude Makélélé, jag älskar Oscar Lewicki. Men ingen av dem har kunnat mäta sig med den kärlek jag kände till Ivo Pekalski.
Det faktum att han liksom kom från ingenstans 2010 och från en dag till en annan plötsligt ansågs oumbärlig i det lag som senare under hösten skulle stå som svenska mästare liknade ingenting jag tidigare hade sett. Genombrottet var totalt och omedelbart. Det, tillsammans med hans samspel med Wilton Figueredo på det centrala innermittfältet och hans mjuka och eleganta spelstil gjorde att en jag drabbades av en fullständig fotbollsförälskelse. Han blev för mig den mest älskvärde i ett lag proppfullt av älskvärda fotbollsspelare.
För en spelare med spelstilen som Ivo har är det svårt att peka ut enskilda matcher eller händelser för att symbolisera en säsong eller karriär. Det är liksom helheten som gör det. Att vara trygg, stabil och inte sticka ut är hela poängen, snarare än att skina genom snygga mål, assists och tvåfotsdribblingar.
Brinntiden i Malmö FF blev alldeles för kort för Ivo Pekalski och jag känner mig lite ledsen över att vi inte fick se honom dominera Allsvenskan under en längre period. Det blev aldrig bättre än 2010. Samtidigt är jag glad över att ens ha fått del av det som var. Det som var det största genombrott jag sett i himmelsblå tröja.
Fredrik Hed
Roy Andersson
Roy Andersson var en av storspelarna när jag började gå på stadion i mitten på 1970-talet. Som tung och tuff mittback gjorde han mer än 300 matcher i MFF. Med lår tjocka som ekstockar, och med ett ruskigt tillslag på bollen, var det honom publiken ropade fram när det blev frispark utanför motståndarnas straffområde. "Roy! Roy! Roy!" ekade på Stadion tills han gick fram, la bollen på plats, tog sats och drämde till den med en kraft som sällan skådats på Stadion. Ibland gick den rakt i muren (stackars sate som stod i vägen), ibland högt över men ibland gick den på mål. En av de mest minnesvärda frisparkarna var den mot Wisla Krakow hemma. Lång sats, bollen går som en projektil rakt genom muren, målvakten kan inte hålla den och blir en retur som Tore Cervin chippar in och firar "klassiskt" i snödrivorna på Stadion.
Resten är historia och MFF går vidare till Europacup-final mot Nottingham Forest. En final som Roy tyvärr missar pga skada.
Magnus Johansson
Jörgen Ohlsson
Innan Markus Rosenbergs spelade ett år i HBK 2004 hördes det ibland från folk att spelare som blir utlånade aldrig blir något, att deras karriärer är körda. Det äger väldigt mycket sin riktighet. Men det finns undantag och ett av dem är Jörgen Ohlsson. Han kom till MFF som 15-åring och var klubben trogen fram till och med 2004, förutom året i IFK Trelleborg i början av 90-talet. Jörgen är alltså en som blev utlånad, gjorde det bästa av situationen och kom tillbaka och lämnade sen aldrig innan han lade skorna på hyllan.
Men det är förstås inte året i Trelleborg som gör att han är min favoritspelare, även om det nog säger mycket om Jörgen som person och fotbollsspelare. Han var en som slet och kämpade, som aldrig gav upp. Han bet ihop i motvind, tog aldrig åt sig äran i medvind. Han var dessutom lite som Bosse Larsson, det vill säga han kunde spela nästan överallt. Jag tror man kan säga att Jörgen framför allt var försvarare, men han återfanns emellanåt på mittfältet och i anfallet. Det var ingen tillfällighet att Tom Prahl kallade honom för bintje-potatis – Jörgen kunde användas till det allra mesta.
Jag har bilder från när jag någon gång på 90-talet satt och lyssnade på radiosporten, jag minns inte vilka MFF mötte; kan det ha varit Landskrona Bois, och måljinglet hördes och det berättades att i en trängd situation så var det Jörgen Ohlsson som varit framme med en tå. Väldigt typiskt för Jörgen.
Jag har bilder från när han gjorde målet mot Elfsborg 2001 som kan ha räddat hela Malmö FF som förening, men det får jag nog återkomma till.
Jag har dessvärre också bilder från säsongen 2004 när slitvargen och hjärtat Jörgen Ohlsson hade dragit av korsbandet och därmed missade hela säsongen. Det är en orättvisa jag än idag kan förbanna att en av Malmös stora aldrig fick vinna ett allsvenskt guld. Men för mig har han alltid varit guld värd.
