Redaktions val: Min favorit - Del 2
Vi fortsätter blicka mot våra gamla favoriter.
Karl Dahlberg
Dejan Pavlovic
Dejan Pavlovic är tveklöst en av mina favoritspelare i Malmö FF sedan jag blev en supporter.
Dejan är född i Helsingborg och moderklubben är Helsingborgs IF, märkligt kan tyckas att jag som MFFare att ha någon från sündets pärla som favorit.
Svaret är enkelt men också barnsligt simpelt, vi åker tillbaka nästan exakt 21 år till den 20 april 1999. Ett uselt år ur MFF synpunkt men också första året jag har ett faktiskt minne av att se MFF vinna en fotbollsmatch.
AIK stod för motståndet denna tisdag, jag och min pappa var en av de 8.253 personer som tagit sig till hemmapremiären för di blåe allsvenskan 1999. AIK är regerande mästare men där och då hade jag inget större intresse av det eller hade någon större kunskap om spelarna i MFF för den delen.
Hur kommer då Dejan in i bilden?
AIK tar ledningen med 0-1 i 11 minuten och därefter gör Dejan mål i 26 minuten på andra sidan plan. Jag ser lite dåligt för att vi står vid norra och mycket var härligt med den gamla stadion men särskilt bra sikt därifrån var det inte. 1-1 står sig till halvtid.
Andra halvlek börjar och cirka tio minuter senare så fälls en MFFare på mittplan men anfallet fortsätter. Enligt rapporter från AIK så fälls sedan ytterligare en MFFare UTANFÖR straffområdet och tydligen första straffen AIK får emot sig sedan 1996. Dejan sätter den till höger om Asper om jag minns helt rätt men det kan också vara en grov efterhandskonstruktion.
Dejan stegar fram och sätter bollen bakom en viss Mattias Asper.
En ny favoritspelare var född hos en åttaåring som därmed också fick sitt första minne av en vinst för Malmö FF. Dejan lämnade MFF efter säsongen och gick sedan utomlands. 2004 avslutade han sin karriär som sista Landskrona Bois.
Ni kan som lite extra kuriosa få laguppställningen för MFF denna dagen.
I mål Jonnie Fedel.
Framför honom en fyrbackslinje bestående av Mattias Thylander, Jörgen Ohlsson, Olof Persson och Mikael Roth.
Tremannamittfältet bestod av Olafur Örn Bjarnasson, Hasse Mattisson och Niklas Gudmundson.
Anfallet är Niclas Kindvall, Dejan Pavlovic och Mats Lillienberg.
Vi kör bänken också för detta är oerhört skoj.
Brune Tavell, Ola Tidman, Jonas Wirmola, Goran Trpevski och Marcus Vaapil.
Oskar Uneland
Niklas Skoog
Niklas Skoog – Superstar!
Jag minns det som om det vore igår. Jag var bara 10 år gammal och promenerade upp för Stadions betongtrappa på södra sidan Detta var min allra första match någonsin med Malmö FF. Fjärilarna i magen var närvarande, lyckan över programbladet som mina föräldrar köpte och som jag greppade hårt i min hand. Sen kom vi ut på läktaren. Denna stora vy fångade mina ögon direkt, den gröna gräsmattan, solen som gnistrade på ytan och elva ljusblå spelare som sprang in i samlad trupp. Från den stunden och framåt var jag fast. Från det ögonblicket blev jag besatt av Malmö FF.
Men jag ska inte överdriva i mitt beröm över mitt minne, för jag kommer inte ihåg mycket mer än såhär om min första match på stadion. Faktum är att jag inte ens är helt säker på vem det var vi mötte eller hur det hela slutade. Någon av dom första tillställningarna som jag minns i detalj att jag var och kollade på är istället hemmapremiären mot Örebro 2004. Det var förmodligen också då som min förälskelse i spelaren som denna artikel ska handla om dök upp. MFF hade värvat ordentligt under vintern och förväntningarna var skyhöga bland samtliga kring föreningen. Ett soldränkt Malmö Stadion tog emot spelarna denna aprildag och över 22,000 åskådare sjöng på läktaren.
Vad som hände sen var en briljant uppvisning i fotbollsmagi. MFF mosade Örebro fullständigt och målen trillade in på löpande band. Vårvärmen hade kommit och livet kändes härligt på något väldigt speciellt sätt. Mest minns jag av någon anledning Niklas Skoogs – och hela matchens första mål. Jag satt i en perfekt vinkel på södra läktarens övre etage och kunde se hur bollen curlade sig in i den bortre burgaveln. F.ö. är det kanske den detaljen jag saknar mest med Gamla Stadion – dom djupa målburarna. När bollen dök in där visste man att det antingen blev jubel eller misär, och det gick aldrig att det blivit mål.
Under mina tonår på stadions betongläktare var Niklas Skoog min tveklöst största favorit. Jag älskade Daniel Andersson väldigt mycket också när han kom hem, men Niklas Skoog var något speciellt. Han hade en säregen känsla kring sig som är svår att beskriva och hans mål har skänkt mig åtskilliga glädjestunder – så pass många att jag tappat räkningen. Faktum är att jag minns att under högstadiet skrev jag in Niklas Skoogs födelsedag, 15 juni, i den almanacka som vi fick av skolan i början av terminen. Jag tror t.o.m. att hans födelsedag kom före vissa av mina släktingars.
Av förklarliga själ blev jag därför extremt ledsen när Niklas inte fick förlängt kontrakt efter säsongen 2008. Jag hade så gärna velat se honom spela inne på nya stadion. Bara tanken på att få se den spelaren som jag förknippade allra mest med den gamla, få springa in och lira boll på den nya hade varit magiskt.
För bara en kort tid sedan såg jag Niklas på Toppen i Höllviken och fylldes med samma varma och glada känslor i kroppen som när jag var 10 år gammal. Det spelar ingen roll hur lång tid det har gått, Niklas kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
Niklas Skoog. Superstar!
Hur många mål ska det bli idag?
Ulf Nilsson
Hasse Mattisson
Det finns ingen spelare som fått mig att känna så starkt som Markus Rosenberg. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna känna så för en spelare. Men så blev det och för det är jag evigt tacksam.
Nu är det ju så att det inte direkt saknas skrivna artiklar om Rosenberg så jag har valt en annan spelare. Inte min första kärlek - Jocke Nilsson - men tveklöst en av de största. Hasse Mattisson.
Jag har i andra sammanhang berättat om hur Hasse blev sur på mig när jag bad honom signera med en silverpenna och hur han och jag faktiskt spelade i samma lag i Alex minne. Nu ska jag berätta om en majdag 2002.
På grund av studier hade jag flyttat till fiendeland. Helsingborg hade precis startat upp sin Campusdel och valet föll på marinbiologin för min del. Den planen har förändrats en del på vägen sen men jag är väldigt tacksam för de två åren jag studerade i Helsingborg. Första året bodde jag i Helsingborg också. Det gav mig exempelvis två klassiska bortamatcher i Helsingborg som jag bara behövde promenerade fem minuter för att ansluta till. Den ena var 16 maj då Niklas Skoog sänkte Helsingborg på egen hand i Cupen. Den andra. Några dagar tidigare..
Inför matchen fick Brian Steen Nielsen lämna återbud med en Jari Litmanenskada. BSN lyfte sin bebis från marken och fick kramp... Nåväl. Det gav Hasse Mattisson chansen centralt. Hasse hade annars en tendens att ibland spela högerytter och ibland centralt. Det var inte helt uppskattat av alla i supporterleden. Hasse var vid det här skedet i karriären långt ifrån älskad av alla. Han fick ofta mycket kritik - Inte sällan kopplat till att han inte är en Cristiano Ronaldo som dribblar och skjuter som en häst. Och hans kommentarer kring Zlatan i Blådårar 2 låg honom dessutom fortfarande till last.
Hos mig hade han börjat växa ut till en ikon och efter den här dagen hade jag alltid Hasses rygg. Hasse var otroligt bra och ägde mittfältet. Han var överallt. Täckte ytor, vann bollar och satte igång spelet snabbt och enkelt. Hasse vann också en boll i början av andra halvlek, vilket skulle visa sig vara viktigt. Hasse fick fram bollen till Peter Ijeh, 24 mål den säsongen, som efter vissa bekymmer kunde sätta 2-1. Niklas Skoog hade gjort 1-0 i början av matchen medan Alvaro Santos kvitterade strax före paus och såg till att matchbilden förändrades efter MFF-dominans.
Malmö var tillbaka i ledarbilen men Rade Prica, mest känd för att han är pappa till MFF-talangen Tim, kvitterade efter en tilltrasslad situation men Ijeh skulle få sista ordet när han knoppade in ett inlägg från Joseph Elanga.
Klassisk match. Klassisk insats. Klassisk ramsa (Ett skott ett mål). Klassisk målgest av Ijeh som körde med sina bibelcitat. Och Hasse - En sån match han gjorde!
För övrigt minns jag matchen för att jag satt på "vanlig" sittplats med mina föräldrar (farsan är HIF:are) och jag blev sparkad i ryggen av en HIF-snubbe som uppenbart inte gillade mina sympatier. Det gjorde inte segerns sötma sämre direkt.
Jag har många kära minnen om Hasse. Faktum är att jag fortfarande ibland byter ringsignal till "Åhhhh Hasse, Hasse.. Hasse, Hasse, Hasse, Hasse Mattisson!"
