Redaktions val: Min favorit - Del 4
Sista delen när Himmelriket minns gamla favoriter.
John Börén
Torbjörn Persson
Favorit i MFF? Omöjlig fråga. Alla spelare har ju sin tid, sina framgångar och sina karaktärer. Vissa fortsätter att växa och beröra efter spelarkarriären som Staffan Tapper och Daniel Andersson. Andra devalverar snabbt sitt värde från guldgås till ful ankunge som Chanko eller Ijeh.
Som ung och nybliven MFF:are ärvde jag det mesta av mina åsikter från min far och den äldre generationen. Då, under andra halvan av 1980-talet och Roy Hodgsons stormaktstid fick jag lära mig att Öster alltid spelar tradigt, att Håkan Lindman hade missat mindre om han hade klippt sig och att Anders Palmér minsann var lite rädd om benen.
Men, någonstans mitt i den lika manliga som måttliga sakligheten kom också en mer beundrande förkunnelse.
-Han där, John… Det är en riktig back!
Ibland ska en akta sig för att lyfta på barndomens stenar. Jag har i mitt vuxna liv burit med mig bilden av Torbjörn Persson som en naturlig försvarsgeneral, en central ledare med lika delar muskler och teknik. Stöpt i samma form som Patrik Andersson, Rasmus Bengtsson, Pontus Jansson…
Det var bara några år sedan som verkligheten kom ifatt mig och gav mig insikten att Ramlösa-sonen inte alls var en mittbacksgigant utan höll till på vänstersidan.
Jag fortsätter därför skriva dessa rader utan vidare research, googlande och faktagranskning. Kalla det svagt efterhandskonstruerade barndomsminnen eller historieförvanskning. Hursomhelst har jag ändå bara två fragment av min förste favorit som jag kommer ihåg med någon slags skärpa.
Det ena är en VHS-kassett, daterad 1986. Tror jag, är väl bäst att tillägga. Mitt sportintresse var ungefär lika nytt och fräscht som videospelaren och jag hade ett eget band som jag försökte fylla med sevärda klipp (inspelade ”live” från Sportspeglar och Sydnytt, jag var en youtuber av min tid).
På tapen finns ett 45-sekunders referat från en av Malmö FF:s bortamatcher i serien. Jag tror att Kalmar FF stod för motståndet och att matchen slutade oavgjort. Men i ett tidigt skede fick de himmelsblå en straff och Torbjörn Persson stegade fram. Kort ansats, bra träff med vänstern, rätt upp i ribbans underkant och ner i marken på fel sida mållinjen. Möjligen har åren som gått hjälpt till att krydda upplevelsen extra då jag minns det som att bollen studsade ut och över hela straffområdet inklusive alla spelare.
-Det är så att målet flyttar sig…
Nästa sekvens är från något år senare, avgörande SM-final mot IFK Göteborg. Borde varit 1987? Matchen gick direkt på statlig tv och jag såg den hos släktingar i Stockholm. Har för mig att Malmö vann matchen men förlorade totalt i dubbelmötet.
IFK hade en för 80-talet karismatisk målskytt med mustasch och pottfrisyr, Lennart… Nilsson? Persson bjöd honom på en lufttur, anfallaren landade illa på ansiktet och tvingades byta. Det var nog första gången jag såg blod på en fotbollsplan.
När Nilsson hjälptes av planen gick Torbjörn med och klappade om sin besegrade kombattant.
-Se där, så uppträder en fin spelare!
Nej, min sinnliga dokumentation av den dominans som Malmö FF förde för drygt 30 år sedan lämnar mycket att önska. Några tabeller har jag inte memorerat eftersom de alltid toppades av samma lag. Det som kittlade mest var kampen om skytteligan mellan Martin Dahlin och IFK Norrköpings Jan
Hellström. Bitterheten över orättvisan i att Thomas Ravelli gick före Janne Möller i landslaget satt också djupt.
Även om de sportsliga besvikelserna inte kom så tätt fanns det andra sorger att hantera. Duktiga svenska spelare var attraktiva ute i Europa och det blev många känslosamma avsked och oönskade separationer under en säsong.
-Det handlar bara om pengar nuförtiden!
Men Torbjörn var alltid med. Som en konstant, en utgångspunkt. Någon att luta sig emot och något navigera utifrån. Någon som gick in mitt i hjärtat.
Fast lite till vänster, tydligen.
Fredy Espitia
Guillermo Molins
Guillermo Molins Laget som vann Allsvenskan 2010 är kanske mitt favoritgäng genom tiderna. Det var ett lag riktigt unga killar som under Rolle Nilsson vuxit ihop och nu blivit ett guldlag. Agon Mehmeti, Ivo Pekalski, Labinot Harbuzi, Jiloan Hamad, Dardan Rexhepi, Jimmy Durmaz och Guillermo Molins var det unga gardet som tillsammans med de mer rutinerade spelarna som Daniel Andersson, Ulrich Vinzent, Ricardinho och Marcus Halsti tillhörde de mer rutinerade.
Redan då blev Gische en stor favorit när han turades om tillsammans med Jille och Jimmy om att göra kaos på kanterna - MFF:s kantspel var ett dödligt vapen och våra yttrar turades om att dundra in mål från distans. Gische var dessutom en som redan då trivdes med att ge rubriker till Sportsidorna med vad vi kallar för Malmöitisk kaxighet. Belgien för Gische blev som för många andra svenskar som söker sig dit en katastrof. Efter den första svåra knäskadan hamnade Gische i frysboxen och kom inte loss därifrån. Det blev Malmös lycka i jakten på guldet 2013 när stormvinden Gische svepte in under sommaren och sköt sönder Allsvenskan och sköt hem guldet i ett stormigt Borås.
Inför säsongen 2014 skulle MFF kvala till Champions League med duon Rosenberg och Molins på topp. Men så blev det inte, när Gische gick i sönder i en träningsmatch och missade Champions League-gruppspelet båda åren. Efter flera operationer och förhastade comebacker slutade det med en bitter skilsmässa och en enorm sorg att en av de största spelarna i vår moderna historia inte skulle få avsluta sin karriär i himmelsblått.
Men självklart kunde inte sagan sluta så. Efter den katastrofala våren 2018 som slutade med cupförlust och att MP sparkades så började det viskas om comeback för Gische. Nån hade tagit ett foto på Kastrup. Den nya Gische såg inte ut som den gamla. Två knäskador hade satt sina spår men snarare på det sättet att han byggt om sig själv från kvick ytter till en tung centertank. Han har sen comebacken sällan varit förstafiolen på sin position men han har alltid varit en impact player som kommit in och gjort fler mål per spelad minut än vad många flera lyckats med. Självklart duger detta inte åt en spelare som Gische som älskar att sätta press på sig själv.
Till i år har han valt tröja nr. 9 och har lovat sig själv att kriga till sig en plats i startelvan.