Rikard Norling: "Där började jag nästan gråta"

I en lång intervju berättar Malmö FF:s tränare Rikard Norling om passion, skadornas påverkan på resultaten och om när han upplevde sin kanske värsta dag som tränare.

Jag skickar Rikard Norling ett sms på måndagen och undrar om han blir kvar i Dublin efter matchen med Drogheda som han ska se på kvällen. Han svarar att så blir det troligtvis. I morse fick jag reda på att det blir så, Malmös tränare stannar tills laget dyker upp på onsdagen. Halv 12, passar det undrar han? På hotellet där han bor.

Absolut svarar jag optimistiskt. Vi anländer emellertid först klockan 13.00. Utcheckning från flygplatsen, incheckning på hotellet, ösregn i Dublin, busstationen två kilometer från vårt boende, 25 minuters väntan på bussen, 50 minuter i buss ut till Tallaght; jag känner att vi är ursäktade.

Rikard tar emot oss i receptionen och undrar om vi vill ha nåt. Jag förklarar att det var jag som skulle bjuda honom på en kopp kaffe, men han menar att om vi har åkt lokalbuss i 50 minuter för att träffa honom, så är att bjuda oss det minsta han kan göra.

När kaffet har kommit slår vi oss ner i varsin mjuk läderfåtölj. Jag sätter på diktafonen efter några inledande fraser om vädret och våra respektive hotell. Vi börjar med…

Om konkurrenssituationen i laget

Det har varit en otroligt strulig säsong där laget inte ställt upp med samma elva två matcher i rad. Har det varit frustrerande?
– Det har varit lite marigt faktiskt. Det var på vippen här tidigare då Erik (Johansson) plötsligt fick problem innan Elfsborg… Det var första gången på länge som jag kände att nu är det en ordentlig konkurrenssituation där startetablerade spelare får börja på bänken. Vi hade fått igång det med Dardan (Rexhepi), Magnus (Eriksson) och ”Tiki” (Rantie). Våra centrala mittfältare har varit igång, men så har Markus (Halsti) varit tvungen att spela innerback. Även ytterpackssituationen med Matias Concha har inte heller blivit den där treenigheten som man hade hoppats.

Och yttermittfältet med Simon Thern som fått ta steget in i mitten.
– Exakt.

Å andra sidan ger det en sån som Emil Forsberg chansen, inte sant?
– Ja, han har kunnat växa in i det nu. Och det tror jag är skönt för oss alla. Det är skönt för honom, det är viktigt för laget, och jag tänker att det är skönt för supportrarna att ”det här var en riktigt bra spelare, och nu hoppas vi att det lossnar ordentlig”. Nu är han inne i det, och han är riktigt bra även på träningar.
– Precis innan sommaruppehållet hade vi en känsla av att vi ville springa sönder våra motståndare även den sista kvarten, där vi kanske upplevde att vi inte kunde göra det så bra tidigare. Det hänger ihop med att vi vässar vår träningsinriktning, och dels lite med konkurrenssituationen, där vi som mot Syrianska hade möjlighet att plocka in ”Tiki” och Petar (Petrovic). Det gör att vi får den känslan av att vi är starka sista 20; det är två spelare som kommer in och är väldigt skickliga.

Med det läget som har varit med närmast parodiskt många skador – kan man säga att det är bra för individen som kanske inte annars fått spela men sämre för kollektivet?
– Så länge som vi vinner är det på nåt sätt hanterbart. Och då kan det till och med vara positivt. Jag tror till exempel inte Petar hade fått chansen så fort och så tidigt i förhållande till att han har varit skadad så länge. Även Erdal (Rekip) hade garanterat inte fått sin chans om situationen inte hade sett ut som den gör. Vinner vi så är det positivt som sagt, men förlorar vi några matcher då behöver nog ledarskapet i staben vara väldigt stark och övertygande för att bibehålla tryggheten.

Känner du att du lyckas bibehålla tryggheten?
– I och med att vi har vunnit så ställs inte riktigt de kraven, men hade vi… Vi hade en period där innan ledigheten…

Jag tänker på Djurgården borta, som förlorades på ett onödigt vis. Där blåste det rätt friskt runt både laget och ledarskapet.
– Där var vi på väg in i en trend åt det hållet, och hade vi inte brutit det så… I och med att det är en så otroligt resultatorienterad bransch, och vi inte gör resultat, så är det också ett mått på att vi inte lyckas vända detta. Men i och med att vi inte gick in i den trenden så kan man inte heller säga att ledarskapet har ställts på sin spets så att säga. Hade vi förlorat tre av de fyra senaste i stället för att vinna tre av de fyra sista, då hade jag nog suttit här och fått svara på frågor som ”hur känner du”, ”hur mår du”, ”hur funkar det”, ”hur är din relation med spelarna”, ”känner du förtroende från ledningen”.

Jag och många med mig känner att spelet inte har funkat riktigt, vi vinner då och då bara, att det inte riktigt är vårt år, ändå ligger vi där vi ligger i tabellen: högt upp. Ser du framför dig en dag när du har alla spelare disponibla och konkurrenssituationen är stenhård, och var laget då tar vägen?
– Jag måste ändå se det som en styrka att vi hänger med trots att vi inte spelar vår bästa fotboll. Samtidigt är det så att det inte är okey att fortsätta så här under en längre tid. Jag är medveten om att vinna och göra det med bravur och skönhet är en förutsättning, för man kan inte bara hänvisa till att vi är med, att vi är med i racet. Det är väl lite grand det som tankarna kretsat kring ganska mycket i mitt huvud. Diskussionerna i staben har förts mycket hur vi ska få vårt spel högklassigt över en längre tid, och kanske inte bara över en 25-30-minutersperiod som det har varit i bästa fall. Inte alla matcherna, utan hälften av dem.

Om vi bortser från skadorna, finns det andra bitar i de tankar du haft som kan påverka lagets prestationer?
– Jag älskar att se när våra spelare spelar bra fotboll. Det finns inget som är vackrare att se och som gör mig lyckligare. Och också något som gör mig så… Som mot Elfsborg, vi spelade bra och vi vann, men jag var inte lycklig i själen.

Inte ens efter första 45?
– Jo, absolut. Men fotboll är trots allt över 90 minuter, och jag kände att i en perfekt värld spelar vi jättevackert i 75 minuter. Vi vinner matchen och har kontroll de sista 15. Vi kanske spelar dåligt några minuter av de 15, men vi har en Johan eller en Robin som får göra räddningar. Och sista minuterna håller vi bollen inom laget, och när domaren blåser av tar den som har bollen upp den med händerna, och räcker den till domaren. Och jag känner att i andra halvlek mot Elfsborg så är vi inte i närheten av den perfekta världen. Det är inget som gör mig ledsen eller uppgiven utan, mer ”okey, vad behöver vi göra för att komma dithän”. Och det är det jag menar, den processen… Vi pratar jättemycket, jag och Daniel (Andersson) och jag och Simon (Hollyhead) till exempel.

Om Europa League och Häcken-förlusten

För två år sen inleddes den oerhört roliga resan mot Champions League, som slutade i Europa League. Då pratades det om ovärderlig rutin av att spela matcher i alltifrån Torshavn till Kharkov. Hur mycket av den rutinen finns kvar idag?
– Mycket vill jag påstå. Vi skapade ändå rutiner hur vi förbereder oss, hur vi reser, när vi tränar, hur vi tränar. Också lite grand känner jag att jag drar det ett extra varv, alltså vilka spelare som ska starta, kring taktiska val, och man drar det utifrån erfarenheterna sedan 2011 och fattar beslut därefter. Tittar man på de spelare som inte var med då men som kommit in, så har vi internationell rutin i ”Tiki”, som har mycket landslagsfotboll på sitt samvete. Det hjälper absolut. Magnus Eriksson har varit ute och kommit tillbaka, och bidrar med sina erfarenheter. Simon Thern och gänget som spelat i U21-landslagen. Vi får se hur det kommer att se ut nu när vi går in i det här äventyret. Jag hoppas att det är bättre, att vi är ännu bättre förberedda.

Är där något särskilt du tog med dig från 2011, några lärdomar du drog? Anpassa spelet mer efter motståndet till exempel?
– Vi får väl se. Det här med hemma respektive borta kommer nog att skilja sig lite mer åt än vad det gjorde då. Där faller vi tillbaka igen på det här med spelarna; ju fler valmöjligheter du har som tränare desto bättre. Där är vi inte riktigt än. Vi har Filip Helander, Ivo (Pekalski), Dardan, Matias Concha borta. Där saknas en del vägvalsmöjligheter i och med dessas frånvaro.

Det är rätt väsentliga spelare du nämner. De är alla startspelare egentligen och inga juniorer man slänger in lite i brist på annat om uttrycket tillåts.
– Stämmer det.

Efter matchen på torsdag väntar Gefle hemma. Det är tätt matchande ett tag framöver. Var det också något ni lärde er från senast det var Europaspel hur ni återhämtar er på bästa sätt och så vidare?
– Jag kände senast, mot Häcken, att jag tog det lite för givet att det är bra för laget att spela ofta. Min känsla är annars att vi är starka när vi kommer in i ett momentum, men det är viktigt att inte ta det för just givet. För sist mot Häcken upplevde jag att vi inte hade kraften, att vi inte hade återhämtat oss tillräckligt efter Elfsborg. Av någon anledning var vi inte där och då som jag hade förutsatt. Jag hoppas faktiskt att spelarna läser den här intervjun, att de hela tiden blir påminda om vikten av återhämtning, egentligen från det att domaren blåser av matchen på torsdag kväll till dess att Gefle ska spelas. Därefter ska det återhämtas från den också.
– Vi är överlag bra på det, spelarna är bra på den punkten, men jag tog det lite för givet i torsdags. Det var en bra väckarklocka för oss.

Tror du spelarna kände så, att nu rullar det på och vi är bra?
– Jag tror att det kan vara lite farligt att känna så, att tänka att vi är bra form och det ska bara rulla på. De ska vara förberedda på vad som väntar, de ska få information om motståndet dagen innan, och sen ska de egentligen återhämta sig fram till en och en halv timme innan matchen startar. Hårdraget. Men mot Häcken var det inte bara att trycka på en knapp, och så var vi där vi var mot Elfsborg igen. Vi tryckte på en knapp som var ur funktion.

Men tyckte du inte offensiven var väldigt bra egentligen i första halvlek? Då funkade väl knappen rätt bra?
– Första 10 var jättebra och sen gör de sitt mål. Och sen fortsatte vi att köra, vi skapade chanser. Men i pausen insåg vi att i slutet av halvleken var det inte vi som förde matchen. Och det var nog en del av det som vi tog med oss in i omklädningsrummet. Men ändå sa vi det att vi fortsätter köra offensivt men att vi måste stänga bakåt. Av någon anledning tappade vi sen den offensiva tron. Jag får ta på mig det. Jag väljer att göra några byten men får ingen som helst positiv reaktion.

När såg du tecknen på att det inte skulle funka?
– Jag vill egentligen inte gå in på exakt vad det var, men det började när spelarna kom in till arenan. Vissa signaler är tydligare medan andra är intuitiva.

Blir du stressad när det händer? För då är det väl för sent för dig att göra något…
– Nej, det blir jag inte. Det ligger en paradox i det också, för det finns gånger då man haft den känslan och så går vi ut och vinner med tre bollar. Så det är ju inte helt säkert att den känslan är korrekt. Men vad jag kände i maggropen inför Häcken – det blev så också.

Det är det eviga lärandet, såväl för spelarna som för dig?
– Så är det. Vi var jäkligt besvikna när vi för två dagar sen gick igång för att förbereda den kommande matchen. Men vi har en så pass stark och medveten grupp, okey, vi är besvikna. Jag var besviken på mig själv å det grövsta, spelarna över vissa prestationer. Det var en kollektiv känsla att det inte alls var bra. Men vi måste släppa det här och sikta framåt. Vi hade två träningar inför torsdagens match, där vi skulle lägga en slags grund inför både Drogheda och Gefle. Den första av dem var det som en riktig tävling att hålla bollen inom laget. Ett av lagen var helt outstanding, det andra fick vi säga att inte ge upp. Vi kommer ihåg hur det var Dinamo Zagreb borta: gör så mycket som möjligt offensivt, men framför allt – stäng igen defensiven. Så att det inte blir onåbart veckan därpå. Och direkt, det triggas igång. De fortsatte att inte spela jättebra, men ändå – de gav inte upp. Och där är de fantastiska att jobba med. De vill lära. Där är det viktigt att vi som ledare inte ser dem som fullärda. Att inte ta deras kunskap för given.

Det är intressant mekanism som går igång där. Just den Zagreb-matchen måste vara en fantastisk erfarenhet att ha med sig. Att kunna hänvisa till hur utspelat laget var borta, medan hemma var det några fantastiska räddningar från den kroatiska målvakten som skiljde en plats i Champions League åt.
– Så är det ju. Och många av spelarna är kvar sen dess. Det är inte så att man pratar om svunna tider, utan från startelvan finns minst hälften kvar.

Här påbörjar jag en ny fråga. Jag hinner halvvägs när diktafonen stoppar; dags att vända på kassettbandet. Rikard påpekar hur trevligt det är att se att det fortfarande finns sådana. Vi kommer fram till att vi bägge är analoga personer i grund och botten. Det blir också tydligt hur fort tiden gått, bandet är 40 minuter långt på varje sida.

Men vi fortsätter en sida till.

Laget kommer först ett dygn innan matchstart. Också en erfarenhet från 2011 att inte lägga för mycket tid i utlandet?
– Det finns ett UEFA-krav att vi måste vara här 24 timmar innan matchen startar. Nu fick vi möjlighet att chartra ett plan, så då kan vi optimera resan. De anländer till hotellet, har en genomgång, tränar på matcharenan, äter middag, sen är det en lång väntan inför matchen på kvällen dagen därpå.

Vad händer under den väntan?
– Egentligen ingenting annat än att vi försöker ha ut spelarna på någon promenad. Sen är det kost och vila, därefter lämnar vi mycket upp till individen att förbereda sig.

Om att förbereda sig och om den stora passionen

Jag pratade med Simon Thern om detta för inte så länge sen. Han aktiverar sig gärna på matchdagar berättade han. En cykeltur, spela minigolf, vad som helst, bara han fick röra lite lätt på sig. Andra väljer att ligga inne hela dagen.
– Jag tror att det är viktigt om man kan individualisera så mycket som möjligt. Som med kost. Du och jag tar in olika mycket, vi behöver olika mycket. Det är detaljer. Ju bättre vi bli på att individualisera det desto starkare blir vi. Men då krävs det en jättestab som vi inte har.

Hur ser din matchdag ut?
– Jag går inte ut och lirar minigolf. Fast det gör jag å andra sidan nästan aldrig annars heller. Jag går lite mer in i mig själv. Från morgonen vill jag gärna vara själv eller med någon eller några i staben, där jag känner det finns lugn och ro. Jag kommer gärna till Stadion redan vid 9-tiden på morgonen och låser in mig. Då är det inte så många där, jag är nära men ändå i lugn och ro.

Om dina barn ringer på eftermiddagen, stör de då eller är de undantagen som bekräftar regeln?
– Det där var en riktigt bra fråga faktiskt. Ringer de på matchdagen så vet jag att de vill prata med mig, och då svarar jag. De känner mig nog ganska väl, och vet hur jag fungerar. Men jag kan ju inte låta bli att svara om det är de som vill mig något.

Det är ett speciellt liv du lever?
– Ja, och det är ett fantastiskt liv jag lever. Jag skulle unna många att få vara jag.

På resan hit läste jag en intervju med Tom Prahl i senaste Offside. Han trivs med pensionärslivet och har ingen längtan tillbaka till fotbollen. En sak saknar han dock, lyckoruset efter segrar. Det går inte att ersätta menar han. Det har ha ju gemensamt med supportrar, men vi kan fortsätta känna dessa rus så länge vi är passionerade. Den dagen du avslutar din tränargärning, kan du se framför dig att du kommer sakna vad Tom pratar om?
– Jag kommer fram till då och då, ofta när man åker till matcharenor i spelarbussen, så möter man lastbilschaufförer som sitter i lugn och ro, kör sin sträcka, ser totalt harmoniska ut, medan man själv är alldeles nipprig i känslorna inför matchen, starkare än någonsin men också sårbar; då tänker jag – skaffa lastbilskort kanske (skratt).
– Men så kommer jag fram till att jag kommer nog att hålla på med detta i någon form fram tills jag dör. Jag har svårt att se att jag ska kunna gå i pension, säga att jag slutar nu.

Fast samtidigt sitter kanske lastbilschauffören med sportradion på och bara väntar på att höra måljinglet som berättar att hans lag har gjort mål. Jättenervös och inte alls harmonisk kör han omkring.
– Så kan det vara. Jag vet inte om jag använde en metafor som sårar en passionerad MFF:are som kör lastbil. Det var inte meningen i så fall.

Jag tror inte att han i så fall tar illa upp, utan känner igen sig i vad du berättar om dig själv.
– Ja, vi får hoppas det.

Min sambo är avundsjuk på mitt starka intresse, min passion, för MFF. Hon kan sakna den biten i sitt liv, för det är något som är svårt att hitta utanför sportens värld: med uppgångar och fall, med humörsvängningar och så vidare. Vi kom hem från en resa till Grekland i söndags kväll, och hon förstod inte hur jag orkade ge mig av igen på måndagen för att åka hit till Irland. Men samtidigt medger hon att det är något fantastiskt att brinna för något så mycket.
– Det är någonstans där vi förenas, från en arrangemangsansvarig (Patrik Jandelin har satt sig bredvid oss, reds. anm.) till en tränare till en supporter till en supporterskribent till en lastbilschaufför. Förståelsen för andra finns där, vi känner igen oss när vi börjar prata om känslor och så. Och de som inte har det, de kan ibland omyndigförklara passionen. För att man inte förstår den.
– Det som jag har upplevt några gånger med supporterskapet, eller passionen rättare sagt, det som händer med en oavsett vilket lag man håller på – de som inte riktigt är så djupa i det har uttryck som…

Här kommer en representant för Drogheda fram. Kvinnan hälsar på oss alla och frågar om vi har det bra. Vad annars än ja kan man svara på den frågan? Efter ett tag tar herr Jandelin henne med sig för att diskutera något inför matchen på torsdag. Rikard tar en mun av det nu iskalla kaffet, och fortsätter sen där han slutade.

– … då blir det denna jävla tävlan i vem som är mest supporter, man försöker bräcka varandra. Man försöker sätta ord på hur mycket något betyder för en. Går du över en gräns och berättar att du var i Aten och kom hem för att packa om dina väskor för att sen åka hit till Dublin, så kan säkert någon tänka att ”jaja, du är en bättre supporter än jag.” Men det är inte det passion handlar om.

Jag håller med dig. Jag hoppas inte att någon tror att jag eller Ulf här bredvid skulle vara bättre bara för att vi är här medan han eller hon stannar hemma. Men det är en tunn gräns. Att berätta något kan lätt bli till skrävlande. Eller vem som har varit på flest bortamatcher, eller sett flest derbyn i rad och så vidare.
– Ja, eller hur? Det som förenar är passionen och hur den idkas skiljer sig åt. Det finns miljarder varianter, men det är ens egen passion. Det är min, bara min, passion och jag älskar det. Det är fantastiskt. Säkert på samma sätt som folk som älskar heminredning eller bilar, som har en otroligt stark passion för detta. Det skapar säkert någon form av gemenskap där också.

Fast de stora känslosvallen, de explosiva uttrycken som när MFF vinner en match, är svåra att hitta i köksinredning tänker jag.
– Det har du rätt i. Det är helt klart en skillnad mellan att samla på något, att ha passion för det, och att hålla på exempelvis ett lag och få vara med om det du nämnde. Det sätter igång så olika känslor när man vinner och när man förlorar. Man får tankar som man undrar var de kom ifrån, man är bara fångad i känslorna.

Hur blir du efter en förlust då?
– I mycket av min passion ligger en drivkraft av utveckling. Det är inte så att jag… Tittar man på Daniel Andersson eller Jonnie Fedel, så är det fantastiska känsloyttringar, där jag direkt går över att systematiskt fundera på vad spelarna ska ta till sig, vad som blir nästa steg. Det är nog först när jag sätter mig i bilen hem som jag tillåter mig att känna efter om jag är ledsen, eller förbannad eller vad det nu är. Men innan dess, jag är ledare, jag ska vägleda dem vidare, och det oavsett vad jag än tycker.
– Det är någon gång… När vi mötte Dinamo Zagreb och inte gick vidare – där tog mina känslor överhanden. Det är en av de ytterst få gånger där jag var riktigt jävla ledsen, där jag nästan började gråta på grund av ett resultat.

Jag minns att jag skickade dig ett sms efteråt där jag skrev att jag var oerhört besviken, men så fantastiskt stolt över laget, över Malmö FF.
– Det var därför jag blev så ledsen, för allt var ju nästan, men bara nästan, perfekt. Stolthet, värme, samhörighet med alla som var där, men ändå mörkaste bedrövelse. Efteråt, några dagar senare, upplevde jag den där stoltheten starkare igen: att jag var tränare för Malmö FF som gjorde en så bra match.