Friday I'm in Love - Riktiga vinnare struntar i resultatet
En fotbollsmatch är inte som ett hundrameterslopp – har ni tänkt på det? Ja, inte det att den tar 90 minuter i stället för tio sekunder. Jag tänker mer på varför man vinner. Och hur det känns att förlora. När startskottet går är förutsättningarna identiska för de tävlande. Det är svårt att fuska, åtminstone under själva loppet. För alla sju som förlorar finns inte mycket att skylla på. Den som var snabbast var också den som presterade bäst.
Fotboll är mer som poker än 100 meter.
Vid ett enskilt tillfälle kan en nybörjare vinna mot en i skicklighet överlägsen motståndare. Slump och tillfälligheter är en ofrånkomlig del i båda spelen. Den fisk som mot allt bättre vetande jagar hålstegar vinner ibland.
Det lag som tror att fotboll är som 100 meter kommer att få det jobbigt vid motgång. För alla förlorar. Även om klubbar som MFF gör det ganska sällan. En god pokerspelare förlorar de flesta händer. För att vara en vinnare behöver man då vara en bra förlorare. Inte nödvändigtvis god förlorare. Bra. I bemärkelsen att inte låta förluster grumla omdömet, utan i stället fundera över om det fanns något som kunde gjorts annorlunda?
En av de viktigaste egenskaperna vid pokerbordet är att hantera galen otur. I stället för frustration över en tappad pott gäller det att tänka: agerade jag rätt? För att vinna i långa loppet gäller det att strunta i om man vinner enstaka potter. Förlorade jag på rätt sätt ska jag nog vara nöjd. Fortsätt likadant. I översättning: Ändra inte taktik och byt inte ut halva laget.
Det är jättemycket under en fotbollsmatch som inte går att påverka. Den med stark vinnarmentalitet bryr sig om vad som går att påverka. Här finns något att lära för ett visst skånskt lag. Det tjänar inget till att AC blir förbannad match efter match för att motståndare sätter i system att ge fula smällar bakifrån. Om vi har svårt att spela på plast är det bättre att träna på eländet än att gnälla på underlaget efter tappade poäng. Det är helt meningslös att dra på sig gula kort genom att tjafsa med domaren efter en match (Anel? Hallå? Hör du mig?). Det händer att pokerspelare ibland tappar koncepterna efter att oturligt förlorat en stor pott. I frustration satsar man dumt och börjar nu förlora riktigt stora belopp. Och välförtjänt, skulle jag säga, för den tiltade spelar dåligt.
Konstigt nog verkar bristerna i vinnarmentalitet komma fram mest i Allsvenskan. På Ibrox mot Rangers hade det gått utmärkt att tycka synd om sig själv efter Bonkes ganska hårda utvisning. Men laget höll ögonen på bollen i stället och presterade en fantastisk andra halvlek som vi aldrig glömmer. I Razgrad mot Ludogorets gick två tuffa VAR-bedömningar oss emot. När Rieks drömmål dömdes bort släppte man saken direkt. Koncentrationen låg på uppgiften, inte på att man riskerade att förlora på grund av missflytet. Vinnare fokuserar på det som går att påverka – prestationen.
Går det att hitta samma ödmjukhet inför prestation i Allsvenskan? Det är kanske litet lågt av mig att klaga på laget. Vi supportrar kan vara väldigt bra på att hitta bortförklaringar och orättvisor. Senast efter tappet mot Norrköping såg vi en orgie av konspirationsteorier på sociala medier. Hela världen hade mobiliserat och sett till att Norrköping skulle få en inläggsfrispark i slutminuterna. Kanske spelarna inte bryr sig om vad supportrar säger. Eller också gör dom det litet, det vill man ju gärna tro. Det läskiga är att vi i så fall har ett ansvar. Om vi bidrar till att all analys efteråt handlar om en felaktigt dömd frispark riskerar det bli en ursäkt för att undvika de jobbiga frågor som riktiga vinnare ställer sig. Vad kunde jag själv gjort bättre?