Att gilla att inte gilla IFK Göteborg
Det finns två matcher om året. Och så finns det 28 till i Allsvenskan. De två matcherna är förstås mot IFK Göteborg. I morgon är det dags för del 1.
För några dagar sedan satte jag mig för att skriva en sådan där artikel där man listar de bästa matcherna på senare tid mot morgondagens motståndare. Jag gick igenom några stycken som jag hade i huvudet, de är rätt många, och slog upp en del andra i årsböcker och på nätet. Segrar blandas med förluster och oavgjorda. Men till slut lade jag ner projektet när jag insåg att vinsten jag tydligast bär med mig är 1-0 senast på Ullevi. Yotuns klassiker-kanon, ni minns.
2-1 hemma satte inte alls samma avtryck på mig. Av två anledningar: 1) det är alltid något speciellt att vinna på bortaplan i fiendens egen håla (so to speak) och 2) jag missade för första gången på evigheter en match mot IFK när vi besegrade laget hemma den nionde augusti.
1-0 borta således. Det var ju inte vår bästa match där uppe precis, men likt de senaste två matcherna mot Elfsborg och Djurgården spelade vi där stabilt, höll tätt bakåt och gjorde ett mål som visade sig räcka. Mot vilket annat motstånd som helst en match att glömma, hos mig är den troligtvis för evigt hågkommen som ännu en afton av eufori.
Och det är där jag landar. Senaste matchen är den som betyder så mycket. Vi vann med 4-0 i början av 00-talet med Ijeh och Samba-Erik i laget. Den utskåpningen glömmer jag aldrig. Eller när vi vände 0-3 i paus till 4-3 på 90-talet. Eller när vi nästan på dagen för sex år sedan sprang Göteborgs-laget sönder och samman på en gräsplan som mer var som en åker och med största enkelhet vann med 2-0 (Daniel Larsson vann det året priset ”Årets mål” i redaktionens årliga sammanställning). Men alla bleknar dessa matcher i jämförelse med den oerhörda glädje jag kände i fjor.
Så det blev alltså ingen sammanställning den här gången. Det är nuet som betyder mest.
I stället sitter jag här i min soffa och är nervös. Jättenervös, som min 11-årige systerson skulle ha sagt. Ni vet då man springer och tömmer blåsan en gång i timmen. Nervös som jag vanligtvis bara är på matchdagar. När vi möter IFK Göteborg börjar det ett dygn tidigare. Minst.
För som det brukar heta, det är mer än tre poäng som står på spel. Det är vänner här där uppe där jag bor som kommer att gnugga en blåvit seger mot mitt skinn tills jag blöder, det är all den där historien från 80- och 90-talen, det är grannen som har en stor fet IFK-flagga upphissad på matchdagar, det är folk i min närhet som håller på andra lag som undrar hur man mår, det är så många av mina himmelsblå vänner som jag vet kommer att ha den antingen mest deprimerande eller euforiska kvällen runt 20.30 i morgon kväll.
Jag skulle kunna rabbla ännu mer. Christian Karlsson. Peter Ijeh. Hela Sveriges gullegrisar på 90-talet. Goa gubbar. Vi som var spottkoppar på 80-talet när vi vann allt men anklagades för offside-fällor och tråkigt spel. Vi kan snacka om Europacupfinal kontra UEFA-cupseger.
Men jag tror att det räcker så. I morgon möter vi det enda laget där nästan betyder mer än liv och dö om vi vinner eller förlorar, för att någorlunda korrekt citera den legendariske Liverpool-managern Bob Paisleys.
I många år gick jag omkring och hatade IFK Göteborg. Jag gör inte det längre. Det var något som hände 2004 då min namne via ett straffmål mot HBK såg till att vi vann guldet. Men jag gillar inte laget. Inte alls. Och jag gillar att inte gilla dem. Därför att det sätter fart på mina känslor, på så många av mina himmelsblå vänners känslor.
De är våra riktiga rivaler, och i det ligger att jag hyser en viss respekt för dem. Jag älskar när de förlorar mot vilket annat lag som helst (med undantag för matcher som den 2004), jag älskar när lokaltidningarna har krigsrubriker gällande usel ekonomi eller fuskande målvakter.
Men jag respekterar dem för att de är ett klassiskt storlag. MFF skulle inte vara lika mycket utan dem, IFK Göteborg skulle inte vara lika mycket utan oss. Det är som med Gud kontra Djävulen för de mest rabiata religiösa. Eller Markus Rosenberg kontra John Alvbåge, om ni så vill, som bägge gärna slänger skit mot den andre fast med en stor dos glimt i ögonen (när det inte är match vill säga). Ibland behövs ett motsatsförhållande bara för att få igång tron.
Ibland behövs ett motsatsförhållande för att två storheter ska tagga till lite extra.
I morgon kommer jag att stå uppe på Ullevi och sjunga, hoppa, gapa, ropa på offside fastän jag ser att Tobias Hysén är onside. Jag vågar inte ge mig på en gissning hur det kommer att gå. Jag vet inte riktigt var jag har vare sig hemmalaget eller bortalaget efter de fem första omgångarna; inget av laget har tokimponerat så här långt.
Vad jag däremot vet idag, tisdag kväll, är att det kommer att bli en match full av adrenalin, både på läktare och på plan.
Där spelarna vet vad som gäller, hur mycket det extra det svider att förlora just den här matchen och hur mycket enklare livet blir genom att vinna just den här matchen.
Där vi supportrar kommer att försöka reta den andra delen av Ullevi med ramsor och banderoller. Det är som det ska vara alltid. Jag upplever de senaste åren som lugnare före och efter matcherna, hetsigare under desamma. Jag hoppas det blir likadant i morgon. Jag älskade när vi möttes av ”Welcome to Sweden” 2004. Jag älskar när vi sjunger ”Mesta mästarna”.
Ge och ta.
Och sedan gör Malmö FF ett mål och vinner. Det blir bäst så.