Sex och jävligt offside: 13, 25, 2014 och själslig ro
Veckans lista stannar i känslan från måndagskvällen, gör jämförelser och gillar hymnens toner.
Cykla hemåt (NYGAMMAL )
Klockan tickar in på övertid. Vi leder med två mål. Jag har varit med om liknande situationer hundratals gånger förut. Ändå står jag där och är nervös. Riktigt svinigt asnervös. Göteborg får frispark otäckt nära straffområdet. Emil Salomonsson tar den. Skottet blir inte så tokigt, lurig studs - men Wiland klarar. Någon minut senare viker Jakob Ankersen in från sin kant och skjuter. Han tar i för dronning och fosterland, och skottet blir högt och vint. Allan Kuhn gör high fives med alla på bänken. Han, liksom alla andra, vet att bara sekunder återstår. Jag pustar ut, och en liten stund senare hoppar både vi och spelarna och sjunger om enkla poäng. Vi är klibbiga och svettiga allihop.
Sen lämnar vi Stadion. Och vilket väder vi har, va? Malmö visar sig i sin allra vackraste sensommarskrud. Inte bara på grund av att luften är ljummen eller för att himlen är molnfri eller för att träden ännu inte tappat sina blad. Nej, också för att en seger tar fram det bästa i vår omgivning. Luften blir lättare att andas. I de tre poängens strålglans skiner även staden.
Den där angenäma det-slutade-lyckligt-känslan infinner sig vid cykelställen. Anspänningen släpper på allvar. Nervositeten är borta. Folk småpratar förnöjsamt medan de och fingrar med sina cykellås och -lampor. Det är leenden, skratt och en atmosfär av avslappnad tillfredsställelse. Och så vägen hem. Lite småtrångt där på cykelstigen. Föräldrar som svarar på upprymda barnrösters frågor. Ner- och uppför backarna genom tunnlarna under Stadiongatan och Lorensborgsgatan. Ungar och hundvallare på trottoarerna. Glada allihop, givetvis.
Att cykla hem från Stadion efter en seger: livet blir inte så mycket bättre. I den mån det existerar själslig ro i denna värld, då är det där och då den infinner sig.
Anfallsparet (NY)
Hoppas kan man alltid, men det är inte så där över sig ofta förhoppningar infrias. Men i alla fall. På pappret såg paret Rosenberg-Jeremejeff spännande och lite löftesrikt ut.
Och faktiskt. Allt infriades.
Vad Rosenberg kan i sina bästa stunder, det vet vi. Men Alexander Jeremejeff överträffade allt jag hoppats på. Bekväm med bollen, stark i duellerna med Göteborgs tämligen bitiga mittbackar, spelintelligent … och målskytt.
Bättre än 2014 (NY)
Jag återkommer gärna till det fantastiska året 2014. Så här års, i mitten på september, steg vi in i Champions League-gruppspel. Samtidigt ledde vi allsvenskan i överlägsen stil. Om vi då stannar vid enbart allsvenskan en stund - nåt CL-spel finns det dessvärre inte att tala om - så är det faktiskt så att vi hade ett sämre facit då än nu. 21 omgångar in i serien hade vi förvisso samma poängskörd 2014 som nu, men då var målskillnaden tre mål sämre. Fast när jag säger "överlägsen stil" finns en väsentlig skillnad i år. Nu har även Norrköping gått poängmässigt fantastiskt bra. För två år sedan hade vi sju poäng ner till tvåan AIK så här dags.
En annan detalj är att vi även 2014 mötte Djurgården i den 22:a omgången. Då fick vi stryk med 2-0. Ett dåligt omen, tycker kanske vissa, medan alla ni glaset-är-halvfullt-optimister såklart vädrar en chans att dra ifrån 2014 även poängmässigt.
13 och 25 (NY)
Från optimism är steget inte långt (nåja) till modesta delmål. Ett sådan, som ter sig allt mera blygsam allteftersom omgångarna betas av, är en plats i Europa. Just nu har vi 13 poäng ner till fjärde lag. Det ska alltså till en rejäl genomklappning för att vi ska missa Europaspel 2017.
Dessutom: i och med måndagens seger toppar vi den allsvenska maratontabellen med inte mindre än 25 poängs marginal. För att Göteborg ska kunna komma ikapp i år krävs det inte blott en genomklappning, utan snarare en komplett härdsmälta. Det kommer förstås inte att hända. Ledningen i maratontabellen är vår länge än.
Johan Wiland (5)
Den officiella statistiken säger att blott två Göteborgsavslut träffade mål. Det måste väl varit då Salomonssons ovan nämnda frispark samt Elias Mar Omarssons friläge i första halvlek. Lite märkligt, för det känns som om Johan Wiland hade mer att göra … men hursomhelst, det han gjorde, det gjorde han bra och stabilt. Att han står chanslös när vi nickar bollar i ryggen på varandra, det må vara honom förlåtet.
Hymnmusik (NY)
Listans positiva del avslutas med något som möjligen kan vara en vattendelare. För säkert finns det de som tycker att riktig supportersång, den sker a capella. Kanske är det så, men personligen har jag haft svårt för detta påfund att Hymnen-musiken bara startas. Och sen tystnar och låter oss sjunga själv. Min upplevelse är att det blivit osynkat, avvaktande och osäkert. Vi i publiken har till exempel inte riktigt vetat när exakt vi ska klämma i igen efter pauserna mellan vers och refräng. Och när man som mot Jönköping satte på musiken i refrängen igen, då visade det sig att vi låg flera strofer (eller vad den korrekta musiktermen nu är) fel.
Men nu i måndags, då var musiken tillbaks. Den ledsagade oss genom hela hymnen. Det gillade jag.
Här borde jag kanske ojat mig över försvarsbekymren, med en hel drös mittbacksaspiranter skadade eller avstängda. Eller så borde jag oroa mig över att så många spelare står på två eller fem varningar, och därmed måste huka sig under avstängningshotet.
Men jag återvänder istället till musiktemat. Vad hände med ’Ingen himmel är så blå som min’ i måndags?
Den ska avsluta pausen ju.
