Sex och Jävligt offside: Ruter i Pär och rubel i Ryssland
En 104-åring, en 23-åring och en annan sport - det är onsdag och det är listdags igen.
Födelsedagen (NY)
Födelsedagar kan vara hur tråkiga som helst, enormt påkostade, undangömda eller så berättar man på Facebook för alla som inte vill läsa att det är ens stora dag. Malmö FF har uppnått den aktningsvärda åldern av 104 och är värd alla hyllningar som finns. Jag ställde mig upp i måndags, tog ton och utbröt i ett trefaldigt leve för Malmö, vi leve: Hipp hipp, hurra, hurra, hurra! Eller om jag inte ska överdriva så väldeligt; jag gjorde om inte annat några imaginära utrop.
På eftermiddagen spelades det match och laget vann med 2-1 utan att heller nu imponera. Sådär lite lagom firande således, sådär som jag tänker mig att en 104-åring vill ha det när man upplevt så mycket stort, ärorikt och fint genom åren; man förväntar sig en tårta och man får en tårta. Typ så. Det stora firandet hoppas man kommer framemot hösten i stället.
Magnus Eriksson (NY)
Allt var ju klart, kassören räknade pengarna, sportchefen kollade vad som är ledigt på marknaden och i Ryssland gick folket ut på gatorna och det firades med vodka efter kapet. Men så, huvudpersonen ångrade sig, de 19 miljonerna kronorna förblev rubel och bud-geten slaktades. Listan gläds däremot; Magnus Eriksson stannar i MFF. Det var ett bra val. Förra årets bästa anfallare i Allsvenskan behövs i Malmö FF.
Emil Forsberg (NY)
När anfallarna för tillfället inte är direkt målpotenta så får laget förlita sig på Emil Forsberg. Under årets hittills fyra spelade matcher har det gjorts tre mål. Samtliga signerade vänsterlöparen. I måndags var han dessutom planens bästa spelare förutom att vara målgörare. Förra året bytte Rikard Norling ut honom i stort sett varje match, i stort sett alltid runt 60 minuten. Utan att vara alltför modig i mina uttalanden vågar jag lova att så inte kommer att bli fallet i år. Emil är en startspelare, Emil är en slutspelare, Emil är en nyckelspelare.
Cupen (3)
Mesta mästarna i cupen går på lördag in i årets turnering mot Degerfors. Som vanligt kommer vi att hoppas på seger där, seger i nästa match, och i nästa och i nästa och så blir vi cupmästare. Om vi, likt de senaste åren, kommer att bli besvikna och fråga oss varför det ser ut som att spelarna inte verkar bry sig, det får ge sig. Men i dag lever hoppet. Det ska bli kul med en tävlingsmatch igen. Förhoppningsvis tar laget med sig segern och det som trots allt var positivt från i måndags, kliver ut på IP:s balkongmatta och visar att det är de svenska mästarna som bestämmer från första början.
Erik Johansson (NY)
Kommentatorn Björn Hedman (som inte heller i måndags hade en bättre dag) frågade Erik Johansson i pausen om han tycker det är roligast att spela mittback, anfallare eller löpande mittfältare. Eriks svar: “Det är roligt att spela fotboll”. Punkt liksom. Skitsamma var jag spelar, bara jag får spela fotboll. Ungefär så. Erik gjorde det också väldigt bra, framför allt i den första halvleken då han var lite sådär kungligt all over the place och visade fina såväl offensiva som defensiva takter. Åges egen bintje? Ja, det kan nog bli så.
Ytterbackarna (NY)
Ricardinho vet vi är lysande. Miiko Albornoz likaså. De är solklara ytterbackar i Åge Hareides startelva. I den förras frånvaro har Mahmut Özen fått speltid, och har väl i ärlighetens namn inte imponerat, men han bör nog få lite mer tid på sig innan vi dömer ut honom (lex Albornoz 2011). I andra halvleken mot Mjällby kom Matias Concha in och visade varför han uppbär lön. Det var tryggt, det var säkert och han var direkt bidragande orsak till Emil Forsbergs bägge mål. Nu får vi hoppas att våra ytterbackar har fått sina beskärda delar av skador för i år – då ser det verkligt bra ut framöver.
Oavsett vad man tycker om ishockey (för mig är det tämligen egalt hur det går i SHL, NHL och allt vad det heter) så följde nog de flesta av oss ishockey-finalen i söndags. OS sista dag. Detta OS som varit så framgångsrikt, som fått oss att nästan känna oss som norrmän när medaljerna ramlade in. Ja, det var minsann alldeles fantastiskt kände jag mest varje dag där jag låg i teve-soffan under en filt och smög med chipspåsarna.
Så tog en spelare en tablett som han inte fick ta, eller om det var så att han fick ta den men inte fullt så tätt inpå match, eller om han kanske tog två eller tre trots att det bara skulle vara en... och ledningen för laget gick ut och skyllde på allt som gick att skylla på, doktorn hävdade att det var konstiga regler, några sa att det var väl inte hela världen, en liten allergitablett som ju är tillåten i USA, där man får ta två om dagen till och med, spelaren var det synd om, någon skyllde på IOK, och nu jävlar ska det stämmas för att stackars Sverige inte fick en ärlig chans i finalen. VAD I HELVETE, VARFÖR ÄR ALLA EMOT OSS SVENSKAR; DET VAR VÄL INTE VÅRT FEL?
Men MFF:s läkare Pär Herbertsson förklarade i Aftonbladet det som vi alla väl egentligen förstod, att det var oförsvarligt agerat och att doktorn borde ta sitt pick och pack och avgå eftersom han inte hade full koll (medvetet eller omedvetet). Och jag håller med honom, för doping är doping. Alltid. Det gäller även för oss svenskar. Så, bra rutet där, Pär.
Och nu kan vi åter lägga ishockeyn till handlingarna.
