Sex och Jävligt offside: Längtan är över, livet kan börja
Allsvenskan startar om bara några dagar. Det syns på veckans lista, där också landslagets två matcher i veckan märks av.
Allsvenskan (NY)
SHL, NHL, Bandy-VM, slutspel i innebandy, Lugi-Sävehof, DM i plockepinn, Kung Bore; adjö med er – nu börjar Allsvenskan. Intresset är hetare än på många år med MFF som regerande mästare och stora favoriter, med Elmarna åter tillsammans i Kalmar, med Henrik Larsson som smyger med sitt HIF, med det oerhörda intresset runt Hammarby med mera med mera. Om bara tre dagar börjar det. Om bara fem dagar spelar MFF sin premiär. Längtan är över. Livet kan börja igen.
Erik Johansson (NY)
För ett år sen var Erik lite av Åges bintjepotatis, han sågs som ett vettigt alternativ som innermittfältare dels på grund av sina kvaliteter och dels på grund av att firma Pontus och Filip ansågs som aningen bättre. Jisses, vilka steg han har tagit sen dess. Förra hösten var han ypperlig i både Allsvenskan och Champions League, togs ut i januari till vinterturnén (likt nästan alla andra i MFF) och i helgen fick han chansen från start i det riktiga landslaget (i en tävlingsmatch) efter att just tidigare nämnda Pontus Jansson fått lämna återbud. Efter en mycket bra insats pratas det allt mer om vem som ska spela bredvid honom i framtiden.
Rasmus Bengtsson (3)
Några timmar efter att förra veckans lista publicerades kom så beskedet till slut: Rasmus Bengtsson är tillbaka i MFF och har skrivit på ett flerårskontrakt. Överflöd bland mittbackar kan man tycka. Men med tanke på Erik Johanssons framfart i landslaget och att allt fler tror att Filip Helander lämnar i sommar, så var det en mycket välkommen förstärkning. Och då har inte ens Rasmus egna förtjänster nämnts.
Champions League (NY)
Va? Redan? Lottning snart? Nej, lugn, bara lugn. Det är inte förrän till sommaren som det ska ske, först via kval och sen förhoppningsvis också ett avancemang. Men att CL finns med helt plötsligt som en högst reell verklighet och inte bara som en kanske vag dröm, är mannen som Åge Hareide sprang på när han handlade mat i veckan ett bevis för. Denne frågade guldtränaren när Champions League sätter igång... Kanske ville han bara vara lustig, kanske visste han inte bättre. Eller så var han bara en helt vanlig malmöit med inställningen att det där Champions League är ju numera vardagsmat.
Fler som tar plats (NY)
Jo, jag vet att rätt många har en både skeptisk och ljummen inställning till det svenska fotbollslandslaget, och kanske inte tycker det är mycket att yvas över att ett antal himmelsblå spelare tar plats i Erik Hamréns lag. Själv tycker jag precis som signaturen Magnus Persson på Himmelrikets forum:
"Att Hamrén tagit ut fyra st MFFare för en tävlingsmatch med landslaget är ett extremt bra för Malmös möjligheter att värva riktigt bra spelare i framtiden."
Dessutom vittnar spelarna själva om att det är ett stort mål för dem att få en blågul tröja på sig. Så grattis även till Anton och Robin. Även om gårdagens match mot Iran inte var en tävlingsmatch, så var det i alla fall två startplatser i det så kallade riktiga landslaget.
Sommartid (NY)
Jag har i flera år tänkt tanken att sätta klockan på mitt i natten sista söndagen i mars, och göra det till en ceremoni att ställa om klockan från 2 till 3. För den där framdragna tiden är så mycket mer än bara en timme; det är början på ljusare tider, på skönare väder, på en fotbollssäsong som vi inte vet något om men där vi alla när drömmar om guld. Den timmen är symbolen för livet kan man något högtravande säga.
Det slutar emellertid alltid på samma sätt, jag väljer sömnen (och de år som jag är vaken vid denna okristliga tid har det intagits drycker av sådan mängd och art att en klocka inte låter sig ställas). Så också i helgen som gick. Men det förtar inte det faktum att vi nu kan se framåt. Eller som chefred Ulf så lysande beskrev det i sin måndags-krönika: På våren ser vi FRAM mot MFF-guld. På hösten ser vi TILLBAKA på en guldsäsong.
I veckan har vi sett en stor portion moralpanik fara runt i media på grund av att förbundskapten Hamrén inte tog avstånd från regimen i Iran. Jag säger förstås inte att denna regim är något annat än avskyvärd, men jag ställer mig frågande till varför en idrottsledare ska göra det som våra politiker i så liten grad gör. Man kan också undra om det är tänkt att Hamrén ska ta avstånd från USA nästa gång länderna möts på grund av dödsstraffen många av delstaterna där har. Eller varför inte fara ut mot landet Moldavien som är ett av Europas mest korrupta och där fattigdomen är monumental samtidigt som de med pengar kan handla BMW och Boss i de lyxiga affärerna mitt i huvudstaden Chisinaus centrum? Ska Åge Hareide kritisera Putin om MFF ställs mot ett ryskt lag i ett eventuellt Champions League-gruppspel? Var slutar en idrottsledares förpliktelser egentligen?
