Sex och Jävligt offside: Vecka ut, vecka in - Malmö FF
Efter den senaste tidens MFF- och Zlatanhysteri så har matchen så till slut också spelats. Trots förlusten finns det mycket positivt som hamnar på veckans lista.
Vecka ut, vecka in - Malmö FF (NY)
En kall och blåsig julikväll i Torshavn, Färöarna, för fyra år sen. MFF har med möda spelat 1-1 mot hemmalaget och gått vidare till nästa omgång i Champions League-kvalet. Utanför lagets omklädningsrum, i en sliten, trång och mörk korridor, står tränare Rikard Norling med den samlade pressen och får förklara att Glasgow Rangers inte alls kommer att äta upp MFF, vilket många av journalisterna på plats minst sagt insinuerar.
Eller många och många. På plats fanns Flinck från Aftonbladet, Kvällsposten hade sin ishockeyreporter där, Sydsvenskans Wiman kanske var där även om jag inte kommer ihåg det. Och så Ulf Nilsson och jag från Himmelriket. Det var det hela.
Även om det då var kval och inte turnering, och även om staden Torshavn inte har så många likheter med Paris, och även om Hans A Lag är Hans A Lag och Zlatan är Zlatan, så… som det har exploderat. Vi var nog inte så många som då trodde vad vi i dag upplever.
Viasat väljer att visa alla matcher i sin huvudkanal TV3 och igår, på matchdagen, startade de sändningen redan 2,45 timmar innan matchstart, SVTPlay direktsänder från när MFF-spelarna anländer till hotellet i Paris på måndagen, BBC visar Rosenbergs bägge cykelsparkar från lördagen, svensk media skickar så många reportrar att det ekar tomt på hemmaredaktionerna, Himmelriket är som vanligt på plats med två reportrar, det talas MFF timme ut och timme in och det skrivs MFF dag ut och dag in och det analyseras MFF vecka ut och vecka in.
Och jag kan inte annat tänka mig än att det nu sitter ett gäng flickor och pojkar runt om i Sverige, som med ett nyvaknat fotbollsintresse om några år kommer att vara himmelsblå. Det här intresset är gigantiskt och tidigare aldrig skådat i svensk klubblagsfotboll, och om det tas tillvara på kommer det att vara guld värt i framtiden.
Johan Wiland (NY)
Som en del på Twitter igår skrev: Vem saknar Olsen nu? Ingen alls vill jag påstå. Johan Wiland svarade för en alltigenom klockren målvaktsinsats och räddade en del skott som går under kategorin ”säkra mål”. Min kollega Peter Lind twittrade: ”Kan bli en supervärvning. Lär inte gå utomlands igen. Vi kan få många bra år från honom.” Det är bara att instämma om gårdagens överlägset bästa MFF-spelare.
Insatsen (NY)
För att sätta gårdagens förlust i lite perspektiv: PSG hade 34 raka hemmamatcher i Europa utan förlust innan Barcelona i fjor besegrade dem. Vi har vår Hexenkessel, PSG har sin lite tystare men ändå så oerhört imponerande borg på Parc de Princes. MFF ska alltid gå för tre poäng, men att förlora borta mot det här världslaget är verkligen ingen skam. Man måste ibland ta av sig naivitetens skygglappar, även om hoppet alltid finns. Förlusten hamnar inte på kontot orättvis men MFF gjorde nästan allt man kan begära och jag känner inget annat än stolthet.
Enock Kofi Adu (NY)
När MFF under första 45 mot PSG såg ut att vara på väg mot en fruktansvärd kväll, och där felpassningarna var legio och det långsammare allsvenska tempot lades upp för allmän beskådan, så var det mot Enock Kofi Adu mångas blickar vändes. Han såg ut att ha tiden de andra himmelsblå inte fick, han tog emot bollen och vände upp eller åt sidan utan att stanna till och betrakta motståndarna, och han var helt enkelt på Champions League-nivå.
Åge Hareide (NY)
Det lättaste hade nog varit att köra på med 5-3-2, för vem hade kunnat beskylla tränare Hareide för att inte gör allt för defensiven då. Med 5-3-2 skulle i alla fall en storförlust kunna hindras. Fegt, men mänskligt. Men när det inte fungerade mellan Carvalho och Yotun på vänsterkanten, och när MFF låg under med 1-0, vilket ju inte ger annat än stilpoäng, så var det därför modigt och häftigt att Malmös tränare gick över till 4-4-2. På bortaplan mot PSG. Och genast såg också spelet stundtals mycket bättre ut.
Himmelsblå supportrar (NY)
Det är svårt det här, med att prata om hur bra eller dåligt supportrar hörs och syns på en läktare alltså. Jag har full förståelse för att göteborgare och djurgårdare medvetet eller omedvetet valde att inte höra MFF-klacken genom TV-rutan igår, samtidigt som vi himmelsblå här hemma naturligtvis gjorde det omvända. Det är inget konstigt med det. Jag kan däremot bara konstatera att för mig med normalhörsel och varande MFF:are, så lät det och rapporterades det om en sagolik stämning ifrån de 2000 + några hundra på plats. Det var grymt att höra. Jag inbillar mig att det var ännu grymmare att vara på plats.
Det var ett bra tag sedan jag skrev en text som handlade om att jag tog adjö av det allsvenska guldet. Då kände jag att det kanske trots allt inte är realistiskt att hoppas på ett tredje guld efter att 8/11 av laget bytts ut sen 2014, men en Europaplats såg jag då som självklar och något att ändå vara lite nöjd med. Efter 1-1 mot Elfsborg i lördags ser det emellertid oerhört jobbigt ut att ens komma så högt upp i tabellen att vi får chansen att kvala till Europa League 2016.
Matcher som den i lördags händer, att ett lag som så fullständigt spelar ut ett annat lag i den andra halvleken men ändå inte mäktar med att göra tillräckligt många mål för att vinna, det är sådant som tillhör fotbollen. Men det är samtidigt så symboliskt för hur årets allsvenska har sett ut för MFF:s del; det har varit många onödiga poängtapp, det har varit en del märkliga laguttagningar, det har ibland varit 95 % i stället för 100 ute på planen, det har varit mycket stolpe ut. Och som sagt, symboliken i Markus Rosenbergs bägge cykelsparkar i ribban kan inte vara tydligare. De tappade två poängen mot Elfsborg var inte roliga. Inte alls. Djurgården till helgen blir ännu en i raden av årets viktigaste matcher.
