Sex och Jävligt offside: Många mål, mycket Molins och mästerlige Magnus
Att vinna är alltid underbart. Att vinna komfortabelt är ännu mer underbart. Det förstod spelarna men inte alla i publiken i lördags mot Gefle.
Tre poäng, tre mål (NY)
Man kan hävda att Gefle är Gefle och att hemma på Stadion ska det alltid vara tre poäng. Man till och bör hävda det. Med det sagt, det ska spelas om det också, och vi behöver bara backa bandet några veckor tillbaka för att inför den matchen också säga att GIF Sundsvall är GIF Sundsvall och hemma på Stadion ska det alltid vara tre poäng. Det blir inte alltid som tänkt alltså. En helt okey första halvlek följdes i lördags av en riktigt bra andra, där bortalaget inte hade en chans och MFF gjorde lite som man ville. Tre säkra poäng, tre mål och skönspel; det är gott när det blir som tänkt.
Guillermo Molins (NY)
Matchens stora stjärna heter förstås Guillermo Molins. Behöver det ens kommenteras varför? Det räcker att titta på det här målet några gånger för att förstå vår kärlek till den mannen och varför vi vill att det ska lösas sig med kontraktet. Vi behöver inte tvivla på ”Guilles” kvaliteter, de finns där. Som de finns där.
Magnus Wolff Eikrem (NY)
Det är svårt att förstå att vår norske super-gutt har suttit så mycket på avbytarbänken sen han kom och att det uppenbarligen har varit svårt att hitta en roll på planen åt honom. I match efter match är han nu bäste MFF-are, så också i lördags. Samtidigt bör det påpekas att allt inte har varit Åge Hareides eller Allan Kuhns fel att han suttit så mycket vid sidan om. I år glidtacklar han, går in i dueller, kämpar och sliter när det behövs; det är som om Magnus har förstått att fotboll också är en kampsport. Jag älskar, fullkomligt älskar, när spelare som varit utanför laget och blivit ifrågasatta av väldigt många, tar revansch på gräsmattan.
Tobias Sana (NY)
Som Patrik Andersson (nej, inte HAN) skrev på Twitter: ”Intressant att våra främsta spelare inte var i startelvan när säsongen började. Molins, Eikrem och Sana bäst i dag.” I fallet med Tobias Sana räcker det med att gå en dryg vecka tillbaka för att inte se hans senaste insatser (mot HIF och Gefle) komma. Då var han på sin höjd en avbytare som Allan Kuhn slängde in i slutet av matcherna, nu känns han som en startman. Vad har hänt? Säg det, kanske så enkelt att han bara tog chansen när den dök upp. Eller om hans nya klacksång (googla den om ni mot förmodan inte vet vilken jag menar) gett honom det där självklara självförtroendet vi nu ser.
MFF-dominans i EM-truppen (NY)
En nuvarande och sex tidigare MFF-spelare togs ut av Erik Hamrén till sommarens EM. Det är givetvis flest, ingen annan klubb är ens i närheten (IFK Göteborg och BP har tre med historia i endera klubb). Det är ett fantastiskt kvitto på hur mycket rätt Malmö FF har gjort de senaste åren, i värvningsarbetet och på planen.
Tabellen (2)
Den allsvenska tabellen hade kunnat se ännu bättre ut om vi hade avstått från att förlora främst mot Jönköping och Sundsvall (de nollpoängarna känns fortfarande så oerhört onödiga). Men att ligga tvåa, tre poäng bakom Norrköping, trots ett spel som hackat betänkligt av och till, får ändå anses vara okey. I dag skiljer det endast sex poäng mellan tvåan och elvan i serien, vilket gör att det blir rätt stora omkastningar i tabellen efter varje omgång. Men gör vi bara vårt framöver så kan de andra lagen slå varandra bäst de vill. Då kommer tabellen att se ännu roligare ut.
När jag går på fotboll vill jag se Malmö FF vinna. Är inte MFF det ena laget bryr jag mig inte särskilt mycket om hur det slutar, såvida det inte har med MFF:s placering i tabellen att göra. Så om vi leder med 2-0 i paus och Svenska Fotbollförbundet skulle bestämma sig för att matchen är slut och segern går till oss, så hade jag inte protesterat och krävt halva biljettpengen tillbaka. Tre poäng till Malmö FF överskuggar allt. Det är nästan aldrig någon underhållning att se på när vårt lag spelar, det är alltifrån ångest till yttersta eufori. Och hur mycket jag än älskar när Guillermo Molins klackar in mål, så älskar jag precis lika mycket mål som Erik Fribergs 1-0 mot Mjällby 2013, en nick med knapp styrfart som gav oss segern. Eller, och nu snackar vi verkligen om knapp styrfart, Edward Oferes "skott" mot GIF Sundsvall 2008 i den sista matchen på Malmö Stadion.
Ibland kan man slappna av. Som i lördags i ledning med 3-0 mot ett lag som inte ens försökte gå till anfall utan verkade vara nöjt med att inte släppa in fler mål. Det är många matcher på kort tid nu, de himmelsblå spelarna förstod det och lekte kvadraten, sparade krafter, visade sin totala överlägsenhet… Och delar av publiken buade.
Vad vill man då? Var tror man att man befinner sig nånstans? Jag förstår det inte. Inte alls. Är det samma människor som efter cupfinalen är besvikna efter förlusten men påtalar att ”man fick ju verkligen valuta för pengarna så länge som den här matchen höll på”?
