Sex och Jävligt offside: Glittrande guld, mesta mästare och sanslösa Svanberg
Guld och mesta mästare. Listan tar givetvis avstamp i guldmatchen förra onsdagkvällen i Falkenberg.
Guld (NY)
En del klubbar väntar för evigt och så här långt förgäves. Fråga Örebro. Fråga Häcken. Fråga AIK höll jag på att säga. Vi väntade bara ett år på att ta hem guldet igen, men den väntan har varit plågsam. Även om det tabellmässigt har sett bra ut ett tag, så är ju ingenting klart förrän… ja, det är klart. Så när domare Strömbergsson äntligen blåste av matchen på Falkenbergs IP för en vecka sedan, då kom alla känslorna på en och samma gång. Jubel, tårar, lugn, skratt, kärlek, eufori, mental avslappning, stolthet, ännu mer eufori. Om det inte hade varit för det faktum att jag varje år vill se mitt Malmö FF vinna, så hade jag unnat andra att få uppleva de känslorna som alla vi himmelsblå hade för en vecka sedan. Det är något alldeles, alldeles extra att bli svenska mästare. Att ta guld.
Mesta mästare (NY)
Varje guld har sin historia. Årets kanske inte har varit lika efterlängtat som det 2004 eller hade en lika rafflande avslutning som 2010 för att ta några exempel. Men att vi nu är ensamma om att ha flest allsvenska guld gör årets guld till något extra, det som ger den en egen historia. Nu kan ingen längre sjunga eller prata om mesta mästare mer än vi. Vi i Malmö FF. 19-18.
Mattias Svanberg (NY)
Det har ju pratats om den här killen ett tag nu. För mig och alla andra som inte har möjlighet att se träningar eller U21-matcher i någon större utsträckning har det inte varit annat än just prat. Visst, han kom in mot HIF hemma och gjorde ett snyggt mål som definitivt stängde den matchen. Men som man säger, en gång är ingen gång. Så att på plats få uppleva Mattias Svanberg, se hans mål, assist, snabbhet, kontroll med bollen, rörelsemönster, självsäkerhet – det var en såväl glädje som ynnest. Måtte han få utvecklas i den takt han behöver, i MFF.
Jo Inge Berget (2)
Vår norske gigant med Allsvenskans coolaste skägg och utstrålning har varit helt magnifik den senaste tiden. Han har tagit ett stort ansvar när väldigt många ordinarie spelare varit borta, och han har i match efter match varit klart bäst på planen. Många snackar om vinnarmentalitet, Jo Inge Berget ÄR vinnarmentalitet.
Lennart (NY)
På söndag kommer Lennart äntligen hem igen på riktigt. Rent fysiskt alltså. Efter matchen mot Hammarby kommer bucklan att lämnas över till lagkapten Markus Rosenberg (förutsätter jag, även om han inte spelar själva matchen) och han kommer att lyfta den mot skyn. Då är Lennart hemma igen, hemma där Lennart hör hemma.
Johan Wiland (NY)
När jag pratade med Johan Wiland för en månad sedan kom vi in på hur han blev fullständigt överkörd av Falkenbergs monster Hakeem Araba förra säsongen. Vi skämtade lite om att till den kommande matchen, den för en vecka sedan, skulle Johan instruera sina lagkamrater om att undvika fasta situationer för att slippa närkontakt med den gigantiske anfallaren. Det gick väl sådär kan man i efterhand konstatera.
Araba är inte bara gigantisk, han är också klumpig. Han menade med största säkerhet inget illa, men han är som ett förvuxet barn som ännu inte lärt sig kontrollera sin kropp. Inspringandet i Wiland var totalt onödigt, det syntes direkt att det var en allvarlig skada. Själv höll jag tummarna för att vår målvakt skulle överleva, så illa såg det ut från avstånd. Med stöd från ledare och värmande applåder från publiken leddes han ut och säsongen var därmed över.
När vi efter matchen stod och väntade på spelarna, på att de skulle komma ut och fira tillsammans med oss, till våra sånger, till vår gemensamma glädje, så ser jag ett par kryckor till att börja med. Sekunden senare tittar Johan Wiland själv fram, och lyckan i det ansiktet, trots smärtor och säkerligen oro inför framtiden, den lyckan beskriver väldigt väl hur det känns att vara mästare. Svensk mästare i Malmö FF.
En normal vecka hade troligtvis insatsen, den uteblivna insatsen alltså, mot Gefle hamnat som veckans offside. Men varför förstöra en guldvecka genom att beklaga sig över en förlust, även om det allsvenska poängrekordet (som vi själva har) nu inte kan slås.
I stället: I helgen blev det klart att AFC går upp i Allsvenskan. De har fått rubriker för hur föreningen skapats, vem som ligger bakom den Och hur mycket pengar den personen har satsat, och fotbollen har nästan kommit i andra hand.
Och hade det bara varit för just hur de spelat fotboll hade jag välkomnat dem. Och det är i och för sig något uppfräschande med föreningar som inte gör som alla andra, men något som inte är det minsta fräscht är hur föreningen tagit sig vidare från olika divisioner genom sammanslagningar med klubbar högre upp i seriesystemet. Och att de nu slår sig samman med Eskilstuna City för att få tillgång till en kommun, där de hoppas få större publik, mer lokal reklam och större utrymme och på så vis fler intäkter, luktar jävligt illa. AFC är Sveriges motsvarighet till Red Bull Salzburg.
Jag må vara konservativ, men jag hoppas verkligen att deras sejour i Allsvenskan blir ettårig. Jag befarar att fler rika personer tar efter, ser att det går att ta genvägar, och övertalar kommuner som suktar efter elitlag att "överta" ett lag. En sådan framtid skrämmer mig.
