Sex och Jävligt offside: Förändringens vindar
Det är onsdag och veckans lista är här, den här gången bland annat med spelare från två lag.
Förändring (1)
Tränarbyten ger nästan alltid en reaktion, ibland kortvarig och ibland långvarig. Hur länge vi ser Danne-effekten kommer att visa sig, men att den var omedelbar råder det inga tvivel om. Vi såg det i den snöpliga förlustmatchen mot Hammarby förra onsdagen, vi såg det i söndagens segermatch mot Häcken. Psykologi? Taktiska ändringar? Säg det, men trots att jag var väldigt förtjust i Magnus Pehrsson så går laget alltid före jaget, varför en förändring var helt nödvändig.
Bonke Innocent (5)
Det är klart att det finns saker med fotbollen som gör mig gladare, som allsvenskt guld, cup-guld (jo, jag är så gammal att jag minns), avancemang till Champions League eller när Markus Rosenberg förlänger kontrakt. Men efter detta undrar jag om det inte är så att när utdömda/utskällda/hånade spelare kommer fram eller tillbaka och gör succé, då finns det inte något roligare i fotbollsväg. Vi har sett exempel tidigare, det jag brukar använda mig av är Hasse Mattisson. Ni som minns, ni minns exakt hur han blev behandlad. Nu: Bonke Innocent. Tre matcher i rad, och han spelar som om han hade världens självförtroende och dessutom med inneboende kvaliteter som gör att man undrar varför han inte spelat nästan något alls sedan han värvades. Det är fantastiskt att se honom nu. För hans skull först och främst, men också för laget som verkligen behöver honom.
Hålla nollan (NY)
Jag tror att den hållna nollan, efter så oerhört många insläppta mål den här allsvenska säsongen, var ett nästan lika stort glädjeämne som själva segern mot Häcken. I det läget som laget har befunnit sig i (och alltjämt gör vill jag påstå) så var en 2-0-vinst värd väldigt mycket mer än, säg, en 5-3-seger. 2-0 berättar om stabilitet och en hyfsat säker seger. För den så med rätta utskällda defensiven var detta med säkerhet en rejäl skjuts för självförtroendet.
Samuel Adrian (NY)
Samuel är en av spelarna som det fanns uttryckliga order om att spela in i laget den här säsongen. Det bidde inte riktigt så; han liksom de övriga lärlingarna har fått värma bänk eller läktarplats mest hela tiden. Så desto mer imponerande när han på grund av alla skadorna (låt oss vara ärliga och säga som det är) fick chansen från start, och inte bara tog den utan omfamnade den så som man ska göra, orkade 90 minuter på det energikrävande mittfältet och visade att han ska få spela fler matcher. När spelprogrammet har varit så löjligt tätt som det har varit den här våren, så undrar man faktiskt hur det har kommit sig att han inte fått spela förrän nu. Det har han gemensamt med Bonke här ovan.
Spelare med blått i ådrorna (NY)
Det har svajat och sett ut den senaste tiden, men två spelare kan gå med raka ryggar och högt huvud: Markus Rosenberg och Oscar Lewicki. De spelar hela tiden, på olika positioner och/eller platser, de spelar hela tiden med hög kvalitet. De är pådrivare. Att de är fostrade och uppvuxna i Malmö FF är ingen slump. I min bok har de bägge varit överlägset bäst den här månaden. Vi är många som är glada att ni finns, Markus och Oscar!
Per Frick (NY)
Det var en trevlig nick, Per Frick.
(Inom parentes förra veckans placering.)
Efter fyra raka förluster kom så äntligen en seger. Och efter en seger kom det här och var (från såväl media som supporterhåll) ord om att MFF nu ska bli det där topplaget som alla hade tänkt sig. Det är klart att jag hoppas också. Och det är klart att MFF ska befinna sig långt högre upp än där vi nu gör. Men vi har vunnit en match. En (1). Vi vann matcher då och då även 1999. Seger mot Dalkurd på söndag och några inledande vinster när Allsvenskan drar igång igen efter VM – då kan vi börja prata om avstånd uppåt. Sorry, men riktigt så övertygande var inte vinsten mot Häcken att jag tar den som intäkt för att krisen är över. Eller som vi brukar sjunga när vi möter Hammarby: En gång är ingen gång...
I läget vi befinner oss i behöver vi inte ännu mer hybris, utan en stor portion ödmjukhet.
