Sex och Jävligt offside: Hugo och de soon-to-be-hesa stämbanden

Post derbyt mot Trelleborg och pre Europa League-kvalet mot Midjylland summerar listan veckan som har varit.

Midtjylland hemma (NY)
Under 10 000 sålda biljetter till en playoff-match till ett europagruppspel är faktiskt direkt ovärdigt Malmö FF. Knappa hälften (!) av årskortsinnehavarna valde att utnyttja sin förtursrätt och det mesta talar ju för att vi blir en bra bit under 15 000 på läktarna imorgon.

Ovärdigt var ordet.

Å andra sidan - detta innebär att vi på plats för kompensera dåliga publiksiffror med soon-to-be-hesa stämband och ett jävla hålligång.

Låt Midtjylland få höra hur supportrar till en förening med 108-åriga anor kan låta när de är vill och kan. Som grundade 1999 och utan tradition och supporterkultur värd namnet har de nämligen inte en tillstymmelse till liknande erfarenheter från sin egna hemmaplan.

Derby (4)
Åh, vad skönt det var att få följa en allsvensk match på Stadion som kändes som en bergsäker trea från start till mål. När hände det ens senast? Elfsborgskrossen hemma i höstas, va?

Inte för att spelet mot Trelleborg hela tiden sprudlade, men överlägsenheten spelare för spelare och i samtliga spelmoment var uppenbar.

Den vidriga förlusten på Vångavallen i maj kändes plötsligt onekligen väldigt avlägsen. Men inte desto mindre vidrig för det, såklart.

Hugo Andersson (NY)
Första starten, målskytt och derbyvinnare i samma match - går det att begära mer av en debut (de fyra minuterna mot Häcken i våras väljer undertecknad att bortse från här)? Kan verkligen inte tänka mig det.

Är såklart en bit ifrån att kunna betraktas som ett fullvärdigt startalternativ, men vägen dithän är bannemig inte vidare lång. Stor, stark, ofta överlägsen i huvudspelet och med en passningsfot som ser bra ut för en mittback. De rapporter som har gått att ta del av från de som har följt pågarna i U21 och U19 indikerar dessutom att TFF-insatsen inte var någon typ av spelmässigt undantag.

Ska bli otroligt spännande att följa framöver. Po dom bara, Hugo!

Poängsnittet (NY)
2,67 på sex allsvenska matcher sedan Uwe Röslers ankomst.

Låt stå.

Konkurrensen (NY)
Med Rasmus och Berra åter disponibla efter de senaste veckornas skadebekymmer är vi tillbaka där vi var för ett par veckor sedan - med en sällsynt konkurrenskraftig (målvaktsposten undantagen) och skadebefriad (Molins undantagen) trupp.

Från att i våras ha skrikit oss hesa på truppens bräcklighet sitter vi plötsligt med en trupp där vi har högpresterande alternativ till mer eller mindre varenda startelvepåg.

"Men skadesituationen var värre i våras" hör jag er skrika genom cyberspace. Jojo, visserligen, säger jag. Men samtidigt: när säsongen drog igång stod vi med Lewicki, Bachirou och Svanberg att tillgå till två centrala mittfältspositioner (Bonke var som bekant bänkgranne med de berömda fiskpinnarna i frysboxen). Idag slåss nämnda Bachirou och Lewicki med Traustason, Gall, Adrian, Bonke och AC om tre startplatser. Framåt har Molins (snart åtminstone!) och Antonsson spetsat till konkurrensen och i backlinjen har Hugo Andersson börjat visa framfötter och Safari blivit mittback.

Om Uwe lyckas hålla alla motiverade och sporrade av konkurrensen lär vi få se massor av spelare i höst som slåss med näbbar och klor för speltid. I slutändan kan jag inte se annat än att detta skulle vara positivt för Malmö FF.

Oscar Lewicki (NY)
En veckan mittfältare, andra veckan ytterback i trebackslinje, varje vecka bland de bästa i laget.

Sätt gubben som målvakt, huvudtränare eller statsminister och jag är övertygad om att han även där anpassat sig till rollen och hade tagit kloka, sansade beslut som var bäst för kollektivet.

Den här jävla våren som vi tvingades genomlida har satt ärr i mig som jag misstänker kommer sitta i länge (för evigt?). Minns att jag efter Hammarby-förlusten ringde min far med en klump i magen och på allvar menade att vi nog "behöver hålla avstånd neråt" framöver för att slippa bli indragna på allvar i bottenstriden. Vilket bottenlöst elände.

De senaste månaderna har gått betydligt mer i dur. Plötsligt har vi ordentlig häng på toppstriden och tredjeplatsen är inom direkt räckhåll. Vi har självklart allt att spela för fortfarande. Men... det GÅR liksom inte att undvika att tänka på vad som kunde varit. Om vi hade spelat funktionsduglig fotboll. Om vi kunnat göra mål på våra chanser. Om vi inte hade förlorat mot lag som Göteborg, Trelleborg och Kalmar. Om, om, om. 11 poäng bakom.

Det är som sagt långtifrån kört: AIK har vikt sig för betydligt mildare stormar än de vi har förmågan att kunna uppbåda. Men uppförsbacken känns så förbannat onödigt lång.