Sex och Jävligt offside: Kvällar som dessa
Veckans lista inspireras av torsdagens seger mot Besiktas.
Europakvällar (NY)
I stort sett är vi supportrar överens om att Allsvenskan är viktigare än Europa League (eller som för några år sedan, Champions League). Men det händer trots det något med hela laget, publiken och staden när det kommer utländska lag till Stadion för tävlingsspelande. Häxkitteln åker fram, media från andra ställen än Örebro och Stockholm är på plats, det är höst och lamporna tänds; gräsmattan är våt av nederbörd. Vänner och bekanta hör av sig och gratulerar när vi vinner, vänner och bekanta som när det gäller Allsvenskan bara hör av sig i de här sammanhangen när vi vinner allsvenska guld. För många är det så att vi representerar hela landet Sverige när vi spelar de här kvällarna. Vi vinner rätt ofta hemma mot på pappret betydligt bättre lag. Ja, det är något mycket speciellt med de här Europakvällarna.
Markus Rosenberg (NY)
Och den som älskar det här livet med Europakvällar allra mest är vår kapten, Markus Rosenberg. Det har skrivits tvåtusensidiga böcker om hans betydelse för Malmö FF och det finns inte mycket mer att berätta som inte redan är nedpräntat eller sagt. Ändå förtrollas jag lika mycket varje gång av hans sätt att kliva fram, leda laget, skjuta fram bröstet, le det där leendet som när han puttar in Pepe i en reklamskylt. Springer mycket, springer rätt. Gör mål. Ovärderlig!
Europaäventyret fortsätter (NY)
Givetvis hade vi inte lämnat walk over till de kommande fyra matcherna om vi hade förlorat mot Besiktas, men i och med segern (samt Sarpsborgs vinst över Genk) så är det nu helt öppet i gruppen. Alla lag står på tre poäng, inget lag har plusmålskillnad. Jämnare kan det inte bli. Dubbelmöte med Sarpsborg väntar. Att säga att europaäventyret fortsätter med en skönt positiv känsla inombords är ingen överdrift.
Andreas Vindheim (NY)
Fotbollsmatcher går i korthet och i regel ut på att göra fler mål än motståndarna. Gör man det, då vinner man. Man ska inte ta bort hjälteglorior från målvakter som räddar eller försvarare som bryter eller medspelare som assisterar. Men, målskytten är och kommer alltid att vara den som får mest uppmärksamhet. Andreas Vindheim gjorde 1-0 mot Besiktas och han var på väg att kunna göra 2-0 när han revs ner i straffområdet så att Kapten Rosenberg i stället fick sätta det på straff. Dessutom, han gjorde en på det stora hela fantastisk match. Klart att vår numera ende norrman platsar på veckans lista.
Fouad Bachirou (NY)
Ikonen och kaptenen Rosenbergs betydelse är omskriven ovan, liksom målskytten Vindheims är. Och man kan tycka att hela laget består av hjältar som tillsammans besegrade ett lag bestående av spelare som VM-finalade i somras och nyligen spelat CL-finaler. Jag köper det, jag håller med om det, så varför lägga till ytterligare enskilda spelare på veckans lista? Jo, det är ju det här med Fouad Bachirou. Gjorde han ett enda misstag i torsdags? Tappade han bollen en enda gång, missade han en passning? Han fick bollen och han tog bollen, han blev till en trygg hamn med den. Lugn och trygg, samtidigt snabb i tanke och fötter. Stod i vägen för motståndare, stod fri för medspelare. Så väldigt bra han ofta är, så fantastiskt bra han var mot Besiktas.
BK Häckens mottagande (NY)
Frånsett arenans skick och en del matchers utgång så var det alltid mycket trevligt att komma till gamla Rambergsvallen, BK Häckens tidigare hemmaarena. Man bemöttes med respekt, det var leenden, och det var väldigt välkomnade. Det är trevligt att se att inget har förändrats bara för att man fått ett nytt stadion. I söndags på Bravida Arena bjöds vi bortasupportrar på kaffe och bulle när vi anlände, och en sådan enkel gest var oerhört uppskattat av oss. Efter matchen delades de bullar ut som inte hade gått åt. BK Häcken lyckas kombinera ambitioner om allsvenska toppresultat med en småklubbskänsla. Det gillas mycket, och tack för kaffet!
Ska man vara sådan och leta något möjligt negativt i och med vinsten mot Besiktas - och nu anstränger jag mig verkligen; ni förstår det hoppas jag – så skulle det kunna vara att vi får för köpstarkare klubbar intressanta spelare.Och tränare.
Normalt sett är svenska tränare inget som de på kontinenten är det minsta lilla intresserade av. Vår tränarexport på klubbnivå inom Europa, men utanför Norden, består av Nisse Liedholm, Sven-Göran Eriksson, Hasse Backe och Mikael Stahre plus en eller ett par till som jag må ha glömt. Oavsett om de är fyra eller sex eller åtta tränare så är de försvinnande få. Har man en svensk tränare anställd och vinner allsvenskt guld så kan man alltså vara hyggligt säker på att få behålla honom, om han inte sticker till Brann eller FCK vill säga.
Uwe Rössler är inte svensk. Bara det att han är tysk OCH har både spelat och tränat i England gör att han befinner sig på en helt annan intressehylla i sammanhanget och troligtvis har ögonen på sig på ett helt annat sätt än en Magnus Pehrsson eller en Rikard Norling. Uwe har på kort tid satt ett effektivt spel i Malmö FF och det ska bli intressant att se vart det här kan leda med en längre uppbyggnadsfas i vinter. När han får ännu mer tid att sätta sin stämpel på laget. Med många väldigt bra resultat i Europa League samtidigt med hur det har sett ut efter sommaren under hans ledning så kan det väcka andra klubbars intressen. Jag önskar att jag har fel, men befarar att jag kan få rätt.
