Sex och jävligt offside: Adjöss, trista sviter
Serieledning, en doft av ädel metall i luften och ett litet försök till utblick. Här är veckans lista.
Serieledning (2)
Listtopparen känns rätt självklar den här veckan. För första gången i år har vi gjort ett litet ryck. Fyra matcher kvar, fyra poäng ner. Några plusmål i vår favör också. Men som vi alla vet är jinxningens makt stor, så här tas inte ut nåt i förskott. Här fäktas övermodet och alla självsäkra utfästelser undan.
Men ändå. Med tanke på att den här listan för blott två veckor sedan lipade om att greppa efter halmstrån: det ser rätt bra ut just nu.
Förlösning (NY)
Ranties mot Elfsborg och Jiloans frispark mot Göteborg kan möjligen konkurrera. Det förstnämnda för att det var en sådan makalös individuell prestation och också blev avgörande, det andra för att det kändes som ett mål som satte ett obrytbart sigill på segern.
Men jag skulle nog ändå vilja påstå att Erik Fribergs mot Mjällby är det mest förlösande av alla hemmamål så här långt i år; ett sånt där känslomässigt lavemang där kroppen i ett slag med ett avgrundsvrål tömmer sig på all frustration. Det var också ett mål som innehöll alla de rätta ingredienserna: det gjordes av en spelare som har hårt arbete som signum, det var mot ett nertryckt men frenetiskt kämpande motstånd, det var bara några få minuter kvar, misströstan var inte långt bort, och när målet väl kom var det en via en boll som långsamt passerade mållinjen. Fantastiskt.
Brutna sviter (NY)
September började inget vidare, men avslutningen har varit desto bättre. Uppe i Norrköping hade vi inte vunnit sedan 2002. Huvudanledningen till detta är givetvis att IFK tillbringat en hel del år i Superettan under 00-talet, men sviten summerades ändå till tre raka utan vinst innan den nu kom till vägs ände. Förra gången vi vann på Olympia gjorde Ola Toivonen matchens enda mål. Året var 2007. Och Mjällby hade vi inte besegrat sedan våren 2011, då Guillermo Molins satte en nick i samma målhörna och från nästan samma plats som Friberg i måndags. Sedan dess, fyra oavgjorda – men bruten kryssförbannelse i måndags. Raskt, geschwint och utan vidare prut har vi alltså gjort slut på en trio trista sviter.
Erik Friberg (NYGAMMAL)
En kamrat berättade att CMore-studion ringde upp Erik Friberg och Magnus Eriksson efter Kalmar-Göteborg. Frågan om vilket mål som var tjusigast, David Elms eller Erikssons mot HIF, ställdes. Eriksson röstade på sitt eget, och Erik Friberg svarade: ”nä, jag tyckte mitt var snyggast”. På skämt, givetvis, men hursomhelst är reprisbilderna från hans mål mot HIF ljuvliga att skåda. Nästan alla planens spelare befinner sig i straffområdet, och efter Molins skott står de stilla. Tittar på. Alla, utom en. Erik Friberg rör på benen, får Pär Hanssons retur rakt i steget och kan raka in bollen. Nä, inte så snyggt rent objektivt sett kanske, men skönheten sitter som bekant i betraktarens öga.
Han har ju inte profilerat sig som en notorisk målskytt - under Floridalägret skrockade Halsti förvånat när han efter matchen mot New York Red Bulls konstaterade ”och så gjorde Erik mål – igen!” (Friberg gjorde även mål mot DC United) - men han är ju faktiskt uppe på sex mål nu.
Sammanfattningsvis: om inte bäst på plan, så i alla fall snudd på, mot HIF. Utmärkt mot Mjällby och målskytt med pannan. Erik Friberg hör hemma på listan.
Amin Nazari (NY)
Mitt i all eufori är det förstås svårt att inte tänka framåt – och då, som alltid när man lämnar nuet, hittar man genast saker att oroa sig över. En sådan är kontraktssituationen på innermittfältet. Thern, Friberg och Halsti har kontrakt över 2014. Långtidsskadade Ivos går ut redan i år. Men å andra sidan är Amin – som ju i år är utlånad - kontrakterad till och med säsongen 2015. Han har spelat 22 matcher för Assyriska i år. I helgen fick han rycka in som vänsterback och firade det med att göra sitt fjärde mål för säsongen. LT (Länstidningen Södertälje) skriver ”Vid 1–0 höll sig vikarierande vänsterbacken Amin Nazari framme efter en hörna och smällde in bollen.”.?
Brageredaktionen (NY)
Olika falla ödets lotter. Låt oss för en stund rikta blickarna norrut, mot Borlänge och Brage, det stolta grönvita lag som 1988 skakade mäktiga Inter i UEFA-cupen (Göran Arnberg straffmålade på San Siro). I måndags vann Brage mot Landskrona. Det var andra gången den här säsongen. Och då pratar jag inte om Bragevinster just mot BoIS, utan om Bragevinster överhuvudtaget. Man har vunnit två och förlorat 19 i år. Borlängelaget är såklart ur Superettan sedan länge, och i cupen fick man storstryk mot Sirius.
Men i fotbollens universum hittar man, till sist, alltid något att glädja sig åt. På Brageredaktionens sida här på svenskafans skriver man
VI VANN EN MATCH!
Efter 25 raka tävlingsmatcher gjorde vi det osannolika: vann!
Tråkigt för Alex Nilsson förstås, men det här understryker något en vis man brukar säga: Det finns hopp.
Jag välkomnade den andhämtningspaus det förra landslagsuppehållet innebar. Men nu! Nu vill jag att allsvenskan ska mala på, inte läggas i malpåse i två veckor. Den väntan som inleds efter helgen blir jobbig.