Sex och Jävligt offside: Äntligen sommar
En dyster allsvensk vår är slut. Väntar en blomstertid för Malmö FF? Vi får se. Hursomhaver är veckans lista här.
Vårsäsongen över (NY)
Tänk åtta veckor tillbaks. Det är inte länge sedan alls. Då hade vi just besegrat Elfsborg på bortaplan i den allsvenska premiären, vi hade tagit oss till cupfinal och vi såg, där och då, säsongen an med den största av tillförsikter. Den 5 april meddelades det sedan att Rasmus Bengtssons ena lunga kollapsat. En händelse, och ett verb, som inrymmer en viss symbolik. För en kollaps är vad som denna vår också drabbade klubbens A-lag. Utklassade i cupfinalen, ytterligare en guldtränare sparkad, högvis med skador och ynkliga tolv poäng på de elva allsvenska matcherna efter premiären. Bilden av klubben som Sveriges ledande har krackelerat, och vi har tvingats till ett bistert tillnyktrande från allt kagigt skryt om hur vinnarmentaliteten sitter i våra väggar. De här vårveckorna kommer att gå till historien, men inte på något positivt vis. Det är skönt att de är över, att kunna släppa allt lite grann, ta paus tills i juli (även om träningen återupptas den 11 juni) och under tiden titta på fotboll som engagerar på en alldeles lagom och alltigenom sund nivå (VM alltså).
Sen finns det såklart inga garantier för att det ska gå bättre efter sommaruppehållet ... men med tanke på att skador förhoppningsvis läker och ekonomiska förutsättningar för förstärkningar finns, ja, då är ett höjt poängsnitt i alla fall inte blott en orealistisk och naiv förhoppning.
Olimpija Ljubljana (NY)
Den som följer antingen Uefaranken, Bert Kassiesas europacupfotbollssajt eller Sydsvenskan har knappast missat att Olimpija Ljubljanas på-håret-serievinst i Slovenien är prima nyheter för Malmö FF. Det innebär nämligen att vi är seedade inte bara i första, utan också i en eventuell andra runda av Champions League-kvalet. Vilket i sin tur, såklart, innebär på pappret svagare motstånd. Nu muttrar förstås alla dysterkvistar om att det kvittar – inte ens seedning kommer att hjälpa ett lag som spelar som vi gör just nu vidare i Europa. Detta är såklart en högst berättigad poäng. Men för det första kan det ju vara så att vår situation – framförallt skadeläget – ljusnat i juli. Och ta sen en titt på de oseedade lagen i den första omgången: här finns ett antal klubbar som även ett Malmö FF med sviktande form har goda förutsättningar att klara av. Nu ser väl Olimpija Ljubljana själva ut som ett av blindskären där ... men låt oss hoppas på att de inte hamnar i vår lottningsgrupp. För visst är det dags för lite tur i lottningen?
Sommarfönstret (NY)
Tränarfrågan är en sak. Det är såklart viktigt att det blir rätt, men jag hoppas att det ändå kan gå ganska snabbt att hitta en ny och stark röst. Truppen då? Att vi gick in i säsongen med en så låg truppnumerär väckte funderingar kring att det varit klart med ett, eller rentutav flera, sommarförvärv ganska länge. Det kanske det ligger nånting i, jag vet inte. Men hursomhelst är jag helt säker på att detta blir ett fönster vi kommer att gå plus i. Med det menar jag: det blir mer kvalitet in än ut.
Finbesök på läktarplats (NY)
En räcka före detta spelare var på plats på Stadion i söndags. Däribland Anders Christiansen. För att fortsätta på sommarfönsterspåret satte detta såklart igång spekulationerna – en utlåning på gång, månne? I måndags höll jag det som högst osannolikt. För nära inpå övergången, tänkte jag. Kunde inte tänka mig att varken Christiansen eller Gent skulle vara öppna för något sådant. Inte redan. Att Christiansen själv inte definitivt stängde några dörrar i intervjuerna såg jag mest som ett utslag av hans rutin, professionalitet och respektfullhet mot den gamla klubben.
Men så kom då gårdagens nyheter, via belgisk press, som innebär att det kanske finns substans i ryktena ändå.
Skulle det då vara rätt för oss? Enligt soccerway.com har han spelat sammanlagt 149 minuter i belgiska ligan den här säsongen. Tydligen varit mycket skadad. Och finns det inte rent generellt en viss problematik i att en flyktad spelare återvänder så snart? Ja, jag vet ju inte vad du, käre läsare, anser. Men det är såklart en spelartyp vi saknar, och själv tror jag att han kan lyfta oss. Och är fullständigt övertygad om att hemmapubliken vid en eventuell återkomst skulle hylla honom som en återbördad son och hemvändande hjälte. Han skulle helt enkelt vara en injektion på många sätt.
Domarinsatsen i söndags (NY)
Beröm där beröm sällan hamnar: jag tycker att Kristoffer Karlssons domarinsats i söndags var riktigt bra. Det var en relativt snäll och därför kanske lättdömd match, men Karlsson blåste inte vid minsta närkontakt och han lät spelet flyta. Även om det flöt långsamt ... men det kan vi ju knappast lasta domaren för.
Mer 90 än 99 ... ? (NY)
Den hemska säsongen 1999 var egentligen aldrig bra. Vi var ett bottenlag mer eller mindre hela året. Ändå såg det länge ut som om vi minst skulle fixa en kvalplats. Tills, till sist, en skoningslös dipp drabbade oss omgångarna 20-25 (och det var bara 14 lag i serien då, så efter 26 matcher var serien slut). På sex matcher tog vi en poäng. Och så, som man säger, var vårt öde beseglat.
Och nu går mönstren från då igen, kraxar kanske en och annan olyckskorp. Fast jag tänker faktiskt inte sälla mig till dem. Jag tycker att 2018 påminner mer om 1990. Då som nu ett VM-år, då som nu kom vi från en lång framgångsperiod och då som nu var vi alla perplexa över att det kunde se så dåligt ut. Det fanns liksom inte på kartan; det var lite chockat, lamslaget och allmänt förvånat. Lite som nu. Efter tolv omgångar det året hade vi bara elva poäng. Under hösten repade vi oss lite grann och nedflyttningsspöket hann aldrig börja skramla med sina kedjor på allvar. Å andra sidan var vi heller aldrig nära att nå fjärde plats, vilket då betydde slutspel. Vi slutade sexa. Eftersom vi här inledde en lång titellös period är jämförelsen med 1990 för all del inte särskilt positiv. Men jag bara menar, 1999 ... dit behöver vi inte gå.
Så här års tycker jag oftast att det ska bli skönt med uppehåll. Jag får pusta ut lite. Nervanspänningen släpper. Men i år? Nu är det annorlunda. På ett vis är jag inte alls nöjd med att spelledigheten infaller när det ser ut som det gör, och på ett annat vis tycker jag det ska bli skönt att slippa eländet för en tid.
Spelarnas självförtroende ser sargat ut. Men veckans offside går till mig själv. Det här uppehållet får ägnas åt att försöka rensa bort alla orimligt negativa tankar. Återfå tron på att det som är fel kan rättas till.
Vi reser oss. Förr eller senare. Egentligen vet jag ju det.
