Sex och Jävligt offside: Återkomster och vårtecken

Spelare som visar spirande form och små blommor i rabatterna – våren är nog på väg, va?

Bergets återkomst (4)
Med på listan redan förra veckan, trots att återkomsten inte var officiell då. Men nu är den det. Jag börjar med tre favoritmål: Säsongen 2015 har knappt börjat innan vårt norska nyförvärv bryter in från kanten på det sundsvallska konstgräset och smäller in bollen i bortre. Innan matchen är slut hinner han sätta ett till. Vi vinner premiären med 4-1. På sensommaren samma år trycker han, långt in på övertiden, upp en 2-3-reducering på Celtic Park. Målet krattar manégen för en magisk afton hemma på Stadion – och avancemang till Champions League-gruppspel. Och så, till sist, våren 2017 i Borås, 90 minuter just passerade när Magnus Wolff Eikrem slår in ett inlägg som nästan skruvar sig undan från Jo Inge Berget. Men han lyckas gå det till mötes, vrider kroppen och nickskarvar in bollen i bortre gaveln.

Jo Inge Berget är tillbaks efter ett år i New York, och genast seglade han i flera tidningar upp till rankingplats på listningar över nyförvärv. Jag har tyckt mig se att det på andra lags forum spekulerats i övergångar till andra svenska klubbar än Malmö FF. Något sådant vore såklart att betrakta som en form av systemfel. Nu är han hemma.
.

Erdal Rakip (NY)
Flera före detta Malmö FF-spelare är tillbaks i allsvenskan, efter inte alltigenom lyckade utlandssejourer. Pa Konate har hamnat i Sundsvall. Pawel Cibicki hittar vi i år i Elfsborg. Agon Mehmeti, som varit klubblös i ett antal månader, presenterades av Örebro häromdan. Och så har vi Erdal Rakip, som är hemma igen. Hur rostig är han då, efter ett år med minimal speltid under Benfica- och Crystal Palace-flagg? Inte särskilt. Inte som det ser ut i alla fall. En av de bästa på plan mot Brentford, och första halvlek mot Kalmar i lördags såg riktigt lovande ut: aktiv, rörlig, kvick, fina inbjudningar till kombinationer. Kan nog bli bra, det här.

Omställning (NY)
Kalmarhörna, nån gång under andra halvan av första halvlek i lördags. Bollen knoppas undan och hamnar hos Romario mitt på vår planhalva. Han dräller och blir av med den. Sen går det fort. Mycket fort. Carlos tar fram bollen och spelar Antonsson (var det väl) som lägger vidare ut till höger. Där är Sören Rieks fri. Han dröjer aningens aning för länge och får se sitt skott gå strax över via ett Kalmarben. Men om vi nu kan tycka att det etablerade anfallsspelet, detta när vi rullar runt på motståndarens planhalva, kan te sig en smula statiskt: det var i alla fall en fröjd att se denna raska omställning.

Anders Christiansen (1)
Såklart svårt att dra några slutsatser av eller växlar på de cup- och träningsmatcher som avverkats i år … men ser det inte ut som att Anders Christiansen oftare tar sig in i straffområdet? Oftare kommer till avslut? Åtminstone var det så mot Falkenberg. Och åtminstone satte hans snabba fötter fart på tillställningen i lördags, när han väl kom in.

Vårtecken (NY)
På vägen till jobb passerar jag Lilla Torg. Där är uteserveringarna just hopsnickrade och uppsatta. Emellanåt skiner solen från en klarblå himmel, men känslan är ändå att vädret kan växla från vackert till uruselt på nolltid. Nu till exempel, när detta skrives, viner vinden likt en novemberstorm. Den presenning som vi nödtorftigt satt över våra Trademax-utemöbler fladdrar, slår och orsakar oväsen. Och samtidigt, i rabatter och på gräsmattor, växer en liten gul blomma som jag fått lära mig kallas för vintergäck. Vårtecknena lyser emot mig varhelst jag vänder blicken. Och snart börjar allsvenskan.

Forwardskonkurrens (NY)
För någon månad sedan satt jag och småmös över vår forwardsuppsättning. Sen gick först Molins och sen Rosenberg sönder. Och dessutom såg Carlos Strandberg rätt seg ut. Då kändes urvalet inte längre så brett. Men så kom, som sagt, Berget in, och på fredag mot Norrköping får vi sannolikt se Guillermo Molins göra comeback. Nu känns det bättre igen.

Vår ekonomi har aldrig varit bättre. Ett år när många andra allsvenska klubbar kämpar med röda siffror, då går vi 40 miljoner plus. Det egna kapitalet är över en halv miljard. I kassan klirrar över 200 miljoner. Det nya TV-avtalet, som kickar in 2020, betyder i runda slängar dubblerade intäkter därifrån. Och alldeles oaktat vad som i övrigt händer den här säsongen, kommer dessutom UEFA att betala ut en så kallad marknadspott till Malmö FF senare i år. Exakt hur mycket det rör sig om är oklart, men Östersund – som gick till sextondelsfinal EL-säsongen 17/18, och också åkte ut mot ett Premier League-lag där – fick 18 miljoner ifjol. Sannolikt hamnar vårt belopp också i det häradet.

Finns det då någon rimlighet i att oroa sig över pengar? Jodå. Om man anstränger sig. Och inte har nåt annat för sig. Så här:

Vi går alltså 40 miljoner plus ett år när vi drar in över 80 miljoner på europaspel och 50 miljoner på spelarförsäljningar. Nu är det ju dessbättre inte så enkelt att ett år utan dessa båda extraordinära intäkter därmed innebär 90 millar back. Europaspelet har också kostat, det har gjorts avskrivningar och vi har köpt spelare. Men att ett enskilt år utan Europa och utan större försäljningar rimligtvis betyder ett åttasiffrigt förlusttal, det var Anders Pålsson öppen med på årsmötet häromveckan. Men man pratar också om att titta på ekonomin i cykler om flera år. Just nu har vi råd att missa Europa, och gå med ekonomisk förlust, då och då. Ingen panik, således? Nej. Det tycker jag inte. Inte på kort, eller ens mellanlång, sikt. Men att vår nuvarande kostnadskostym till delvis vilar på återkommande europaspel, det kittlar trots allt svartsyntheten i mig.

För det första: Vi gick vidare från vår Europa League-grupp, tog nio härliga inkomstbringande poäng, men ändå tjänar vi ungefär hälften mot vad vart och ett av Champions League-åren gav. Inte så att EL-pengarna är dåliga, men det är stor skillnad på ersättningsnivåerna mellan de båda turneringarna. Och berget att klättra över för att ta sig in i CL är för svenska lag numera fyra kvalomgångar högt. Kanske inte komplett oöverstigligt, men väldigt besvärligt.

För det andra, och detta är det tyngre av de två argumenten: Från och med säsongen 2021/22 är inte bara Champions League, utan också Europa League, endast tillgängliga för det svenska mästarlaget. Enda sättet ett svenskt lag kan hamna i EL är att bli utslaget i någon av CL-kvalen. Resten av de svenska lagen är hänvisade till det som går under arbetsnamnet Europa League 2 – en, om man är en smula elak, B-turnering för Europas mindre bemedlade ligor. Jaha, säger ni nu. Vi får väl se till att vinna Allsvenskan jämt då. Och åtminstone ta oss till EL. Ja. Jo. Men ingen av dessa båda saker är lättare sagda än gjorda.

Några ersättningsnivåer är inte kommunicerade för EL 2 ännu, men all vett och sans säger så här: de blir avsevärt mindre än för EL. Jaha, säger ni nu. Sverige får väl se till att avancera på UEFA-rankingen då, så att Allsvenskan tilldelas fler och bättre platser. Ja. Jo. Fast då behöver vi fler svenska klubbar som lyckas i Europa. Och det brukar ju gå … ja, sådär.

Sammanfattningsvis: På lång sikt kan europaspel, med viss rätt, ses som en bräcklig och osäker intäktsbas.

Fast, när jag tänker efter - alla ni optimister därute har såklart rätt. Låt oss spara oron till senare.