Sex och jävligt offside: Återkopplingar och åskådningsfrågor
Dagens lista både återknyter och ser fram emot Champions League. Och så hyllas spelare, innan det hela avslutas med en liten nypa prima svartsyn.
Plåster på sår (NY)
Det är rätt angenämt när lag som besegrat oss fortsätter att visa sin klass. Det blir en form av upprättelse, ytterligare ett kvitto på att intet finns att skämmas för. Det kändes alltså sisådär när Dinamo Zagreb med målskillnaden 3-22 och noll poäng på sex matcher ökenvandrade genom Champions League-gruppspelet hösten 2011. Desto trevligare i år, när de som gick vidare till åttondelen från vår gamla fina Grupp A båda nått kvartsfinal. Juventus avancerade tack vare klar sammanlagd seger mot Dortmund (5-1, att jämföras med alltigenom likvärdiga 4-0 mot oss), och Atletico Madrid via straffsparksläggning mot Bayer Leverkusen. En parentes här: de senare kan vara det mest storvuxna lag jag någonsin sett. Till och med Fernando Torres såg ut som en derbyjockey bredvid … ja, i princip vilken Leverkusenspelare som helst.
I ett lite blygsammare sammanhang kan samma trösterika tankemodell appliceras på Örebro, som ju följde upp sin cuptriumf mot oss med att också besegra Elfsborg.
FC Rosengård (NY)
Apropå Champions League är det ju så att vår stad fortfarande har ett lag som deltar. Som är framme i kvartsfinal och har goda chanser till avancemang, tack vare 1-1 borta mot de två senaste säsongernas mästare. Det är fantastiskt starkt. Och faktiskt en smått svindlande tanke, detta att ett av världens absolut bästa fotbollslag huserar i Malmö. Retur på Malmö IP lördag eftermiddag.
Rasmus Bengtsson (NY)
2009 hade Malmö FF ett antal säsonger med halvmediokra mittenplaceringar bakom sig. Under U21-EM:et det året satt jag därför och retade mig lite på att den ena mittbacken i det succéartade svenska landslaget hette Rasmus Bengtsson – en spelare vi några år tidigare släppt till Trelleborg, där han gått från klarhet till klarhet. Därför känns det bra att cirkeln nu ser ut att slutas, och att vi dessutom får in ytterligare rutin till vårt unga lag. Fast först måste man kanske fråga sig hur länge endast detaljer kan återstå … mars går mot sitt slut, och transferfönstret börjar så sakteliga dras igen. För trots alla artiklar om att det är klart och påståenden om att Malmö redan beställt kläder till Bengtsson är han ju faktiskt inte presenterad än. Men inte kan denna långbänk sluta på annat sätt än med ytterligare en härlig presskonferens?
Tillägg 17.00: Ingen presskonferens, men klockan fem damp mailet ner. Jodå. Nu är Rasmus Bengtsson tillbaka.
Eikrems målskytte (NY)
En mittfältsstrateg med utmärkt passningsfot – jovisst, absolut. Men Magnus Wolff Eikrem har onekligen varit duktig på att notera sig i målprotokollen också. Räknar jag rätt har han prickat in sex mål under försäsongen (om jag tillåts räkna Svenska Cupen dit). Det är dubbelt så många som någon av våra andra spelare mäktat med.
Pawel Cibicki (NY)
Nån som minns vad de skeptiska röster som inledningsvis höjdes kring Yksel Osmanovski tyckte? Nja, sa man då, i mitten av 90-talet. Han är för tunn. För lätt att flytta på. Men sen blev det rätt bra ändå.
Lite samma invändningar hör jag ibland mot Pawel Cibicki. Som är en snabb, teknisk spelare med lite jokeregenskaper, och som kan användas både i anfall och på en kant. Så jo, parallellen med Yksel känns inte alldeles tokig.
Esbjergskamrater (NY)
Som den här listan då och då påpekar: vissa – eller förresten, nästan alla - av våra före detta spelare önskar jag allt gott. Det känns trist när de fastnar i ängagäng, på bänkar eller läktare – eller när de inte tillåts spela alls, eftersom de inte registrerats i tid. Danska ligan må vara ett snäpp neråt jämfört med var de befann sig dessförinnan, men med tanke på situationerna i deras respektive klubbar inbillar jag mig att det var rätt trevligt för de gamla kamraterna Daniel Larsson och Erik Friberg att återförenas i Esbjerg. I helgen stod Larsson för ett arketypiskt mål mot OB. Friberg kom in mot slutet och gav i den 76:e minuten begreppet ”självuppoffrande spel” en ny dimension. Han krigade dessutom fram bollen till 2-0 på övertid. Titta närmare här.
Idag, kära vänner, lyfts en livsåskådningsfråga.
I denna livscoachernas era ligger det i tiden att människor rent generellt ska gilla utmaningar, kunna ta helhetsgrepp, se möjligheter och vara flexibla, positiva och proaktiva. Vi surmulet detaljorienterade det-går-aldrig-sägare är kanske inte en direkt utdöende ras … men önskvärd norm, det är vi inte.
På den allsvenska upptaktsträffen häromsistens trodde nära hälften – 47,3% – av deltagarna på MFF som segrare i allsvenskan 2015. Största favoriten på nästan två decennier, läste jag nånstans. Siffran hade kanske varit ännu högre om man inte klabbat med inloggningen till röstningen, vilket innebar att ”obehöriga” kunde gå in och rösta (vilket möjligen är förklaringen till att fler tror på både Hammarby och Djurgården än Elfsborg – annars var detta i mina ögon lite märkliga tips). Spelarna tycks gilla trycket – de uttrycker saker som ”vi trivs med att vara favoriter”. Och de är ju elitidrottsmän, extremt tävlingsinriktade, av sin yrkesroll piskade till en stark tro på den egna förmågan.
Kanske borde också jag gilla läget. Skönt att andra tycker vi är bra, liksom. Men samtidigt: är man så satans segersäker kan det bara sluta på två sätt. Som man tänkt sig - eller sämre. För pessimisten är det tvärtom. Hen behöver aldrig bli besviken. Antingen går det som väntat, eller så blir man glatt överraskad.
Så ni får ursäkta, men: min instinktiva och allerstädes närvarande känsla av underlägsenhet sprattlar, protesterar, säger att något är fel. Så ställd inför detta gigantiska favoritskap ... nej, jag kan inte annat än känna mig en smula obekväm.
