Sex och Jävligt offside: Där igen
Mycket gick emot oss igårkväll. Det lite slumpmässiga 1-0-målet, Dahlins skada, VAR-besluten … men allt redde upp på det allra bästa av vis. Bara att ännu en gång torka glädjetårarna och låta Malmö FF fylla bröstet av stolthet.
Tisdag natt (NY)
Timmen är sen när detta skrives. Det har kommit gratulationer och jag har skickat gratulationer. Jag har kramat min yngsta dotter länge och hårt, fällt några tårar, hon har småskrockat som en gammal människa och sagt ”det är OK att gråta nu, pappa”. Jag har skrivit till min son, min lilla lilla pojk som egentligen ska ligga och sova nu, trött efter en lång dag av playmobilgubbelek och bollspel i parken, men som plötsligt, oförhappandes, växt upp och numera bor långt bort i utlandet och har nån sorts vuxenjobb där han sitter och pysslar med Excel dagarna i ända. Jag saknar honom, vill ha honom närmare, men i alla fall, ikväll, nu delar vi detta. Vi känner samma stolthet, har samma fuktighet i ögonen, vi vet att vissa saker gäller livet ut. Oavsett var vi råkar bo.
Vi har alla varit med om detta förut. Men man vänjer sig inte. Och det är väl bra, tänker jag? Bara att låta sig drunkna i gråtmildhet och sentimentalitet, välkomna känslostormen och böja sitt huvud i den djupaste av tacksamheter över den stolthet vår klubb är mäktig att inympa i oss.
Kaptenen (NY)
Fullkomligt magnifik i hemmamötet förra veckan. Och en ledare ut i fingerspetsarna även idag. Favoritsekvensen är nog nån minut in på övertid: Anders Christiansen drar iväg bollen över huvudet, kommentator-Granqvist menar först att han bara skickar iväg den – men inser sen att det är en perfekt passning till Veljko Birmancevic. Såklart, självklart, helt avsiktligt. Och så den känslosamma intervjun efteråt. Rösten som stockade sig, barndomsdrömmen som besannats. Vackert och välförtjänt.
Ismael Diawara (NY)
Några jätteräddningar behövde han inte göra, om man bortser från den som kom efter det som egentligen var ett offsideavslut. Men vår nya målvakt slängdes alltså in i ett Champions League-playoff. Och han höll huvudet kallt. Gissningsvis är det Ismael Diawara som står mot Hammarby på söndag. Det kommer säkert att gå bra. För som någon på forumet skrev var han helt CL-mässig i intervjuerna efteråt.
(Och apropå intervjuer förtjänar även Veljko Birmancevics, med Anel Ahmedhodzic som tolk, även den ett hedersomnämnande. "Ni får lägga undertexter, han sa så mycket", tyckte Anel.)
Klämmatch (NY)
Blott sex dagar mellan Ludogorets-mötena, och inklämt däremellan en allsvensk match mot Degerfors. Och eftersom toppstriden i vår inhemska serie utvecklat sig till en alldeles oerhört tät och intrikat historia var matchen otäckt viktig.
Sju nya in i startelvan jämfört med onsdagen, lite tamt inledningsvis, men till sist en odiskutabel seger mot en icke alls oäven motståndare. Jo, jag vet att det gärna understryks att vi har en trupp byggd för idogt matchande. Men att rotera och dubblera tenderar ju att vara lättare sagt än gjort. I lördags gick det dock fint.
Malik Abubakari (NY)
Ett kort men ack så härligt inhopp igår, där han kom in, använde sin fysik och inledde med att tunnla fram bollen till Bonke. Direkt därefter tryckte han undan Ludogorets högerback så att han stöp i backen. Och så har ju Malik Abubakari fått notera sig i det allsvenska målprotokollet ett par gånger redan. Nånstans känns det som om det kan hända igen.
Andhämtning (NY)
Eftersom fjolårets försenade säsong halverade europaspelet – endast enkelmöten var det ju då – hade jag förträngt hur intensiv sommarperioden normalt sett är. I alla fall för ett lag som vårt. Men vet ni? Idag är det onsdag, och det är hela fyra dagar till nästa allsvenska match. Sen väntar ett två veckor långt landslagsuppehåll. Blir dock inte rast/vila för alla. Finns ju en del landslagsmän i Malmö FF. Som Ismael Diawara, Anel Ahmedhodzic, Adi Nalic, Veljko Birmancevic, Sergio Peña och Antonio Colak.
För det första: svårt att älska VAR en kväll som denna. Möjligt att denna utdragna millimeterkontroll innebär att det blir rätt i slutändan, men det är också en dödsstöt för ögonblickets magi. Det är bistert att jubla över ett tjusigt mål för att sen veckan efter (typ) få reda på att det underkänts.
Och för det andra: 21.00, vad är det egentligen för avsparkstid? Ska det vara kontinentaaaalt eller? Som vanligt är det väl TV som styr, men det här nattramlandet passar mig illa.