Sex och Jävligt offside: De andra och vi

Försprånget i allsvenskan är uppätet. Vi har förtvivlat svårt att göra mål. I Östersundsmatchens efterdyningar råder domedagsstämning på forumet. Listan försöker trots detta hitta ljusglimtar i tillvaron. Och så är det ju match imorgon.

Otur i lottningen ... ? (NY)
Såg att det klagades en del över lottningen till Europaspelet. Både över vår egen otur och de andra svenska lagens, på pappret, lätta lotter. Ja ... ? Jag förstår inte. Vi har otur och alla andra lag har tur. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. När vi når framgångar är det trots vår otur, och när andra lag når framgång är det tack vare deras tur. Kommer aldrig att ändras.

Eller, ja. Kanske säkrast att påpeka att jag raljerar. Lite grann i alla fall. På en lite mindre raljant not så tycker jag nog, trots min benägenhet att sänka huvudet i komplett uppgivenhet inför det mesta som livet bjuder, att detta är ett av få tillfällen där en upp-med-hakan-uppmaning faktiskt är på sin plats. Att vi möjligen, ibland, har mer lottningsotur än andra är väl inte så mycket att gnälla över. Särskilt som det helt enkelt inte är sant att vi ALLTID lottas mot värsta tänkbara motstånd. I fjolårets CL-kval ställdes vi mot förkvalslaget Drita (det rankingmässigt sämsta i första omgången), Cluj och Vidi. Att vi fick de lågrankade ungrarna i tredje rundan berodde på att de slagit ut seedade Ludogorets. Två jämna matcher senare var vi förvisso ute ur CL-kvalet, men på förhand kunde inte Vidi ses som en dålig lott. Sen var Midtjylland ett av de svåraste motstånden vi kunde dra i EL-playoff:et, men dem klarade vi av. Och EL-gruppen kan vi inte heller klaga på – den sågs allmänt som en av turneringens svagaste.

Och i år då? Ja, om morgondagen skulle erbjuda samma matchbild som nere i Slovenien är det ytterst tveksamt om vi behöver bry oss nåt mer. För då åker vi nog ut. Men jag tror faktiskt inte det blir så – slovenernas europahistorik antyder ett betydligt sämre borta- än hemmalag, och jag tror såklart att Malmö FF kommer att göra en bättre match än där nere. Och om det nu blir en nästa runda har ju de flesta räknat med att vi ställs mot Utrecht. Fast där är det Ludogorets/Vidi-läge – efter 1-1 i Holland får det på pappret sägas vara knapp fördel Zrinjski Mostar.

Johan Dahlin (2)
Allra bäst är det förstås när Johan Dahlin inte har ett smack att göra. När man nästan glömmer bort att han står där. Men så var det knappast mot Domzale. Så efter ett par nya fantomräddningar nere i Slovenien är han med på listan även den här veckan. Oroande med låsningen i ryggen, som alltså var så allvarlig att han gick ut i paus mot Östersund. Läser att det ännu inte finns några definitiva besked att ge, men hoppas det släppt tills imorgon kväll.

Slut på haltandet (NY)
I helgen färdigställs äntligen den 18:e omgången. Den som vi, Sundsvall, AIK och Norrköping spelade i maj respektive juni. Sedan dess har den allsvenska tabellen haltat. Nu är det snart slut med det. Det kommer förmodligen att innebära att vi blir av med serieledningen, för jag tror att ett formsvagt Elfsborg, som dessutom har en hel drös (nåja, tre) spelare avstängda, förlorar mot Djurgården. Som ju är riktigt tunga och bra nu. Gissningsvis avgör en DIF-försvarare på en fast situation i 81:a. Men det får väl i så fall vara priset för att Ordningen Återställs: På måndag kväll kommer alla allsvenska lag att ha 18 i matchkolumnen, och vi slipper lägga till det där irriterande ”....med en match mindre spelad” när vi pratar poängdifferenser.

Kanske inte glädjas. Men i alla fall fördra. (NY)
Visst retar det mig när ett annat topplag turligt vinner en allsvensk match. Det gör tabelläget jobbigare för oss. För Europaspelet gäller ett annat läge, och jag vet att detta är en fråga som splittrar. En del tycker överlag det är roligt när svenska lag går bra, andra vill absolut inte se några allsvenska konkurrenter lyckas och lägga vantarna på riktigt stora UEFA-pengar. Själv finner jag det i ärlighetens namn svårt att vara genuint hjärteglad när andra svenska lag avancerar, men min inställning är att Man Kan Bestämma Sig. Antingen för att vara Den Större Människan och faktiskt unna våra landsmän framgång, eller för att fokusera på de krassa fördelarna med att de går vidare i Europa. Eller en kombination av de båda, det är vilket som.

Om vi börjar med detta att andra svenska lag skulle tjäna stora pengar – är det så skrämmande? Visst är vi Sveriges framgångsrikaste klubb under 10-talet, men trots vårt ekonomiska försprång är det ju knappast så att vi håller allsvenskan i ett strypgrepp. Vi är på intet vis Celtic- eller PSG-överlägsna. Och nu invänder någon kanske att detta beror på att vi klantar oss, förvaltar slantarna illa, att vi är för snåla, värvar för dåligt och har för dåliga människor på precis alla positioner i klubben (eller, såklart, att det är fel på långsiktigheten och/eller spelidén). Oavsett hur det är med den saken: även om ett annat svenskt lag tjänar niosiffriga belopp på sitt europaspel innebär det per automatik inte ett gigantiskt sportsligt övertag. De kan lägga mer pengar på sin trupp, få ett starkare lag, förändra maktbalansen, visst. Men de där pengarna räcker inte till spelare som är så dramatiskt mycket bättre att de kan jogga hem vår inhemska serie under all överskådlig framtid. Och om AIK nu skulle nå hela vägen fram till Champions League (tror att de, till att börja med, i alla fall har goda chanser att slå ut Maribor ikväll) vore det mer eller mindre en bragd. Vägen in i CL är numera ännu längre än när vi gick dit. Då tycker jag det vore märkligt att säga att de inte är värda det. För i så fall har de ju spelat sig dit. Och förtjänar därmed att vara där. Precis som vi gjorde. Kanske också läge att påminna sig om flytet vi själva hade 2014 och 2015, med turmålet borta mot Salzburg och Bergets i 95:e mot Celtic. Utan de målen hade lägena varit andra inför hemmareturerna.

Därmed lyfter jag av Moder Teresa-hättan och kliver ur de skenheliga rättrådighetsbyxorna. För det finns andra argument än sådana som bara handlar om lite lagom påklistrad och ihålig storsinthet. Har tjatat om dem förut, men de tål att upprepas. För det första är det snart (2021) dags för den tredje europacupen, dit alla svenska lag utom mästaren hänvisas. Pengarna kommer med den allra största sannolikhet att vara sämre där. För att ta Allsvenskan upp ur denna europeiska tredjedivision behövs högre rankingpoäng, och då krävs europeiska framgångar över flera år. Från mer än ett svenskt lag. Dessutom: som sagt förut sliter ett Europaspel. Om våra allsvenska konkurrenter når långt, kommer allsvenskan te sig lite jobbigare för dem. Det är bra för oss.

Allsvensk paus (NY)
Match imorgon, och om allt slutar lyckligt match igen den 8 augusti. Men Allsvenskan får vänta tills den 11 augusti. Då är det Häcken på Bravida Arena. Svårt. Men för att återknyta till punkten ovan: Jag hoppas Häcken slår ut AZ Alkmaar imorgon, eftersom det skulle betyda att de spelar match i Ukraina tre dagar innan mötet med oss.

Att Malmö FF just nu befinner sig i en två veckor lång allsvensk paus, är det bra eller dåligt? Vet inte. Men att det ges lite mer tid för återhämtning kan rimligen inte vara fel.

Med lite distans (NY)
Malmö FF åkte alltså upp till Östersund och spelade 0-0. En besvikelse. För Östersunds FK av 2019 är, sannolikt, ett sämre lag än klubbens tidigare allsvenska upplagor. Därtill är de formsvaga, och de spelade med en man mindre från minut 59 och framåt. Men, samtidigt: SÅ dåliga är inte ÖFK hemma. Vidare ”vann” vi enligt svenskfotboll.se avsluten med 21-5, solklara målchanser hade vi flera, och vi trummade på ända in till slutsignalen. Så, nästan som vanligt, går det att hitta små fyrbåkar av hopp. För den som nu så önskar.

Det känns inte riktigt bra. Det är nåt som gnager. Jag funderar. Det är ju många detaljer – ineffektiviteten, att harmonin inte riktigt verkar finnas där, spelares bristande form, allvarliga skador och små blessyrer, att rotationen inte funkar, att det plötsligt är lätt att skapa chanser mot oss, att vår trupp är åldersstigen och få ungdomar bankar på dörren, att Stockholmslagen vinner alla sina matcher på ett sätt som känns närmast oförskämt problemfritt, om 3-5-2 kostar mer än det smakar, att vi för lätt lämnar över initiativet i matcherna (inget nytt dock; jag är livrädd för att vi, eftersom vi i praktiken är i ledning, ska inleda passivt imorgon, dra ner tempot, bolla runt långsamt och sen ofelbart tappa boll i hyperfarligt läge: att bli passiva vid bräcklig ledning känns som ett problem som funnits i flera år nu), att vi aldrig avgör i slutminuterna nuförtiden.

Men jag funderar ett varv till, och kommer fram till att det nog finns en sak som är huvudanledningen till det där gnagandet. Jag hade nog trott, tänkt, intalat mig, att vi skulle vara som allra bäst nu. Att våren skulle vara lite osynkad efter den effekt Chelseamatcherna haft på säsongsförberedelsen, men att vi efter sommaruppehållet skulle trampa igång på riktigt allvar. Att spelarna skulle komma tillbaks efter sin korta sommarsemester i juni, träna sig till högform och automatiserad samspelthet i sovjetisk superfemmestil, och sen frustande av speliver bara köra över allt. Att det skulle peka spikrakt uppåt. Så har det inte blivit.

Nu börjar augusti. Kanske tar det fart på riktigt nu? Hoppas kan man alltid.