Sex och Jävligt offside: Den störste, ungtupparna och Simon Thern
Efter en vecka som mest innehållit mörker toppas listan av den störste av dem alla.
Bosse Larsson (NY)
I måndags fyllde den största spelarikonen i MFF:s historia 70 år. Det har hunnit gå hälften av den tiden sedan Bosse för sista gången bar den vackraste av tröjor men hans arv vilar precis lika starkt som nånsin över den klubb där han blommade ut till att bli en av 60- och 70-talets främsta svenska fotbollsspelare.
Jag fick aldrig äran av att själv bevittna Bosse spela. Jag har istället fått nöja mig med att ta del av min morfars och pappas minnesbilder och trots att de båda i vanliga fall är notoriska historiekryddare finns det alltid något uppriktigt och nostalgiskt när de talar om den som de beskriver som MFF:s i särklass största genom tiderna. Eller för att citera en annan hjälte jag aldrig fått se spela, Janne Möller: ”Bosse var landslagsmässig på 10 av 11 positioner”.
Bosse, du är en legendar bland legendarer.
Malmö FF (NY)
Under en vecka där det mesta gått åt skogen är det lätt att gräva ner sig och ansluta till de haters som enbart verkar ta plats på Himmelrikets forum när saker går klubben emot. Jag vägrar. Dels för att jag helt enkelt inte orkar må dåligt över skiten, men framförallt eftersom jag känner en sån jävla stolthet över att få känna tillhörighet till just Malmö FF. Vi leder serien, vi har det bästa laget och den himmelsblå färgen är fortfarande vackrare än alla andra.
Dessutom älskar jag sättet som det reageras på att förlora två raka matcher. Alla är kassa, hälften borde avgå och livet suger. Om ni är riktigt, riktigt tysta kan ni höra domedagsklockorna ringa. Jag älskar det. MFF vinner matcher och leder serier. Punkt. Alla andra scenarion är otänkbara och de som inte presterar utifrån kraven ska få höra en himmelsblå missnöjesorkan.
Lätt bäst i Skåne (NY)
Detta må vara en riskabel fras att kasta ur sig mindre än en vecka efter en derbyförlust och dagen innan nästa derby. Men vad fan, det är ju precis så det är. Igår, idag, på fredag. Även om HIF (gudbevars) skulle vinna imorgon är vi fortfarande 6 pinnar framför. Lägg därtill en ekonomi körd i botten och en spelartrupp tunnare än en studentplånbok den 24:e och ni kan betrakta diskussionen om vem som är störst för tillfället som avslutad (om den ens startade).
Imorgon befäster vi vår position som Skånes (och Sveriges) främsta förening ytterligare.
Pawel Cibicki (NY)
I det kompakta mörker som Häcken-matchen visade sig bli, var unge herr Cibicki en av få ljuspunkter. Initiativrik, orädd och passningsskicklig under det ovanligt långa inhopp han fick på sig att imponera. Jag har tidigare inte sett storheten i den tunna liraren med det fantastiska hårsvallet men efter söndagens insats får jag anse mig överbevisad.
Himmelrikets forumfalang ”PCFC” (Pawel Cibicki Fan Club) hade tydligen rätt all along.
Amin Nazari (NY)
Ytterligare en ungtupp som klev in och visade oanade fotbollskunskaper mot Häcken. Är mångsidig i sitt spel och verkar sakna direkta svagheter. Detta har kanske även inneburit att han saknar direkta spetsegenskaper och därmed stått sig för lätt i konkurrensen. Oavsett, inhoppet fick mig att vilja se mer. Roteras in från start mot Halmstad på måndag?
Simon Thern (NY)
Jonas påg visade mot Häcken återigen att det är innermittfältare han är, inte kantspelare. Osynlig under första halvlek på sin högerkant, men när han klev i mitten under den sista halvtimmens forcering blev han plötsligt planens kung. Då var förvisso matchförutsättningarna förändrade och ytorna betydligt större men Simons driv och djupledsspel ger laget en dimension de annars saknar.
Det får vara slut på spelet med två sittande mittfältare, Simons plats centralt borde vara gjuten oavsett vilka spelare som finns eller inte finns tillgängliga.
Resten. Den här veckan har det mesta varit skit. Derbytorsken följdes upp med förlust mot den eviga mardrömsmotståndaren Häcken. Det känns som att pendeln slutligen svängt från gladaste dur till åtminstone en betydligt mörkare ton av samma skala. Vilket förvisso självklart förr eller senare skulle inträffa, men det förändrar inte faktumet att det är dags att ta tag i problemet och inse att dåligt spel inte kommer generera i tre poäng för evigt. Så här långt har poängplockandet imponerat i större utsträckning än spelet. När poängen även den börjar sina, är det inte utan att man blir rejält orolig. Pendeln får gärna svänga tillbaka den gladaste av tonarter så fort som möjligt. Helst imorgon.
