Sex och Jävligt offside: Efter känslostormen

Diskussionsvågorna svallade i måndags kväll. Vi kunde kopplat greppet om tredjeplatsen, men så blev det inte. Så är då allt förlorat? Listan vill ju inte gå i nån flåshurtig positivt-tänk-fälla ... men svarar trots allt nej på den frågan.

Vad är i våra egna händer? (NY)
Ja, en hel del, trots allt. Ska vi bli trea behöver vi hjälp, men Hammarby och Häcken möts i den 29:e omgången. Det innebär att vi kan nå fjärdeplatsen av egen kraft. Och att bli fyra kan, som påpekats många gånger förr på den här listan, ge en plats i Europa League-kval nästa år. Den som vill vara ännu hoppfullare ser att Häcken möter Norrköping i sista, samtidigt som Hammarby åker upp till Östersund. Jag skulle vilja säga att inte heller tredjeplatsen är totalkörd.

Lite distans (NY)
Det var bistert i måndags, men jag har funderat lite. Jaha, nu kommer det en sån där tröttsam gammelmanspredikan om att man måste besinna sig, att det är så här det är att hålla på Malmö FF, att det minsann var värre 1999. Suckar ni. Och tänker ni kanske. Men jag ska försöka att inte hamna riktigt där.

Jag tröstar mig med nåt i stil med det här: kanske har våra segrar nånstans ändå skänkt mig nån form av sinnesfrid; något att landa i; en ro som får mig att inse att ibland är det både uppförsbacke och motvind. Ibland får vi diskutabla domslut med oss – och ibland mot oss. Jag måste kunna leva med det. Det kändes ju tidigt att det allsvenska året 2018, det är inte vårt. Det är AIK:s, det märks, de har det där lilla marginalflytet som ett mästarlag så ofta har. Och så ofta förtjänar. Sett över hela säsongen har de varit bäst i år. Så AIK kommer med all sannolikhet att vinna serien, det är rättvist, de är solida och starka, och deras tränare är en klok och respektfull man som ber om ursäkt när en ursäkt är på sin plats.

Det är klart att måndagen svider. Det måste den få göra. Och samtidigt finner jag både hopp och tröst i att Malmö FF åkte upp till det blivande mästarlagets hemmaborg och var, diplomatiskt uttryckt, minst lika bra som dem. Med två av tre ordinarie försvarare borta. Det är, som man brukar säga, nånting att ta med sig. Och nästa år är snart här.

Europa League-läget (4)
Halva gruppspelet har avverkats, och vi står på fyra poäng. Det innebär att det spelats in ytterligare, i runda slängar, åtta miljoner till klubben. Fyra är också fler poäng än vi förmått skrapa ihop i något av de tidigare gruppspel vi deltagit i. Och framförallt betyder det detta: vi är, på fullt och realistiskt allvar, med i kampen om avancemang till sextondelsfinal.

Däremot tycker jag, än så länge, att det är svårt att spekulera kring vad som kommer att krävas. Rent teoretiskt skulle vi kunna gå vidare på att bara slå Sarpsborg. Å andra sidan kan det också bli så att tio poäng inte räcker; om övriga resultat går helt fel väg. Så allt det där om-bara-räknandet får vänta lite. Men med, det är vi.

Anders Christiansen (NY)
Han stod över mot Hammarby och i Sarpsborgsmatchen var han ... ja, hur ska vi uttrycka det? Utmanövrerad? Undantrumlad? I alla fall inte särskilt lyckosam. Därför desto skönare att konstatera att Anders Christiansen gjorde en riktigt bra match mot AIK. Med honom i god form tycks inte längre novembermörkret lika ogenomträngligt.

Kanalisering av frustration (NY)
Match redan imorgon igen. Bra eller dåligt? När detta skrives är det tisdag. Gårdagen tynger som sagt fortfarande. Men, för att låta lite som en livscoach, hoppas jag att laget förmår kanalisera måndagens ilska och frustrationer till positiv energi. Och att spelarna kan låta denna energi svepa undan tröttheten från det täta matchandet. Och att vi därmed vinner över Örebro imorgon kväll.

Inget nonsens i Sarpsborg (NY)
Sarpsborg kan ju egentligen ses som en klassisk fotbollssaga. Den lilla klubben från orten i obygden som, utan stora resurser, överträffar sig själv och kvalificerar sig för spel i Europaeliten (nåja). Men det rynkades på en del näsor över sättet de spelade på. Fokus på fasta situationer, många långa och höga bollar, hård kamp för att vinna andrabollar. Men jag vet inte … så här i efterhand tycker jag det är svårt att tycka illa om dem och deras inget-nonsens-attityd. Ja, så här spelar vi, för det har gett oss framgång i Europa, var vad de på ett ungefär sa efteråt. Kanske inte så kul att titta på, men det har gett resultat. Lite samma attityd jag själv hade när jag förr om åren spelade Den Försvunna Diamanten med ungarna: jag gjorde det inte för att det var roligt, jag gjorde det för att vinna.

Att vi släppt in sena kvitteringsmål två matcher i rad är jobbigt, alldeles oavsett om man placerar detta i något större sammanhang eller ej. Men det påminner om en annan sak som inte känns så värst rolig.

Första halvan av 2017 var förstås exceptionell. Då lades grunden till det årets allsvenska guld. Men inte med en mängd överlägsna segrar, utan snarare genom ett märkligt stort antal sena avgöranden. Det blev mindre av det där förra hösten, och nu var det länge sen sist. Faktiskt har vi i årets tävlingsmatcher endast vid två tillfällen gjort direkt poänggivande mål (alltså: kvittering eller segermål) under de sista tio minuterna: mot Dalkurd i cupen i februari, och i cupsemifinalen mot Östersund några veckor senare. I övrigt har vi, om jag nu räknar rätt, mäktat med ytterligare sex mål från minut 80 och framåt. Nästan alla har varit påspädningar av ledning: Strandbergs i cupen mot Gefle, Rieks i 3-1-vinsten mot BP (matchen i allsvenskan, inte i cupen), Rieks och Antonssons borta respektive hemma mot Sirius, och Rosenbergs borta mot Drita. Och så då Jeremejeffs mot Sundsvall, ett mål som skulle kunnat bli avgörande – om vi inte också släppt in en boll ett par minuter senare.

Det är mycket som är bra just nu, men det får ändå konstateras: i år är vi inte ett Fergie Time-lag. Inte så här långt, i alla fall.