Lagbanner
Sex och jävligt offside: Efter ödesveckan
Berget mot Göteborg.

Sex och jävligt offside: Efter ödesveckan

Trots två röda kort slutade allt lyckligt förra veckan. Listan pustar ut och minns.

Den 5 augusti (NY)
En vecka sen idag. Sedan dess har vi spelat, genomlidit, ytterligare en fasansfullt viktig match. Playoff:et har lottats. Så man borde kanske släppa Salzburgmatchen nu. Bara blicka framåt. Men ni får ursäkta, jag vill gärna uppehålla mig vid den ett tag till.

Det här året, med idel allsvenska besvikelser, gigantisk spelaromsättning och allehanda gnissel ... jag såg inte detta komma. Att ett omöjligt underläge skulle vändas, att de taktiska dragen skulle bli odiskutabla fullträffar, att allt skulle falla på plats. Sluthalvtimmen var så nära outhärdligt man kan komma med förnuftet i behåll, men vi fick ännu en sån där magisk kväll. En kväll där röster framemot natten inte längre bar - på grund av att de sjungits sönder, men också för att halsar snörptes ihop av rena glädjetårar och rörelse. En kväll där allt bara var enighet, en kväll där även alla vi introverta svartsynta navelskådare hämningslöst omfamnade okända uppe på läktarna.

Vi hade inte ett enda anfall värt namnet i andra halvlek. Visst var det så. Men det spelar ingen roll. Fotboll kan inte vara vackrare än vad den var då, kvällen den 5 augusti.


Jo Inge Berget (NY)
Hans sju mål från de första tio omgångarna betyder att han fortfarande toppar årets interna allsvenska skytteliga. Och det var väl som målskytt han framförallt profilerade sig inledningsvis: bra skott, giftig när chanserna dök upp. Men också en liten tendens att försvinna ur matcherna. Dock, att gå så långt som att kalla vårens Berget för loj eller bekväm vore orättvist. Då dras det ett snäpp för långt. Men nog har något hänt. De senaste matchernas hårda jobb och ständiga löpande - i den värmen! I det skägget! - innebär att det på något sätt osar pånyttfödelse över Jo Inge Berget. För mig har han varit en av våra absolut bästa spelare både mot Salzburg och Göteborg.


Lotten (NY)
På pappret (läs: av seedningspoängen) såg Basel värst ut, och så tror jag det varit i realiteten också. Men om Celtic rent fotbollsmässigt är ett sämre lag än Apoel Nicosia, Zagreb eller BATE Borisov är väl egentligen inte lätt att säga. Skottarna är hursomhelst sannolikt bättre nu än vid samma tid ifjol (något Ronny Delia också är inne på i dagens SDS), då de i CL-kvalets tredje omgång skåpades ut av Legia Warszawa med sammanlagt 6-1 - bara för att räddas av att Legia bytt in en egentligen avstängd spelare under det andra mötets slutminuter. I playoff fick man sen ändå stryk av Maribor från Slovenien, en klubb för alltid ihågkommen för att det var dit Ante Simundza gick efter sin sejour hos oss 1998.

Men i alla fall: Den främsta anledningen till att jag ändå betraktar Celtic som en bra lott är att Skottland helt säkert blir en himlarns trevlig resa för alla er rekordmånga som ska dit (själv har jag inte möjlighet att åka). Glasgow: ett kärt återseende för er som var där för fyra år sen, och alla ni andra kommer att märka att stadens centrala delar är riktigt trivsamma.


Gruppspel (NY)
Vad vi vet, vad vi kan krasst kan konstatera utan att hänge oss åt varken optmistiska glädjekalkyler eller pessimistiska dystopier, det är att det blir ett europeiskt cupspel i höst. Enligt uefa.com lottas Champions League-grupperna den 27 augusti, Europa League dagen efter. Senast då vet vi. Oavsett vilken cup det blir lär vi hamna i seedningsskål 4, och oavsett vilken cup det blir lär vi få frottera oss med mer eller mindre ädel europeisk fotbollsadel i spännande städer.

En intressant liten parentes är att om Salzburg - hemska tanke - besegrat oss, hade vi faktiskt hamnat på den seedade halvan i lottningen till Europa League-playoffet. Kolla här - sämsta seedade laget, Belenenses, har sämre koefficient än vi. Detta understryker ytterligare en gång att framgångar i Europa gör det lättare att nå ännu fler framgångar i Europa. Nästa år kommer vår seedningskoefficient att vara ännu högre än i år. Jag säger det igen: Vi får INTE missa europeiskt cupspel 2016.


Allsvenskt getingbo (NY)
Sjätte plats efter 19 omgångar. Det är egentligen inget vidare. Och det där som spelare och ledare brukar säga när de får frågor om tabellen, att de inte bryr sig om den, att de ändå inte kollar på den, att det är bara hur den ser ut efter 30 omgångar som spelar nån roll … ja, så är det väl, men jag förstår ändå inte det resonemanget riktigt. Själv tycker jag att tabellen är ett ständigt orosmoln - den finns alltid där i mina tankar, och oftast på ett obehagligt gnagande vis.

Men jag måste ändå tillåtas få tycka att den där sjätteplatsen just nu känns lite bättre än den låter. Bara fyra pinnar upp till de två ledarlagen (de kan bli tre på 38 poäng ikväll, om Elfsborg slår Gefle) och en allmänt positivare trend än för bara några veckor sedan.


Truppbredden (NY)
Fredrik Andersson, Pa Konate, Luis Felipe Carvalho da Silva, Magnus Wolff Eikrem, Guillermo Molins, Tobias Sana och Agon Mehmeti. Så såg bänken ut mot Göteborg. Och även om man nu kan lägga in små förbehåll kring vissa spelares individuella form, så är det där onekligen en del tunga namn. Spelare som kan komma in och göra jobbet fullt ut, och i ganska många fall komma in och göra skillnad. Och då var ändå exempelvis Pawel, Kroon och Erdal utanför truppen (den senare var avstängd).

Poängen här: med viss rätt skulle man kunna hävda att, nu när vi börjar närma oss allsvensk slutspurt, vår breda trupp talar till vår fördel.


I söndags blev Gustav Engvall liggande i straffområdet efter en sublim och helt juste Rasmus Bengtsson-tackling. I nästa sekvens menade göteborgsspelarna att Anton Tinnerholm borde sparkat ut bollen över sidlinjen, och blev så upprörda över att han inte gjorde det att de var tvungna att sätta igång och knuffas.

Jag tycker att regeln är solkar. Man spelar till domaren blåser. Jag blir förbannad när jag sitter hemma och ser matcher på tv:n och bollen slås ut”, sa Anton i Expressen.

Det är lite intressant att just IFK Göteborg blev så bestörta över Antons handlande. Jag läser att de faktiskt gjort ett mål i år medan en motståndare legat skadad. Och om Anton Tinnerholm träter med en göteborgare om, ja, vad det vara månde, då ligger det såklart nära till hands att tycka att Anton per default alltid har rätt. Men tanken med dagens Offside var faktiskt inte att peka finger åt IFK Göteborgska tillkortakommanden (… eller … tja ...). Just i det här fallet råkade det vara göteborgare som blev sura på malmöiter. Det kunde lika gärna varit några andra lag. Eller rentutav tvärtom.

Nej, jag vill gnälla lite över inkonsekvensen kring detta Fair Play:ande. För inkonsekvent, det är vad det är. Ofta sparkas bollen ut när en spelare blir liggande - men ibland inte. Ibland fortsätter ett lag anfalla fastän en egen spelare vrider sig i gräset, och om motståndarna erövrar bollen händer det till och med att laget som just blivit av med den gestikulerar om att den ska sparkas ut.

Vi i publiken, vi hjälper inte till direkt. Vi tenderar förstås att reagera mot allt som missgynnar det egna laget, oavsett om det är rätt eller ej.

Den linje som Anton ger uttryck för ovan är ju den officiella. Det är domaren som avgör när en spelare behöver tillsyn och det ska spelas till hen blåser. Och jag klandrar inte domarna här. Bland spelarna gäller - oftast? - fortfarande nån sorts luddig Fair Play-flagg. Som man uppenbarligen ibland kan bortse från, och ibland blir oerhört upprörd när den inte respekteras. Man tycker ju att det inte borde vara omöjligt att nå nån form av samsyn här. Att etablera en standard, acceptera och enas om den. Slippa onödig irritation och gula kort. Så, med risk för att citera valfri managementlitteratur (förlåt, jag skäms): Tydlighet efterlyses.

Henrik Zackrisson2015-08-12 12:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF