Sex och Jävligt offside: Ett mörker – men så kom Åge
Ny förlust i helgen. Gick det då att hitta sex positiva poänger i veckan som gått? Nej. Egentligen gjorde det inte det. Men så hölls det presskonferens igår eftermiddag, och genast väcktes något som kan liknas vid hopp om framtiden.
För två veckor sedan gnällde jag i den här listan över allt det gnäll som får så mycket utrymme i MFF-relaterade diskussioner nuförtiden. Dags för pudel nu, efter ytterligare två bleka insatser och allsvenska förluster? Både ja och nej. Mitt supporterskap är präglat av 16 långa år utan guld; i princip hela mitt liv som ung vuxen stod jag där och såg oss ibland knipa en europaplats, ibland sluta nånstans i mitten, och en gång åka ur. Så jag ser det fortfarande som historielöst och bortskämt att prata om dagens situation som ett alla tiders lågvattenmärke. För det är den inte. Det har varit värre. Mycket värre. Jag har också svårt för när kritiken mot våra spelare och ledare inte stannar vid just kritik, utan går över i okvädningsord och rena personangrepp. Nånstans där finns det i mina ögon en gräns. Att spy hejdlös galla över våra egna tycker jag liknar HIF-fasoner.
Men. Men. MEN. Med allt detta sagt: för en klubb med Malmö FF:s resurser har det inhemska spelet sett både obegripligt och orimligt illa ut - i paritet med våren 2018, minst. Det känns närmast genant att påminna sig om att Milos Milojevic i våras pratade om att i större utsträckning dominera matcher. Det har sannerligen inte blivit något ”nästa steg”, för Malmö FF:s herrlag har trampat väldigt fel i år. Frågan är om detta då blir en tillfällig tillsnubbling, eller om domedagsprofeterna har rätt och storhetsperioden härmed är över?
Hursomhaver tändes ju hoppet och framtidstron igår. Trots att det är en högst temporär lösning har Åge Hareides intåg inneburit att gnällvågorna planat ut och ersatts glada tongångar. Och Åge själv, han verkade vid presskonferensen helt obekymrad över de förväntningar som nu läggs på hans axlar.
Det smärtsamma tillstånd som rått under de senaste veckorna har i alla fall öppnat upp en del intressanta diskussioner i fikarum, på bussar, i forum och på alla andra ställen där människor pratar med varandra. Och det är diskussioner som egentligen inte kan bordläggas på grund av Åges återkomst. Några svar gives icke, och frågeställningarna är såklart tätt sammanflätade, men i ett försök att spalta upp det lite handlar det till exempel om följande:
Leder rätt personer föreningen? (NY)
Här syftar jag inte på tränarfrågan, den får en egen punkt längre ner. Men är det rätt personer som leder och styr Malmö FF, en verksamhet som numera omsätter flera hundra miljoner varje år? Rätt personer för att inte bara förvalta, utan också förädla, det ekonomiska försprång vi har gentemot resten av allsvenskan – och omsätta detta övertag i regelbundna sportsliga framgångar? Jag vet inte, men det är en intressant fråga. Som följs av den ännu intressantare frågan – vad är det som saknas för att ta rätt, eller färre felaktiga, beslut? Större vana vid att leda stora och komplexa organisationer? Mer fotbollskompetens? Och apropå det, väldigt många klubbar har före detta spelare i sportchefsrollen – inte kan de ha fel allihop, visst måste en spelarbakgrund vara en viktig parameter där?
Styrelsen då? Där är det ju upp till oss medlemmar. Om vi inte är nöjda kan vi föreslå – och rösta in – andra personer, tre i taget. Visst, det behövs grejer som kandidater och majoritet, men fullt möjligt är det.
Oavsett vilket: ibland hör jag synpunkter kring att ledning och styrelse inte ser, inte förstår, struntar i, de problem som är så uppenbara för alla oss andra. Det tror inte jag. Jag tror man är högst medveten om dem. Att man sen har svårt att hitta lösningar, eller provar med lösningar som visar sig misslyckade, är en annan sak.
Efter Elfsborg självömkade jag mig lite för min fru, denna kloka kvinna, och hon sa ”en käftsmäll som den här säsongen är kanske precis vad klubben behöver?”. Ja, det ligger nog nåt i det. Självrannsakan och genomlysning. Omruskning. Räfst och rättarting.
Är långsiktigheten - eller bristen på den - problemet? (NY)
Det pratas gärna om långsiktiga strategier. Långsiktighet är ett misshandlat och rentutav missbrukat uttryck jag rent generellt, inte bara i fotbollssammanhang, mer eller mindre kräks på. Inte för att jag tycker att det är helt fel att jobba med ett längre tidsperspektiv, utan för att det lite för ofta framställs som om långsiktighet i sig själv är universallösningen på alla problem. Men vad ska vi göra, och hur ska vi göra det? Vi ska jobba långsiktigt. Suck.
Långsiktiga strategier kräver också framgång. Visst kan en organisation – t ex ett företag eller en idrottsklubb – vara mer eller mindre uthållig när det går dåligt, man kan vara mer eller mindre övertygad om att det snart vänder bara man fortsätter på den inslagna vägen, men väldigt få organisationer håller i det långa loppet fast vid en strategi som inte ger resultat. Det har man helt enkelt inte råd med. Oavsett hur bra affärsidén eller spelmodellen ser ut på pappret. Går det dåligt ändrar man. Förr eller senare.
Fotbollen är resultatstyrd. Kortsiktig. Å andra sidan kan det kanske vara en långsiktig strategi att hela tiden vara beredd att byta vägval utefter rådande förutsättningar?
Hur är det egentligen med truppstrategin? (NY)
”För egen del väljer jag att hellre att investera i ett antal bra spelare som kan lyckas i Allsvenskan och är på god nivå i Europa jämfört med att ha en stjärnspelare”, säger Anders Pålsson i videon som publicerades på mff.se för några dagar sedan.
Det är lite talande. Truppstrategin kan tolkas som något i stil med att ha över två fulla lag med spelare som håller god till mycket god allsvensk klass. Många skulle nog också hävda att våra elva bästa spelare, på pappret och i "normalform", är bättre än topplagens bästa elvor (lite sorgligt att det inte riktigt går att skriva ”de andra topplagen”, för vi är just nu inte ett av dem). Men skillnaden är liten, och det eventuella övertaget äts snabbt upp av sviktande form och taktiska taffligheter. För det är ju det där med marginaler: jämfört med våra konkurrenter är de mycket större i resultaträkningen än i startelvans slagkraftighet. Till numerären har vi fler bra spelare, våra spelare 12-25 (cirka) är starkare än de andras, men vi har inte en avsevärt spetsigare trupp än våra allsvenska konkurrenter.
Och hur fungerar detta i verkligheten? Under vårens skadebonanza kunde vi, trots denna breda trupp, uppenbarligen inte ställa ett tillräckligt lag på benen. Vi blev förnedrade mot DIF. Förlorade mot AIK och Häcken.
Visst är det fantastiskt när spelare exploderar i Malmö FF. Köps in relativt billigt, växer och säljs dyrt. Våren 2013 var det förmodligen inte särskilt många som insåg att den ständigt utbytte Emil Forsberg några år senare skulle vara bärande i landslaget. Så ingen skugga över sommarfönstrets inköp – de kan såklart också explodera – men ingen av dem kan vid inköpstillfället ses som spelare från en högre hylla än den allsvenska.
Vidare, på sistone har vikten av relationer på planen lyfts från alla möjliga håll. Här kan det skönjas en krock med den breda och numerärt stora truppen. Det har roterats cirka fyra till sex spelare mellan varje match. För mycket, tror jag. Mindre belastning ger rimligtvis fräschare spelare, visst – men såvitt jag kan se gör det det också rörigare och vilsnare på plan. Spelarna verkar inte heller överförtjusta. ”Jag tycker inte om när jag vilar, för om du spelar en bra match och sedan sitter på bänken då får du ingen kontinuitet i ditt spel”, sa exempelvis Sergio Peña i KvP igår. Han är för övrigt en av de spelare som väcker separata små delfrågor: varför värvades egentligen han? För att han var en spelartyp Malmö FF behövde, eller bara för att han var tillgänglig? Och detta att laget skrek efter en 6:a, Lomotey köptes in, och så får han inte spela? Och borde vi inte pytsat upp för Colak? Här är jag inte fullständigt övertygad – en smart och bra spelare, absolut, men var han inte lite för osnabb och missade han inte lite för mycket?
Så vad är "lösningen"? Ett mera hierarkiskt tänk; att låta pengarna rulla, värva tre-fyra spelare av en klart högre klass än allsvenskan, komplettera dessa med ett tiotal goda allsvenska spelare, och fylla upp numerären med unga spelare? Lite designated players a la MLS, där stjärnorna också avlönas betydligt högre? Å andra sidan - hur mycket högre och framgångsgaranterande klass kan vi köpa? Men i alla fall: tesen här är att det i år roterats inte bara för att minska belastning utan också för att hålla spelare varma och nöjda, och att den myckna rotationen är en av de faktorer som påverkat resultaten.
Borde vi inte vinna oftare, och lättare? (NY)
Utgångspunkten här är Jonas Hanssons tänkvärda text på fotbollskane.se om att Malmö FF borde cykla hem guldet varje år, men trots det ”bara” gjort det fyra av de åtta senaste säsongerna, om vi räknar in innevarande år. Jag skulle nog vilja ursäkta klubben lite här. 2016, 2017 och 2020 var seriesegrarna överlägsna och säkrades med flera omgångar kvar. 2021 vann vi knappt, men vann gjorde vi. Och det trots att vi också spelade Champions League. Icke-vinnaråren då? 2015 hade pengarna knappt hunnit landa och vi hade ett till stora delar nykomponerat lag, då flera av de spelare som tog oss till CL året innan hade lämnat. Vi klarade ändå att kvala in till CL igen, men misslyckades i allsvenskan. Våren 2018 gick allt fel. Sen kom Uwe in och styrde upp, men vi var så långt efter att det inte räckte längre än till tredje plats – och till Europa League. 2019 blev vi bara tvåa trots 65 poäng. Ett absurt antal missade straffar hjälpte till att stjälpa oss då, men vi gick återigen till EL. Och så kapsejsandet i år, då. Var vi slutar vet vi inte ännu, men vinna kommer vi inte att göra.
Andra länders dominanter då, de som tycks abonnera på seriesegrar? Visst, Bayern har 10 raka titlar, men åren 07-12 vann man bara två gånger av sex. Och i Danmark har FCK bara vunnit fyra av de åtta senaste åren, samtidigt som man inlett årets säsong risigt. För att ta ett par exempel på att även dominanterna i andra ligor har mindre lyckade perioder.
Kostnadskostymen kräver givetvis regelbunden framgång i Europa och/eller dyra försäljningar. Men för att fortsätta i positiv anda: Malmö FF har alla förutsättningar att snabbt studsa tillbaks.
Är spelarna mätta? (NY)
Inställning slår klass, brukar det ju exempelvis heta. Och ja, den psykologiska aspekten är naturligtvis stor i idrott. Men är då våra spelare ”mätta”? Om vi med det menar att de tänker ”jag har vunnit så mycket redan att jag skiter i hur det går nu” så är svaret tveklöst nej. Inte en chans att det skulle vara så. Däremot kan jag mycket väl tänka mig att en sorts undermedveten bekvämlighet kan nästla sig in i framgångsrika lag; eller att man möjligen är oförberedd på motgång och att det där pratet om att vinnarkulturen sitter i väggarna arbetar emot oss när det går dåligt. Att vinna blir alltför mycket ett sätt att bara upprätthålla status quo och besvikelsen vid förluster en väldigt mycket större känslokarusell. Rimligtvis även det en psykologisk utmaning. Se bara slutscenerna efter Sivasspor borta. Några leenden, några high-fives, men knappast någon eufori. Så när det går dåligt blir fallet högre, omställningen och frustrationen större. Vilket för oss in på dagens sista punkt:
Tränarfrågan (NY)
Så till sist, ett frågetecken som blev till ett utropstecken.
När jobbet vill att vi ska lyssna på inspiratörsföreläsare tillhör jag den luttrade skara som suckar djupt och tänker ’for jävelen’. Denna inställning gäller dock inte inför Åge Hareide. Även genom skärmen märks det att han har den där sortens gåshudsframkallande egenskaper som får dig att känna att lyssnar vi bara på den här mannen, och gör som han säger, då löser sig allt. Och jag är dessutom så tursam att jag fått höra honom prata live, och vet att det han säger blir ännu starkare då. Vi vet, vi kan-ramsan förkroppsligad.
Men det är kanske alltför lätt att låta nostalgidriven glädje skymma verkligheten? Att luta sig tillbaks och pusta ut för att frälsaren är här känns inte direkt som ett framgångsrecept? Braga är naturligtvis otroligt svårslagna. Nio raka i allsvenskan blir ... svårt. Inte ens till Åge Hareide kan vi skicka in beställningssedlar på mirakel; inte ens han kan lämna några resultatgarantier. Han ska trots allt inte nå de där resultaten på egen hand. Men om poängutdelningen blir skral skulle det i min bok inte på något vis skugga hans arv. Jag är helt övertygad om att vi på plan kommer att se ett annat engagemang och en annan tro på det som görs. Med Hareide-inympad energi kommer det att se bättre ut.
På presskonferensen igår sade han att Daniel Andersson hört av sig för två dagar sedan. Och visst, han är en interim-lösning som den svartsynte kanske tycker det osar panik över. Men det spelar ingen som helst roll. Ett beslut taget i all hast eller ej – här och nu känns det helt rätt med en erfaren, klar och tydlig röst, en man som vill prata med spelarna för att utröna vilken roll de trivs bäst i, en man som vill ha ett ”rakt spel eller så blir det rakt ut på bänken”. Igår var han avspänd, skämtsam och tycktes genuint glad över att vara här igen. Och på frågan om de två månaderna kan förlängas svarade han efter någon sekunds betänketid ”det får du fråga min fru om”.
Nästan hela listan är fylld av ett ständigt plöjande i ifrågasättandets fåror, så vad kan återstå för Offside? Jo, en liten statistikdetalj. I tre av årets allsvenska matcher har vi tappat ledning till förlust. Och hur många gånger har vi lyckats ta poäng - inte vända till seger, utan överhuvudtaget ta poäng - efter att ha hamnat i underläge? En. En enda gång. När Veljko kvitterade mot Mjällby för ett par veckor sedan.
Det är ett ganska erbarmerligt facit.