Sex och Jävligt offside: Först vila, sedan Europa

Välförtjänt uppehåll efter en matchintensiv period. Listan gottar sig åt det som varit, och det som komma skall.

Europeiskt gruppspel (NY)
Efter Vidi kändes det som ett sånt där år. Som en säsong där motlutet liksom aldrig planar ut. Där det låser sig, där självklarheten saknas och marginalerna aldrig riktigt flyttar över till vår sida. Och den som vill hålla fast vid saker att gräma sig över kan förstås störa sig på att vi inte nådde Champions League-playoff. Seger över Vidi skulle ha inneburit ytterligare några sköna Euro-miljoner, oavsett om vi sen inte förmått rubba AEK Aten. Hursomhaver, jag finner det svårt att vara annat än överlycklig över platsen i Europa Leagues gruppspel. Vad gäller lottningen tillhör jag inte dem som anser att platsen i sextondelsfinalerna praktiskt taget redan är klar – i min bok är Besiktas och Genk klara favoriter i gruppen – men visst finns det alla möjligheter att knipa ett antal poäng här.

Rast/vila (NY)
Här skulle jag kunna kopiera en punkt från den lista som publicerades vid samma tidpunkt ifjol. För det brukar vara rätt skönt så här års, när landslagsuppehållet kommer. Vi kan låta anspänningen släppa under ett par veckor.

Matchintensivt – det är ett ord som sammanfattar de senaste månaderna på ett utmärkt vis. 16 matcher på 56 dagar, som Uwe Rösler påpekade efter BP-matchen (se nedan). När matchandet startas upp igen blir det faktiskt nästan lika ”illa”: då väntar, om jag räknar rätt, 14 matcher på 58 dagar. Här räknar jag inte med de två sista i Europa League – de går några veckor efter att allsvenskan avslutats – och jag förutsätter också att cupmatchen mot Lunds BK inte heller går av stapeln förrän seriespelet är avklarat. Men egentligen återstår det alltså 17 tävlingsmatcher i år. Slitsamt, men jag klagar inte.

Sommarförvärven (NY)
Svanberg, Ssewankambo och Jeremejeff lämnade oss i juli. Men det shoppades också en del. Så vad kan sägas om sommarförvärven, nu när de varit här ett tag? Under hela våren klagades det över hur mycket vi saknade Anders Christiansen. Sen kom han tillbaks. Såg inledningsvis lite rostig ut, men har på senare tid, med sitt steg, sin blick och förmåga att driva upp tempo, varit ... ganska magnifik. Marcus Antonsson ger i intervjuer intryck av att vara genuint lycklig över att vara här. Det är trevligt att se. Ännu trevligare är det att han gjort mål fem matcher i rad, och att samarbetet med Rosenberg ser allt mer välsmort ut. Romain Gall har – ännu inte – varit förstavalet vid de stora matcherna, men lyckades ändå bli Matchens Man mot Sirius. Bra touch och bra skott (kanske bäst i hela truppen?) med båda fötterna. Svårt att säga så mycket om Walter Viitala, men också svårt att göra annat än att gilla honom. Och så då Guillermo Molins, som fortfarande befinner sig i rehab och väntar på sina första minuter sen han kom tillbaka hem. Kanske dröjer det länge innan han kan äntra plan igen, jag vet inte. Men oavsett vilket kommer jag under lång LÅNG tid framöver med bestämdhet hävda att detta är en suverän värvning. Guillermo Molins är en klubbikon. Att han återvänt är som en saga som, om det finns nån som helst rimlighet kvar i världen, förtjänar ytterligare några kapitel. För en fruktansvärt bra spelare när han är frisk, det vet vi alla att han är.

Skiftningar (NY)
Året har varit en berg- och dalbana. En lovande försäsong kulminerade i cupsemifinalvinst borta mot Östersund. Sen följde två månader av chockerande obegripligt allsvenskt mörker. Hemmakrysset mot Dalkurd inför sommarvilan var en sov-gott-puss som luktade dålig andedräkt och inte skänkte någon ro. Men nu, ytterligare tre månader fram, blickar vi tillbaks på 16 matcher i rad utan förlust. Och vi ser tiden an. Visst finns det en teoretisk möjlighet till guld, men själv tror jag inte på den. Elva poäng på tio matcher är för mycket, och framförallt är AIK alldeles för stabila. De tappar inte det. Däremot är ju placeringarna mellan oss och solnaiterna inom det rimligas gräns.

Vi befinner oss på berg-och-dalbanans sista krön. Allt är stilla, vi biter ihop inför den sista tredjedelen, det sista, långa åket ner. En färd som mest kommer att innebära illamående och ögon slutna i ren skräck, eller ett behagligt kill i magen och förtjusta utrop? Jag hoppas på det sistnämnda.

Uwe Rösler (NY)
”Spelarna har spelat 16 matcher på 56 dagar, det har aldrig gjorts av något svenskt lag tidigare, de vann elva och spelade fem oavgjorda, det har inte heller gjorts av något annat svenskt lag”, sa Uwe Rösler efter BP och lät ju faktiskt en liten smula som Björn Ranelid där.
”Så snälla, hylla mina spelare”, fyllde han på med.
Fast nog bör även vår tränare hyllas. Som sagt, hans tabellrad lyder 11-5-0. Han gör uppenbarligen en hel del rätt.

Halsti intervjuas (NY)
På sydsvenskan.se finns en intervju med Markus Halsti, denne Finlandsfödde Malmöpåg som utgör själva sinnebilden av anspråkslöshet och mild vänlighet, filmad just efter slutsignalen i torsdags. Den är sevärd. Roligast blir det ungefär 45 sekunder in. Halsti, som ju har ett förflutet även i Midtjylland, får frågan om vilket lag han höll på. Halsti ler, tittar ner, och svarar sedan:
”Ja, det är ju Malmö. Alla vet ju. Det är inget att snacka om det.”

I förra veckan kom det uppgifter om att UEFA planerar att återinföra en tredje europeisk cupturnering från och med år 2021. Några detaljer har jag inte sett ännu, men det rör sig inte om en återupplivning av Cupvinnarcupen. Det ska tydligen handla om en cup främst ämnad för lågrankade ligor. Sägs det. Samtidigt ska Europa League krympas från 48 till 32 lag och få ”höjd kvalitet och bättre marknadsföringsmöjligheter”.

En ännu kraftigare skiktning av den europeiska fotbollen, alltså. Kalla mig pessimist, men jag drar slutsatsen att Champions Leagues utveckling mot ett gated community, där inga snyltande, TV-avtalbelopps-sänkande fattiglappar tar upp plats i onödan, ska fortsätta. De rika ska bli ännu rikare och slippa löpa ens en minimal risk att få sina premiumturneringar nedsolkade av lag från småligor som allsvenskan.

Kommer det överhuvudtaget vara teoretiskt möjligt för ett svenskt lag att kvalificera sig för Champions League år 2021? För Europa League, ens? Vi får se. Just nu kan vi bara spekulera. Och om jag ändå ska göra just det tror jag inte att UEFA helt vill ta bort principen som säger att det ska vara möjligt att avancera genom systemet; detta att lag via idrottsliga prestationer ska kunna spela sig uppåt. Helt tror jag inte man vill USA:ifiera det hela. I alla fall inte än. Men Europa Leagues status tycks oroa den europeiska fotbollsunionen. Vi tycker kanske det är roligt att det finns stjärnglansskänkande lag som Arsenal, Chelsea och Sevilla i samma cup som vi. Men stjärnlagen tycker sannolikt inte att det är lika roligt att vara där, i en B-cup där de tvingas spela mot lag från fotbollens bakgårdar.

UEFA gör såklart som de vill. Som de tror är mest lönsamt. Fast jag vet inte jag … jag tror inte att mer stängda turneringar är rätt väg att gå. Nånstans känns det som om det skulle begå våld på en så ogreppbar sak som fotbollens själ. Idrott behöver den där premissen som innebär att De Små, nån gång emellanåt, kan välta De Stora. Tror jag. Men, som sagt, gissningar och spekulationer är en sak. Tids nog får vi se.