Sex och Jävligt offside: Framtiden och andra plötsligheter

Dagens lista gläds åt marginalen nedåt och rotar både entusiastiskt och insnöat runt i rankingtabeller.

Tio poäng ner till nästa gäng (NY)
Jag smånynnar på sången, och trots en högst begränsad musikalitet slår det mig att det egentligen passar bäst med bara en stavelse i poängantalet. Det enda över sju som låter perfekt är alltså tolv. Men visst, det fungerar att klämma in tio, eller ti-e, också. Det går, med viss rätt, att hävda att den där tiopoängsmarginalen dallrar i en hängmatchstråd (Göteborg-AIK). Men även om den tas i allvarligt beaktande ser den allsvenska tabellen rätt bra ut ändå.

Plötsliga mål (NY)
Här skyndar jag mig att inleda med att det alls icke är nåt fel på oplötsliga mål. Till den kategorin räknar jag exempelvis Rosenbergs 3-0 mot Salzburg 2014: en chans som byggs upp via en rusch från mittplan, passningen till en fristående spelare är perfekt, men så dröjer det, tiden bromsas upp, allt tycks gå i slowmotion, som i den där reklamen, våra ansiktsdrag fryses i en kombination av andakt, förväntad eufori och ... ja, nån sorts panik, kanske? Och så rullar bollen över mållinjen. Förlösning inträder. Det känns ... rätt så hyfsat.

Men så har vi då plötsliga mål. Såna där motståndarna har full kontroll på bollen och lugnt rullar runt den till varandra – och så går det en sekund och sen ligger den i deras målbur. Ett sånt mål var Anders Christiansens mot Jönköpings Södra. Inte riktigt lika plötsligt, men ändå samma andas barn, är när en av våra driver bollen framåt på motståndarplanhalvan. Det tycks inte alls särskilt farligt, att ett distansskott skulle kunna hota från det avståndet känns som ... ja, ett långskott. Men så smäller det till bakom motståndarmålvakten. Som Erdals träff gjorde i lördags. Det känns ... också rätt så hyfsat.

Hålla nollan (2)
Förra gången Johan Dahlin spelade allsvenskt för oss var i november 2013. Då tog vi emot Syrianska hemma i en behagligt avslappnad tillställning (guldet hade vi säkrat uppe i Borås omgången innan). Dahlin höll nollan i första halvlek och Robin Olsen bytte av honom i paus. I återkomsten mot Sundsvall gjorde han de räddningar som behövdes i en tämligen målchansfattig match. Dessutom skickades såväl utsparkar som bakåtpass långt och rakt upp i banan, och det såg rent generellt stabilt, säkert och icke-stirrigt ut. Johan Dahlin får gärna fortsätta hålla nollan resten av säsongen.

Svanbergs speltid (NY)
Innan sommaruppehållet: Tre inhopp, i de 81:a, 73:e respektive 88:e minuterna. Efter sommaruppehållet: Fyra allsvenska starter och sammanlagt tre inhopp (då räknar jag med de båda Vardar-matcherna). Det har blivit mer speltid för Mattias Svanberg på sistone. Braksuccé? Nja, att påstå det vore att ta till överord. Exempelvis blev han utbytt i paus senast mot Sundsvall. Och det går förstås alltid att slå hål på resonemang som säger att unga spelare, de är framtiden. Ynglingar som dominerar stannar ju sällan länge; de försvinner utomlands.

Men jag tänker så här: Mattias Svanberg har en potential som få andra. För att få ut den, för att utvecklas, behöver han få spela. Och ha utrymme att misslyckas. Därför tycker jag att det är bra, rätt och skönt att han ges tid på plan i vårt a-lag.

Cuplottning (NY)
13.00 imorgon, den 3 augusti, är det dags. Då lottas den andra omgången – rundan där lagen från Superettan och Allsvenskan stiger in – av svenska cupen. Detta innebär kanske inte riktigt samma andäktigt nagelbitande spänning som Champions League-lottningarna ... men en viktig match är det stundande cupmötet hursomhelst. Fjolårets Landskrona-debacle var tungt att bära, och ännu en vårvinter utan de där på nåt vis löftesrika cupgruppspelsmatcherna slipper jag helst.

Vår motståndare blir ett lag från division I eller lägre, och matchen ska enligt svenskfotboll.se spelas den 23 eller 24 augusti.

Jamen nästa år då (NY)
Vardar svider fortfarande. Kommer att göra länge än. Men det för mig börjar det i alla fall sjunka in, eller snarare ner, lite. Plana ut, liksom. Jag kan åtminstone småskrocka åt att en kamrat som var på plats gjort ett Twitterinlägg som visar en herrelös hund som rusar omkring på planen i Strumica just efter slutsignalen. Så varför inte blicka framåt?

Att ta ut nånting i förväg vill jag såklart noga akta mig för att göra, men jag törs ändå säga detta: det finns en god chans att vi kvalificerar oss för Europa även nästa år. Jag tog därför en titt på Bert Kassies fantastiska sajt om europacupfotboll. Där hittas bland annat – OÄNDLIGT mycket annat – en preliminär ’access list’ till säsongen 18/19. Det kommer mycket riktigt bli svårare att nå Champions League-gruppspel via Champions Route (den väg som står till buds för lågrankade ligor som Allsvenskan). Stämmer Bert Kassiesas uppställning kommer fyra lag, istället för nuvarande fem, nå CL via denna väg. Någon eller några mästare från starkare ligor tillkommer i lottningsskålarna, och för det svenska mästarlaget kommer det nästa år krävas fyra dubbelmöten istället för tre för att nå gruppspel. Tufft - men jag konstaterar ändå att jag hade befarat att det skulle vara ännu ”värre”. En positiv sak är till exempel att CL-kvallaget ges en ny chans i Europa League-kval, oavsett när man slås ut. Vad gäller ranking baseras den mer än tidigare på klubbens egna prestationer, och precis som tidigare är det de fem senaste säsongerna som ligger till grund för rankingpoängen. Ligans/landets koefficent får nu mindre betydelse för klubbarnas ranking sinsemellan (kort uttryckt kan man säga att landskoefficienten bara används för klubbar som inte lyckats skaffa några större mängder poäng via eget deltagande. Däremot används landsrankingen såklart fortfarande för att avgöra hur många platser ett land får i europaspelet och var lagen stiger in etc). Det gör ingen jätteskillnad för vår del – vi som under våren spänt följde de olika ligorna i Uefarankens genomgångar noterar att vi har ungefär samma lag ovanför oss som ifjol. Men såvitt jag kan se blir vi i alla fall inte missgynnade av det nya sättet att räkna. Enligt sajten är vi just nu rankade på delad 81:a plats inför 2018. Vi låg på plats 113 inför 2017. Vi kommer att tappa en del placeringar då lag som nu ligger bakom oss tar nya poäng via årets europaspel, men att vi ramlar så långt som ner till plats 113 är inte sannolikt.

Tack vare våra gruppspel 2014 och 2015 har vi ännu två år kvar med relativt höga rankingpoäng och borde, vid ett högst eventuellt och ännu så länge fullständigt hypotetiskt CL-kval 2018, ha hyfsad chans att vara seedade i både runda 1 och 2.

Jag reserverar mig förstås för att infon är preliminär och att jag missuppfattat eller missat något i denna väldigt komplexa verklighet. Men sammanfattningsvis: ja. Det går nog fler tåg, trots allt.

Om nio dagar är det den 11 augusti. Då stänger det svenska transferfönstret. Vi kan efter den 11:e inte längre värva nya spelare. Däremot förlora våra nuvarande, eftersom de flesta andra ligors fönster är öppna månaden ut.

Vadan denna obalans - varför det är så? FIFA:s regler säger att en ligas transferfönster bara får vara öppet i fyra veckor under pågående säsong. Jag vet inte hur, eller om, denna gordiska knut kan lösas. Jag hittar en artikel som berättar att FIFA sagt nej till ett förlängt fönster, och att SEF nu istället försöker senarelägga det. Måhända bättre, men skulle också innebära att svenska klubbars sommarförvärv blir tillgängliga för spel tidigast i början av augusti, samtidigt som allsvenska spelare fortfarande kan lämna för andra ligor i början av juli.

Fortsättning i regelfrågan följer förhoppningsvis. Men just nu, rent konkret i år, är det bara att bita ihop. Stålsätta sig för att de närmaste veckorna kommer att bjuda på några adjön (och, för all del, också ett eller annat 'välkommen' - ungefär samtidigt som detta publiceras bekräftas Bonke Innocent-ryktet). Det är en oviss, och därmed lite jobbig, tid som väntar.