Sex och jävligt offside: Framtidstro och goda initiativ
Man får kanske titta noga, men några små ljusglimtar bjöd trots allt premiären på. Veckans lista noterar även att goda krafter är i rörelse.
Filip & Thern (NY)
Utan att ta till alltför starka uttryck, och förhoppningsvis utan att låta för mycket som Erik Hamrén, kan man väl konstatera att några spelare inte riktigt kom upp i sin normala nivå mot Halmstad. Men alltid finns det nåt – eller några – att glädja sig åt. Simon Thern var företagsam på sin kant, stod för ett par ljuvliga yttersidor och var bara en onödigt mållinjesrensande HBK-försvarare från att göra säsongens första mål. Jag hade gärna sett honom på plan mer än de dryga 60 minuter han nu fick. Och så då Filip Helander: blott 19 år gammal (fyller 20 senare i april), men såg ändå mer rutinerad ut än de flesta andra på plan.
Norlings tips (NY)
Med premiären i färskt minne skulle man förstås kunna avfärda Norlings tillit till det egna laget som fånig. Men det tycker inte jag. Samtidigt, jag anser egentligen inte att vår tränare gör nånting alldeles fantastiskt när han vid den allsvenska upptaktsträffen tippar att Malmö FF slutar på första plats. Visst, det hade kanske förefallit lite verklighetsfrämmande om, säg, Özkan Melkemichel och Roberth Björknesjö (BP:s tränare) också satt det egna laget som etta. Men Jörgen Lennartsson? Andreas Alm? Gerhardsson? Mikael Stahre och Roar Hansen? De tror alltså allihop att minst ett annat lag är bättre än det egna? Jag har svårt att förstå detta baissande av den egna kapaciteten; detta prat om att undvika ”onödig press”. För om inte den egna tränaren tror på vinst, vem ska då göra det?
Själv har jag tippat oss på tredje plats. Och jag är uppenbarligen inte ensam om att tänka att guld är alltför optimistiskt. Men trots det tycker jag ändå att Rikard Norling gör det enda rimliga och rätta: han tror på sitt eget lag. Mycket märkligt att den inställningen framstår som unik i allsvenskan.
Samhällsansvar (NY)
Titta i vår årsredovisning: när det blickas fram mot 2013 pratas det redan i andra stycket om den sociala verksamheten, samhällsansvar och ’MFF i samhället’. Några andra exempel: på bästa plats på sina matchtröjor har Djurgården logotypen för ’Djurgårdsandan’ (en logga som visserligen fått kritik för sin grafiska utformning, men det är en annan fråga), samlingsnamnet för DIF:s samhällsengagemang. IFK Göteborgs initiativ på samma tema kallas ’Samspelet’ och har Kennet Andersson som portalfigur.
Vid åsynen av allt detta är det förstås svårt att hålla cynikern i sig stången – man fastnar lätt i tankesnurror som kretsar kring mycket-snack-lite-verkstad; några rundor i ironiseringsrinken ligger nära till hands. MEN lägg allt sånt åt sidan en stund: Att föreningarna tar sociala initiativ är visserligen inget som är helt nytt, men uppenbart är att samhällsansvar, att göra gott, klättrar allt högre upp på klubbarnas agendor. Det prioriteras, och det profileras. Svårt att tycka annat än att det är positivt.
51-procentsregeln (NYGAMMAL)
En komplex fråga, som i mitt eget endimensionella sinne är ganska enkel. Jag vill att vår förening tillhör oss medlemmar, och vill inte att det gläntas på några dörrar som innebär att detta förhållande i förlängningen skulle kunna ändras. Risken att försäljas till vem det vara månde får aldrig bli reell. Därför vill jag heller inte se någon stadgeändring kring 51%-regeln vid Riksidrottsförbundets stämma i maj. Stäng dörren. Begrav frågan. Och ja, just nu ser situationen hyfsat ljus ut. Ett upprop om att bevara nuvarande regelutformning har undertecknats av så många från de mindre förbunden att man nu är en bra bit över den tredjedel av rösterna som krävs (självklart med en brasklapp: sista ordet i detta är säkert inte sagt, och att man undertecknat uppropet innebär inte att man förbundit sig att rösta emot stadgeändringen). Att flytta beslutsrätten kring regeln till respektive förbund - vilket är det det handlar om nu - innebär nämligen en stadgeändring. För det krävs två tredjedelars majoritet.
Då räknas ändå inte fotbollen in, ännu i alla fall, bland de som vill bevara 51-procentsregeln. Men även här lever ju hoppet – bland annat röstade som bekant vårt eget årsmöte genom att stötta IFK Göteborgs motion om att bevara nuvarande ordning.
Premiären avklarad – och statistiktröst (NY)
En fantastisk förmiddag, där det verkligen kändes att detta är något som angår hela staden. Och nu är det igång igen. Hur man än vänder och vrider på det innebär det onekligen att livsandarna vaknar.
Och så matchen: En poäng, omständligt spel och få målchanser – det hela var såklart en missräkning. Men jag vägrar känna panik riktigt än. Det är inte sällan ett topplag börjar lite knackigt. När Pontus Jansson i en intervju på fotbollskanalen.se häromdan uttryckte att vi brukar ha problem i premiärerna har han faktiskt inte helt fel. Vi har inte vunnit en premiär som legat på hemmaplan sedan 2003, då det blev vinst mot Örebro. För 2011 räknas inte. Då var vi formellt bortalag mot Trelleborg även om matchen förlades till Swedbank Stadion. Borta har vi de senaste tio åren förmått vinna två gånger (2009 och 2011) och kryssa tre gånger (2004, 2007 och 2010). Vi har alltså fem hemmapremiärer i rad utan vinst – förlust mot Göteborg år 2005, och kryss 2006, 2008, 2012 och 2013.
Några av alla de där åren gick det rätt så hyfsat ändå.
Larssonfokus (NY)
För alla oss stofiler som fortfarande prenumerar på en papperstidning var Sydsvenskans Allsvenskan-bilaga i söndags trevlig läsning. Man hade gett det hela en siffervinkling. Och som jämförelsetal för en hel rad olika parametrar användes allehanda data från Bosse Larssons karriär. Såklart tufft för vem eller vad som helst att benchmarkas mot en sådan gigant, men intressant var det i alla fall. Mest imponerande av alla dessa siffror var nog Bosses målsnitt år 1965. Då gjorde han 1,27 mål per match.
I söndags syntes på TV ett lågt stående IFK Göteborg utmanövrera Peter Gerhardssons normalt sett så spel- och målglada Häcken. Dagen efter var det vi som hade svårt att tränga genom. Så ja, jag köper att det är svårt att skapa chanser mot en defensiv, ytkrympande motståndare. Och det finns fler förmildrande omständigheter. Premiärernerver, dålig gräskvalitet, tidigt på säsongen, vissa spelare fick inte ut vad de kan. Och så vidare. Men det jag nu, efter någon dags grubblande, finner mera svårsmält är de sista 30 minuterna. Jag pratar då bara inte om skadan på Rantie, utan också om det faktum att vi inte lyckades slutforcera, att vi, hjälpta av hemmaplan och den skicklighet vårt lag bevisligen besitter, på ren vilja och beslutsamhet inte åtminstone lyckades slugga oss till mer tryck. Det såg märkligt avslaget ut på plan och, i ärlighetens namn, infann sig inte den där riktiga ljudkulissen från läktarna där i slutet heller.
Men vet ni? Det blir nog bättre.
