Sex och Jävligt offside: Hålla fart
Vissa veckor finns det mycket att vara glad för. Den här veckan är en sån vecka.
Den allsvenska tabellen (NY)
Det går bra nu. Det är elva omgångar kvar, och vi leder med tretton pinnar. Vi kan ta poäng som ett mittenlag under de resterande matcherna och ändå vinna serien. Jag har aldrig, inte ens under åttiotalets glada andra hälft, varit med om något liknande. Vi får gå tillbaks till 1974, en säsong jag personligen inte minns mycket från, för att hitta något som påminner om 2017. Då vann vi allsvenskan med nio poängs marginal. Vilket är lite mer än vad det låter som, eftersom två poäng för seger gällde då.
Men, och detta är ett kraftigt men: För oss pessimister är givetvis ingenting klart än. Det är det inte förrän alla hinder, både rent teoretiska och reella, är undanröjda. Jag gillar inte att frågan ens ställs om hur spelarna ska kunna motiveras nu under säsongens sista tredjedel. Nu verkar det ju inte som om detta är ett problem, och det kan det inte tillåtas vara heller. För det känns som en tämligen vedertagen sanning att det är farligt att ta ut segrar i förskott. Kanske rentutav det allra största hotet just nu? Så att vi skulle invaggas i självgod säkerhet, att vi tror att allt är klappat och klart, att vi fastnar i tankar och planer kring nästa år ... nej. Långsiktighet i all ära, jättebra grej, absolut, men jag gillar att det långsiktiga tänket inte tycks ske på bekostnad av Här Och Nu.
Alexander Jeremejeff (NY)
Fredagen bjöd visserligen på en match där samtliga Malmöspelare såg bättre ut än sina motståndare, men jag framhåller gärna Alexander Jeremejeff. Inte enbart för att han stod för ett snyggt inget-nonsens-mål och en perfekt framspelning till Christiansens 6-0, utan också för hans spel i övrigt. Han tog löpningar, var rörlig, vältajmad och värderade väl – ibland enkla tillbakarullningar, ibland svårare grejer. Jag tyckte att Jeremejeff var riktigt bra mot Göteborg ifjol ... men lutar nog mot att det här var hans bästa match i Malmötröja.
Johan Dahlins nolla (2)
Nu är den tre matcher lång, och så länge den består hör såklart Dahlins nolla hemma på listan. I början av fredagsmatchen testade Kalmar ett par gånger från distans. Fast allra närmast kom de just efter 3-0, när ett skott från Harmeet Singh från vänsterinnerläge höll på att slinka in under Dahlin – som dock kom åt bollen och lyckades få den att studsa över målet. Som sagt förut: Johan Dahlins nolla får hemskt gärna bestå i all evinnerlig tid.
Pumpa på, hålla fart (NY)
Sex glädjeexplosioner som mål i rätt bur alltid innebär – det upplever vi inte ofta under en och samma match. Men jag minns en annan sekvens med särskild värme: Nånstans runt den 89:e minuten, och Kalmars nye brasilianske forward lyckas med ett par dribblingar nere till vänster på egen planhalva. Han tar sig upp en bit i plan och finner sig omringad av tre aggressiva Malmöspelare – som vinner tillbaks bollen. Matchen var nästan över, vunnen sedan länge, och ändå fortsatte vi att jobba hem, slita för varje boll och pumpa på. Ingen småsömnig nonchalans, inget tempofattigt bolltrampande. Så får det gärna fortsätta.
Anders Christiansen (NY)
Bosse Larsson, Beckenbauer och Platini och de där, skulle vi säga att de var bolltrygga? Ja, förmodligen. Fast vi sade det aldrig. För ”bolltrygg” var inte ett ord som existerade, eller i alla fall inte användes, då de spelarna var aktiva. Nuförtiden använder vi däremot ordet, och om det kunde ges ett Malmö FF-ansikte skulle det se ut exakt som Anders Christiansens. Han är magnifik.
Ett extra hattlyft till hans eleganta dans då laget ställde upp för att emotta publikens hyllningar efter match i fredags. Lite kroppsbyggare på Privé på 80-talet: ett lugnt, återhållsamt och taktfast småjoggande på stället.
Årets nederlag har varit smärtsamma. 1-2 mot Norrköping satt i länge, och efter Vardar var jag djupt förbittrad. I princip otröstlig. Även 3-3 mot Sirius sved, men då var det mer en frustrerad irritation över känslan av att helt i onödan slängt bort två poäng. Hursomhelst – känslan är att årets förluster har gjort mer ont än vanligt. En intervju med Mikael Lustig (av alla människor) i senaste Offside hjälper mig till sjukdomsinsikt. Hans Celtic sopar som bekant banan med allt motstånd i den inhemska ligan, och på frågan om förlusten blir värre att hantera när den sker så sällan säger han så här:
”Absolut, för både fans och spelare. Jorden går typ under när vi förlorar.”
Vi har förlorat två tävlingsmatcher i år. Det är allt. Och det är kanske inte så konstigt att något som inte händer oftare sedan, när det väl sker, är känslomässigt jobbigt. Alternativet? Tja, det vore väl att förlora oftare. Som vi till exempel gjorde säsongerna 1999 och 2007. Att säga att jag de åren vande mig vid förluster är att dra det alldeles för långt, men kanske blev jag mera … luttrad. Och uppgiven. Så vore detta andra alternativ att föredra framför årets – hittills – två hopbryt? Svaret är givet. Nej, det vore det inte.
Dagens offside är inte en egentlig klagan eller gnäll över något, utan lutar mer åt en reflektion. Så här:
Efter 19 omgångar har de allsvenska skytteligaledarna (de är två stycken, Kalle Holmberg och Magnus Eriksson) mäktat med 8 mål var. Det är lägst på 2000-talet – näst ”sämst” är 2004, då tre man (inklusive Afonso Alves) så här dags låg på nio mål.
Vadan detta? En förklaring är att det görs färre mål i år. Efter den 19:e omgången 2016 hade det sparkats in 67 fler allsvenska mål än under innevarande säsong. Men fjolåret var ett målglatt år, så årets siffra är inte dramatiskt mycket sämre än de ganska jämna åren 2011-2015. Och det har faktiskt gjorts fler mål i år än vid motsvarande tidpunkt 2010, då Denni Avdic ledde skytteligan på 16 mål så här långt in i säsongen. En annan delförklaring skulle kunna vara att inte alla lag kör med ett renodlat forwardspar utan använder andra konstruktioner – en ensam targetspelare, till exempel. Vilket kan bidra till att, precis som i Malmö FF, målen sprids över fler spelare.
Men en del av det hela är kanske också att det i år är tunt med renodlade målskytteprofiler och straffområdessnipers (även om jag håller det för troligt att Gustav Engvall gjort fler mål än sju om han inte varit över och vänt i Bristol några veckor) i allsvenskan.
Är detta bara dåligt då? Tja, mål är ju ett ibland trevligt och rätt viktigt inslag i fotboll ... men jag vet inte riktigt. Som sagt, det var mest en reflektion. Bara vi vinner får vårt målskytte gärna vara utspritt.