Sex och jävligt offside: Hopp med hängslen och livrem
Ikväll hoppas vi. Det tar veckans lista fasta på.
Hopp (NYGAMMAL)
I afton stegar Malmö FF in på Stadion Salzburg, som UEFA vill att arenan kallas, för andra gången på mindre än ett år. Vi har kunnat läsa att Red Bull Salzburg tappat en del spelare inför årets säsong, och att de dras med en del skadebekymmer just nu. Dessutom inledde de sitt ligaspel med att förlora mot en nykomling. Dessa små faktabitar bäddar lite grann upp för att vi ska underskatta dem (och med ”vi” syftar jag då inte på laget, utan på oss supportrar) ... men tills motsatsen bevisats är jag övertygad om att Red Bull Salzburg fortfarande är ett riktigt bra lag. Otäckt bra, rentutav.
Ändå. Vi visade ifjol, hjälpta av en del flyt, prickfria insatser och taktiska fullträffar, att det kan gå. Hoppet lever.
En andra chans (NY)
Tänk positivt, säger vissa. Sprid inte negativ energi. Visst, ligger säkert nåt i det. Och jag tänker inte ta ut nån förlust i förväg. Men trots det vågar jag mig på att finna tröst i följande: OM det nu inte skulle gå vägen och vi står där besegrade nästa vecka, då är ju allt inte alls över. Då stiger vi in i Europa League-kvalets sista omgång – alltså, den runda som AIK, IFK Göteborg och Elfsborg först måste vinna sina respektive möten för att nå. Att det finns en andra chans gör att den första genast känns mycket angenämare.
Svenska cupen och andra livlinor (NY)
Vi har redan tjänat ihop 1.975 UEFA-seedningspoäng i år. 1.50 för att vi nått tredje kvalrundan, och 0.475 via den svenska landskoefficienten. När sen lottningar görs baseras seedningen på summan av de fem senaste årens poäng. Det betyder att de seedningspoäng vi tjänar i år kommer att ersätta den, vad gäller Europadeltagande, värdelösa säsongen 2010/2011. Det är alltså redan klart att vi kommer ha en ännu bättre rankingpoäng 2016 än vi hade inför årets seedning.
För att kunna utnyttja poängen finns det dock en liten detalj. Vi måste kvalificera oss för Europaspel även nästa år. Jag säger det igen: vi MÅSTE. Topp tre, alltså. Annars får vi lita till att vi vinner Svenska Cupen nästa vår. Eller att vi blir fyra, och ett av de tre lagen ovanför oss vinner cupen. Då går Europa League-kvalplatsen nämligen till, och jag citerar förbundets cupbestämmelser, ”det bäst placerade icke kvalificerade laget i Allsvenskan” (förr var det mer komplicerat. Var cupmästarna redan CL-kvalificerade fick då det förlorande finallaget Europa League-platsen. Hade cupmästarna däremot redan kvalificerat sig för Europa League via allsvenskan gick platsen, precis som idag, till nästa allsvenska lag i tur).
Eller förresten, löser det sig inte via årets allsvenska eller nästa års svenska cup finns det en möjlighet till. Den är att vi vinner säsongens Champions League och därmed direktkvalificerar oss som regerande mästare. Det vore ju faktiskt den allra bästa lösningen.
Erdal Rakip (5)
Det har blivit mycket speltid för Erdal Rakip på sistone. Jag tillhörde i och för sig dem som tyckte han gjorde det helt OK redan i den andra omgången, då han fick ersätta den avstängde Adu mot AIK. Men det är en annan spelare idag. Säkrare, självklarare och mer auktoritetsutstrålande. Och startspelare ikväll?
Nyförvärven (NY)
Optimism skorrar vanligtvis falskt inom mig, men efter ett par jobbiga månader är ändå känslan att vi andas något som i alla fall påminner om morgonluft. Ett lyckligt undanstökande av Zalgiris-matcherna är en av förklaringarna, löftesrikare spel i Allsvenskan en annan. Och så levererade nyförvärven. Djurdjic med mål omedelbart, Rodic med mål lite senare, och Arnason och Carvalho med relativt tryggt försvarsspel.
Målvaktsfrågan (NY)
Och apropå nyförvärv var det bara nån vecka sen det såg mörkt ut, även om Marko Johansson ersatte den skadade Zlatan på ett imponerande knägelébefriat vis. Men vips så var både Wiland och Fredrik Andersson på plats, och Daniel Andersson såg nästan nöjdare ut än nånsin på bilderna efter det senaste förvärvet.
Idag har jag (heller) inte något vettigt att komma med här, men: En sak som slog mig härförleden är att jag egentligen har varma tankar om begreppet ”speakerröst på Malmö Stadion”. Med en nostalgisk suck minns jag Einar Malmborg, att dagens matchvärd alltid tycktes vara Kullenbergs och att jag aldrig vann vare sig nån Facit reseskrivmaskin eller nån slips från Liljenånting i programnummerlotteriet, men att numret ändå liksom var värt att kolla.
Och det jag gnäller på nu har pågått i evigheter, men apropå att ovanstående slog mig blev nästa tanke följande: detta att speakern berättar om nästa hemmamatch under slutminuterna – det vill säga, under en matchsekvens som nästan alltid är fruktansvärt och på gränsen till outhärdligt nervös - är det egentligen optimalt? Om vi leder med uddamålet, vill jag då höra en röst som till synes/höres helt oberört och avslappnat pratar om nåt som ska hända LÅNGT in i framtiden? Nej. Feltajmat är bara förnamnet, och jag känner att mina varma tankar om speakerröster liksom kyls ner.