Sex och Jävligt offside: Inte långt kvar nu

En mittback, en debutant, en massa miljoner – och premiären. Och givetvis får en skopa oro också plats på veckans lista.

Allsvensk premiär (NY)
Idag är den blott tre dagar bort. Premiären. En evighetslång vinter är äntligen på väg att ta slut. Sinnen skärps och blickar lyfts. Träningsmatchernas fesljumna avslagenhet ersätts av blodigt allvar. Tusen och åter tusen MFF:are gör sig redo att färdas norröver längs kusten. Så när det nu drar ihop sig: varför är jag inte riktigt glad? Jag funderar, och tror det har med magen att göra. Det är nåt som liksom ligger i den. En obehaglig klump, sammanfogad av nervositet och oro. Varje vinterhalvår glömmer jag att det är så här det känns. Längtan ersätts av … ja, vadå? Ren plåga? Pur ångest?

Nä, jag får skärpa mig. Och tänka att misstag som sker i april, de går fortfarande att reparera. Än vilar inga knivar mot några strupar. Att det nu sparkar igång, det är klart att det är roligt.

Lasse Nielsen (NY)
Det var ett riktigt dystert genrep. Slött, oengagerat och målchansfattigt. Fast även om Lasse Nielsen var närmaste MFF:are när Buya Turay gjorde matchens enda mål – för övrigt med en dalande halvvolley som påminde en del om det mål Noah Sonko Sundberg gjorde på oss ifjol – var han ett av få ljusblå glädjeämnen. Många bra uppspel och en resolut attityd till närkamper gör att han inte behöver skämmas alls för sin insats.

Aron Már Brynjarsson (NY)
Jag hittar ett stort glädjeämne – delvis av högst personliga orsaker – till från AFC-matchen. Aron Már Brynjarsson, som vanligtvis spelar ytterback i U19, fick göra A-lagsdebut som mittback då Felipe Carvalho haltade ut med en sisådär tio minuter kvar. Aron slog ett antal spela-enkelt-passningar i sidled, men hann också briljera med en dragning nere vid eget straffområde samt en elegant kontrollerad nernickning till Anton Tinnerholm. Jag sammanfattar inhoppet med ett ord: felfritt. Efteråt fick han också en smula beröm av Ole Törner på skanesport.se (om än på bekostnad av stackars Carvalho). Aron kommenterade själv A-lagsdebuten med att nej, han hann egentligen inte bli särskilt nervös och ja, han hann uppfatta att den drygt 700-hövdade publiken gav ifrån sig ett uppskattande oooh när han lyckades med sin dragning.

Det nya TV-avtalet (NY)
Svensk Elitfotboll har tecknat ett nytt TV-avtal för säsongerna 2020-2025. Enligt bland annat Aftonbladet betalar Discovery 540 miljoner kronor om året för TV-rättigheterna till Allsvenskan och Superettan. Av dessa kommer nånstans runt 400 miljoner att gå till Allsvenskan.

Är detta då bra? Tja, i alla fall om man jämför med dagens avtal. Det har TV4-gruppen/CMore, och de betalar nu 240 miljoner per säsong till och med år 2019. Sen kan man möjligen störa sig över att bolaget som hjälpt till med försäljningen, Profile Partner, enligt samma Aftonblad ska ha procent på försäljningssumman. Och reta sig på att man måste teckna nya, och säga upp gamla, kanaler (tre år känns lite knappt för det OHYGGLIGA KLYDD sånt alltid innebär). Eller så kan man baxna över hur långt vi ligger efter exempelvis England. För säsongen 2015/16 betalades det ut cirka 1.6 miljarder i TV-pengar till Premier League-klubbarna. Och då pratar vi brittiska pund. Lägst summa fick jumbon Aston Villa. De fick nöja sig med 66 miljoner pund. Alltså, typ en och en halv gång så mycket som alla de 32 svenska elitklubbarna får dela på 2020.

Jaja. Man ska inte vara missunnsam eller närig. Trots allt innebär avtalet att TV-intäkterna mer än fördubblas.

Landslaget (NY)
Precis som efter Bulgarien-matchen kunde man konstatera att motståndet i lördags var mediokert. Vitryssland var inget bra lag. Men om vi då minns hur krampaktigt och tempofattigt landslaget alltför ofta uppträtt mot den här typen av motstånd under de senaste åren, hur ofta en förbundskapten i post-match-intervjuerna stått och pratat om att ”vi inte kom upp i vår vanliga nivå” … då var det rätt trevligt att se ett svenskt landslag som utan vidare prut gick in och körde över en underlägsen motståndare. Det spelade egentligen inte så stor roll att den vitryske målvakten, som mest såg ut som en ledsen basist i ett britpop-band från 90-talet, skänkte Sverige ett mål och att domaren möjligen skänkte ett annat. Sverige hade vunnit ändå.

(Och det vara bara en träningsmatch mot Portugal igårkväll, men att slå Europamästarna är inte fy skam)

Fotbollen kan fortfarande bjuda på saker jag aldrig sett förut (NY)
Jag minns en barndom med Tipsextras leriga planer och Lars-Gunnar Björklund i studion – en tid då det var svårt att se en hel match, då TV-bilderna gjorde mig så sugen på att själv spela att jag oftast stod och knallade bollar i trädgårdsstaketet när andra halvlek började. Senare i livet, under sent åttiotal och nittiotalet, blev söndagssändningarna från världens då bästa liga, den italienska, veckans höjdpunkt. Jag kommer ihåg Bengt Grives skrockande kommentatorsrepliker från VM -82; straffarna mot Rumänien -94 som jag såg tillsammans med ett par gubbar som sedan skulle komma att bli min svärfar och svåger; Roberto Carlos vansinnigt skruvade frispark från den där för-VM-turneringen; Liverpools upphämtning mot Milan i Champions League-finalen 2005 ... och, såklart, otaliga, oräkneliga, MFF-relaterade minnen. Fantastiska, gåshud-bara-jag-tänker-på-dem-minnen, såväl som bittra.

Det är ganska många år jag tittat på fotboll nu. Och ändå, trots allt detta jag sett under alla dessa år, är fotbollen så makalös att den fortfarande kan överraska med nåt helt nytt. Nåt jag aldrig tidigare sett. Som i torsdags. Att en spelare, likt Erdal, får rött kort, traskar ner i omklädningsrummet – och sen benådas och får återvända till plan ... det kan jag inte påminna mig att jag upplevt förut. Så tack!

Jag fortsätter i samma hjulspår som förra veckans offside. Genom punkterna 1 och 2 ovan, som ändå är menade att i grunden vara positiva, skiner en viss oro. Jag oroar mig för målskyttet, och det anfallsspel som ska leda fram till målchanser. I vissa matcher – mot Molde, Rosenborg och någon till – har det sett helt OK ut. Vi har skapat mycket. Men också bränt nästan allt. Ofta grovt. Betänk bara att det senaste mål vi gjorde var ett Behrang Safari-inlägg som touchade en försvarare in i mål. Det var nästan två hela matcher sedan.

Och andra matcher har målchanserna i princip lyst med sin frånvaro. Nu mot AFC var det så. Mot Jönköping, samma visa. Inte kändes det bättre när det igår bekräftades att Bergets krånglande ljumske håller honom borta från spel på lördag.

Jag har haft onda aningar förr. Jättemånga gånger, om jag ska vara ärlig. Skonsamt ofta har de visat sig vara fel. Måtte det vara så även denna gång.