Sex och Jävligt offside: Kan bister söndag bli yster torsdag?
Dystert i söndags. Men spännande imorgon. Eller förresten, bäst vore det ju om det spänningen uteblir helt. Hursomhelst, dagens lista både tittar framåt och slår knut på sig för att hitta positiva inslag i det som skedde i helgen.
Europatröst? (NY)
Varje år när det är dags för ny säsong skickar en av Himmelrikets Herr Chefredaktörer ut ett litet frågeformulär till oss som skriver här. En av frågeställningarna brukar handla om valet mellan allsvenskt guld och europeiskt gruppspel. Om Malmö FF bara når ett av dessa, om vi tvingas välja, vilket föredrar vi?
Min grundinställning är att allsvenskan är viktigast. Guldet går före det lite mer grädde-på-moset-artade europaspelet. Men vissa år finner jag anledning att tänka annorlunda. Som till exempel inför 2018. 2016 och 2017 vann vi guld, men missade i Europa (vi deltog inte alls 2016, och 2017 var som bekant Vardar-debaclets år). Så 2018 lutade jag mer åt europaspel. För pengalyftets skull, men kanske också för att det kändes länge sedan sist. Med samma logik vore mitt val nu det gamla vanliga: det allsvenska guldet. Som just nu känns väldigt långt borta. Det gör däremot inte ett europeiskt gruppspel. Om vi inte skakar, om vi inte blir för passiva, om vi inte tramsar imorgon – då har vi nått något som kanske inte är förstavalet för alla, men som ändå vore prima.
Vila runt hörnet (NY)
Landslagsuppehållet är inte långt borta. Match imorgon, Kalmar på söndag, och sen nästan två veckors paus. Rasmus Bengtsson och Anders Christiansen, som är avstängda på söndag, kan ta spelledigt redan efter imorgon kväll. För oavsett om vi har truppbredden för spel på två fronter kommer torsdagsmatcher varje vecka i två månader med ett pris. Som betalas i exempelvis slitenhet, korta återhämtningsperioder och mindre tid för matchförberedelse. Inte så att jag tycker att europaspelet är en fullgod ursäkt för att Malmö FF vunnit blott två av åtta allsvenska matcher efter sommaruppehållet ... men nånstans ingår det rimligen som en del av förklaringen. Hursom, oavsett hur det går tar europakvalet slut imorgon. Skönt, tycker jag (särskilt om det slutar lyckligt). För mig handlar kvalspelet mest om ångest, det är alldeles för mycket vinna eller bli förkrossad. Men om – OM – vi går till gruppspel är känslan genast sorglösare, vi har liksom nått det primära målet redan, här finns inget att förlora och allt som sker är bonus. Och när gruppspelsfasen inleds är matchandet inte lika intensivt – det är bara de tre första omgångarna som spelas medan allsvenskan fortfarande är igång. Så låt batterier laddas, kraft ansamlas och det stundande uppehållet helt enkelt användas på det allra bästa av vis.
Berget och Antonsson (NY)
Det har noterats att Carlos Strandberg tycks producera hattrick på löpande band, samtidigt som målskyttet går trögare för våra icke-utlånade forwards. Det har också pratats en del om att vi borde värvat en anfallare i det fönster som stängde för ett par veckor sedan. Kan nånstans förstå att det ändå inte plockades in någon ny, eftersom numerären finns där. Och på den fronten ljusnar det ju nu, när Marcus Antonsson och Jo Inge Berget båda är åter från skador. Den förstnämnde har gjort färre mål än vad vi hoppats, och den andre har inte fått det att flyta - han har emellanåt varit småskadad och åkt ut och in ur laget. Och när han har spelat har han inte gjort det som forward, utan nästan uteslutande på högerkanten. Så det är två spelare som hittills inte fått ut lika mycket som önskat av sin säsong. Exploderar de nu i höst? Återstår att se. Men deras återkomst innebär fler alternativ, och det är gott så.
Forcering (NY)
Några dagars distans, men det är fortfarande väldigt svårt att hitta glädjeämnen i söndagsmatchen. Men om något så är det att vi, trots att matchen låg insprängd mitt i ett Europa League-playoff, trummar på till slutet. Vi orkar. De riktigt heta chanserna är visserligen lätträknade, men våra avbytare kommer in och bidrar med energi och avslut. Det är inte orättvist att DIF vinner, och visst är vårt tryck till stor del ett resultat av att de väljer att dra sig tillbaks och försvara sin ledning, men: de har inte mycket till ordnat spel den sista halvtimmen. Så det hade inte heller varit totalt absurt om en kvitteringsboll trillat in där i slutet. Men nu är inte Malmö FF, i motsats till dagens Djurgården, ett lag som avgör eller fixar kryss i slutminuterna. Har inte varit det på ett bra tag. Inte i allsvenskan i alla fall. Men att vi maler på, är tunga och forcerar – där nånstans, där kan man välja att se en strimma av hopp.
Minneskrok (NY)
När vi sitter där i en mer eller mindre avlägsen framtid, med filtar över knäna och glor ut genom fönstret i väntan på att bingon ska börja, då pratar vi helt säkert om gamla tider. För vad skulle vi annars prata om? Och med så många säsonger att gräva minnen ur rör vi nog ihop det lite grann. Har säkert svårt att skilja det ena året från det andra. Men 2019 kommer ändå att stå ut. För det finns något där som gör att vi kommer ihåg det. Kommer vi att kunna skratta åt denna lilla detalj? Den är egentligen inte det minsta rolig, så nja. Tveksamt. Knappast. Men årets episkt usla straffsparksstatistik kommer i alla fall att hjälpa oss att minnas säsongen 2019. Så länge vi lever.
Yossi Abukasis inställning (NY)
För er som inte omedelbart känner igen namnet är detta alltså Bnei Yehudas tränare. Som ju inför förra veckans match porträtterades som israelernas potentiella tunga på vågen, men vars taktiska genialitet inte framstod i lika klar dager efter matchen. Kanske kunde hans lag inte bättre, men för mig är det obegripligt att de inte släppte handbromsen mot slutet och gick hårdare för en reducering. Plusvärdet i ett potentiellt bortamål borde rimligen vara högre än minusvärdet i ett riskerat fjärde bakängesmål.
Fast nu handlar det här inte om att klanka ner på Bnei Yehuda, och ABSOLUT INTE om att ta ut nåt i förskott. På intet vis. Dubbelmötet är bara halvvägs. Och vem vet, Abukasis har kanske mörkat sitt lags storhet. Eller så tar den så oerhört omskrivna värmen kål på oss (blir mycket orolig när jag läser att vi ska försöka dra ner på tempot – detta osar passivt spel lång väg, och det är en grop jag inte vill se oss gräva). Men anledningen att Abukasis är med på den här listan, det är hur han valde att uttrycka sig på presskonferensen efter matchen. Nu tror ju jag också att hans negativitet var en del av ett psykologiskt spel. Ett försök att invagga oss i falsk säkerhet. Men ändå. ”Det här är över för oss”. I detta tidevarv av självförhärligande vinnarkulturtjafs var det befriande att höra en så domedagsdoftande allt-är-räddningslöst-förlorat-replik. Ett stycke hederlig gammal uppgivenhet, helt enkelt. Eller, ja ... hederlig var den kanske inte. Psykologiskt spel eller inte, det är svårt att inte sympatisera med den sortens svärta.
Väljer en lätt sak den här veckan. Nämligtvis den inkastade pinnen som landade i Tommi Vaihos mål just innan straffen i söndags. Såklart är det tämligen idiotiskt att kasta föremål mot en annan människa överhuvudtaget. Inte minst på en fotbollsmatch, med allt vad det kan innebära. Och ännu mer inte minst i det läge som rådde just där och då.
Nej, jag tror inte heller att det var på grund av pinnen som Rosenberg missade. Men att någon på vår läktare väljer att orsaka ett störningsmoment när vi har straff? Jag förstår inte.
