Sex och Jävligt offside: Karavaner, kort och klabbande
Veckans lista minns Östersund med fasa, men försöker se fram emot kvällens match med viss förtröstan.
Kärlekskaravaner (6, om än under annat namn förra veckan)
Idag är det nästan på dagen 30 år sedan The Housemartins släppte en a capella-cover på Isley Jasper Isleys ’Caravan Of Love’. Housemartins - en grupp som politiskt höll till på vänsterkanten och som hade en otidsenligt hårgeléfri, axelvaddssaknande framtoning - rönte stor framgång med singeln, även i Sverige.
För någon vecka sedan gick en av årets kärlekskaravaner mot Norrköping, då tusentals MFF:are åkte upp för att sjunga fram laget till seger. Och idag är det dags igen, då bilar och bussar lastade med sammanlagt nånstans runt 3000 malmöiter rullar mot Falkenberg.
… we’re gonna stand up with pride,
one that can’t be denied,
Stand up, stand up!
From the highest mountain, valley low,
We’ll join together, with hearts of gold
Så sant som det är sagt. Eller sjunget, då.
Jo Inge Berget (NY)
Hur är det nu det gamla ordspråket lyder? Man saknar inte djupledslöparen förrän ytan är tom … ?
Det är såklart inget gott tecken att en spelare som inte deltog i helgens match hamnar på listan. Men avsaknaden av djupledsspel och det misslyckade experimentet med Eikrem/Jeremejeff på topp fick mig i lördags att längta nåt alldeles oerhört efter en portion rejält flängigt riv och slit och kompromisslöst löpande.
Ikväll lär Berget, trots problem med en ömmande fot, vara tillbaks. Det kan nog behövas.
Enda vägen är upp (NY)
Det kanske är dumt att försöka hitta nåt positivt i lördagens fria fall, men en av fördelarna med lågvattenmärken är att det är stor chans att det inte blir lika uselt nästa gång.
Och apropå ljus i tunneln kändes det ju faktiskt bättre redan i måndags. Inget ont om AIK, men ur ren tabellpanikssynvinkel drog jag en lättnadens suck när slutsignalen gick på Gamla Ullevi. Göteborgs 1-0-seger i förrgår håller jag som den största tjänsten de gjort oss sedan Ölme Johansson dunkade in den där straffen mot Halmstad en höstdag 2004 (och här finns det sannolikt de som är av annan åsikt, men nej, jag räknar till exempel inte smällaren som gav oss segern på Ullevi i våras som en ”tjänst”).
Oscar Lewicki (3)
Stundtals bänkad. Olycklig i cupfinalen. Ingen succé i EM. Och när han spelat har han ibland gett ett lite tvehågset intryck på plan - även om han själv menat att formen varit god. Det känns lite som om Oscar Lewicki inte riktigt varit i fas under delar av året. Fast det har sett klart bättre ut på sistone. Så ur dessa perspektiv är det kanske inte överraskande att han, i en match där de flesta av hans medspelare tycktes spela med svullna knän och frånvarande huvuden, faktiskt var … bra. Oscar Lewicki behöver på intet vis skämmas för sin insats mot Östersund.
En trösterik historia (NY)
När en förlust svider och på alla sätt gör ont, vad göra? Ett sätt att hitta lindring är att blicka mot historien. Och statistik. Där kan man alltid hitta nåt trösterikt. Till exempel detta: det är inte alls ovanligt att vi klabbar till det i fjärde omgången från slutet. Så dags 2004 förlorade vi borta mot Kalmar, och lät därmed Göteborg krypa upp på samma poäng som vi. 2010 hade vi en jättechans att göra ett ryck i 27:e omgången, men återigen räckte Kalmar lång näsa åt oss – ett sent mål av Daniel Mendes innebar en chockförlust hemma, samtidigt som tvåan HIF vann sin svåra bortamatch mot Elfsborg. Och 2013 var det Häcken som stod för motståndet när fyra rundor återstod att spela. Då gick det ungefär som det brukade: förlust med 0-2. Fast den gången hade vi tur – Göteborg, som jagade närmast bakom, fick samma kväll stryk av Djurgården.
Vad dessa säsonger har gemensamt? Till sist bärgades guldet ändå. Alla dessa år.
2014 då, ropar ni nu. Ja, då säkrades istället guldet i den fjärde omgången från slutet. Men det där är ju ett år som på nåt sätt alltid är bortom tävlan (även om vi, om man jämför samma tidpunkt, faktiskt tagit fler poäng i år än 2014).
Årskortet (NY)
Det är ett par veckor sedan årskortet för 2017 visades upp, men eftersom det inte uppmärksammats här förut: jag måste säga att jag tycker det är riktigt snyggt, både design- och tanke-bakom-mässigt.
Självklart är alla skador och avstängningar det som oroar mest en dag som denna.
Men offsideflaggan vinkas i annan riktning. Det är förstås inget konstigt att ett topplag åker på en och annan förlust. Laget kan vara slitet, några spelare kanske saknas, man blir taktiskt utmanövrerad, kommer in fel i matchen och inte upp i nivå … och allt vad det nu brukar heta. Eller så har man bara otur och missflyt. Hursomhelst, förluster kommer. Oundvikligen. Förr eller senare.
Men det finns olika sätt att förlora på. Jag finner det exempelvis lättare att smälta och gå vidare efter en små-marginaler-uddamålsförlust där insatsen i grunden varit hyfsad, än, säg, en total genomklappning mot ett mittenlag utan nåt att spela för.
Jag menar alltså detta: Vår lägstanivå är märkligt … låg. Hoppas vi inte når den ikväll, för då går det illa.
