Sex och Jävligt offside: Ljus i vintertunneln
Premiärmatcher, prestigevärvningar och grästräningar. Dagens lista kan inte låta bli att tycka att det ljusnar.
Silly Season (NYGAMMAL)
Jag noterar att vi är många som höjt på ögonbrynen (på ett glatt överraskat vis) över att vi lyckats värva en ordinarie spelare från det femteplacerade laget i Europas nionderankade liga. Men så är det i alla fall, och Daniel Andersson förklarade under presskonferensen, kort och kärnfullt, att anledningen till att värvningen av Lasse Nielsen roddes i land stavas ”hårt arbete”.
Annars har det varit ett ganska icke-blåsigt fönster för Malmös del – så här långt, skyndar jag mig att tillägga. En knapp vecka återstår av de flesta europeiska ligors transferfönster. Fast det går såklart inte att andas ut bara för att vi vänder almanacksblad. Både Ryssland och Kina håller sina fönster öppna nästan hela februari. Å andra sidan är det möjligen en tröst att regelverket tillåter oss att shoppa loss ända till den siste mars.
En lovande tid (NY)
När väckarklockan ringer på morgonen är det mörkt ute. Beckmörkt. Nersvart. Så småningom ljusnar det, och allt som oftast gryr då en dag så obarmhärtigt grå att jag tänker att det ju faktiskt inte spelar nån större roll att jag är färgblind. Sen tar det inte många timmar innan det är mörkt igen.
Dystra tider? Jovars. Men ändå bär den här årstiden på så mycket hopp och framtidstro. För ännu är allsvenskan ett oskrivet blad; 30 matcher som alla kan vinnas. Och fjäderpennan som ska skriva sagan om årets europaspel väntar ännu på att få premiärdoppas i sitt bläck. Ljuset är på väg, vänner.
Stora affärer (NY)
Dortmunds sportchef är den gamle mittfältsräven Michael Zorc, minut-89-inhoppare i Borussias Champions League-triumf 1997. Det är ett namn som fick många sociala-medier-ordvitsare att gå i spinn häromdan – Zorc köper AIK-spelare, gnagare hjälper varandra. Ha ha. Hursomhelst, jag tillhörde dem som hävdade att å jo, det var allt bra för svensk fotboll att Malmö FF gick till Champions League och tjänade hundratals miljoner. Så då får – kan – jag ju nu inte vara sämre än att jag också tycker att Isak-affären är en bra sak. Bra för allsvenskans anseende och attraktionskraft, och bra att en svensk spelare kan ta steget direkt till ädel fotbollsadel, till rejäl betalning, utan mellan/krasch-landning i holländska mittskiktet eller på turkiska vischan. Ska bli spännande att se om Alexander Isak får nån speltid.
Årets första match (NY)
På med raggsockorna och pälsmössan, för på lördag är det match. Det blir säkert många byten, rostigt spel (konstigt vore det annars) och i den mån vi behöver vara nervösa för nåt handlar det väl mest om oro för skador. Men i alla fall, återigen: det är match. FC Helsingör från danska 1. Division står för motståndet.
Ord och inga visor (NY)
När ni går på möten på jobb, sitter det då någon lite äldre kollega där vid hörnan av konferensbordet? En som har varit med förr och som vet hur saker och ting ska vara? Som har armarna i kors och muttrar saker som ”de där pröva vi ’96, de funkar ente”?
Av någon anledning fick Sydsvenskans artikel om veckans grästräning mina tankar att vandra i den där riktningen. Parallellen finns där såklart egentligen inte. Alla likheter upphör innan de ens uppstått. Gräs kontra konstgräs handlar förstås om annat än bara attityd. Som till exempel högst påtagliga, fysiska saker som skaderisk och slitage på kroppar. Men i alla fall; det är med ett leende på läpparna jag läser hur Kári Árnason och Markus Rosenberg kategoriskt och utan pardon eller diplomatiska omskrivningar sågar konstgräs och menar att en lerig januarigräsmatta är ”tio gånger bättre”. Gammal är äldst och vet bäst, liksom.
Kommande från Spanien (6)
Himmelriket kommer att finnas på plats nere i Salou. Och precis som kollega Magnus konstaterade i förra veckans lista har intresset kring träningslägrena onekligen exploderat. TV-sändningar i CMore väntar, och MFF väntar sig supportertryck till den grad att man ordnat en supporterbuss mellan Barcelona och Salou till matchen mot Östersund den 4 februari.
Det känns som om det börjar långt innan gryningen. Inledningsvis är tonläget hejdlöst och reservationslöst optimistiskt. "Det ser BRRRA ut!”, ”Härligt tryck i steget!”, ”Här behövs det pannben – och det HAR xx!”, ”Tekniken sitter och han är avslappnad i överkroppen!”. Framemot kvällen har svenskarna vanligtvis gjort bort sig och rösterna har tappat en liten aning av sin entusiasm. Fast hurtfriska, det är de fortfarande. För i Vinterstudion är man aldrig bedrövad, utan alltid rosenkindad, frisk, frejdig, klädd i snygg stickad tröja och rent allmänt fylld av gränslös tillförsikt. Livet levs inte blott, det avnjuts.
I mitt hushåll står eländet på hela helgerna så här års. Det är inte mer än rätt, det inser jag, för när väl fotbollen kommer igång på allvar är det den som dominerar TV-skärmen. I ett förhållande måste man ge och ta. Som det heter. Jodå. Det tycker jag såklart att mina nära och kära är mer än värda.
Det hindrar dock inte att jag vid det här laget är dödligt trött på denna förbannade vintersport.
