Sex och Jävligt offside: Lugnet före slutspurten

Vi befinner oss i en tämligen händelselös vecka. I alla fall ur Malmö FF-synpunkt. Därför tar veckans lista bland annat en titt på de MFF:are som varit iväg på landslagsuppdrag.

Arnór Ingvi Traustason (NY)
Erik Hamrén har knappast gjort någon resultatmässig succé som ny förbundskapten för Island. Till hans försvar ska det dock sägas att hans lag, i kraft av grupp A-status i Nations League, ställts mot svårt motstånd. Det här landslagsuppehållet har trots allt inneburit ett fall framåt – kryss i träningsmatchen mot världsmästarna Frankrike, och knapp förlust mot Schweiz – och Arnór Ingvi Traustason har startat i båda matcherna. Mot fransmännen blev han utbytt just efter att Kari Arnason knoppat in 2-0, och mot Schweiz i förrgår fick han spela 68 minuter.

"Það var súr stemning í klefanum eftir þennan leik”, kommenterar han matchen i Morgonbladid. Ett imponerande och liksom ödesmättat språk, isländskan. ”Klefanum” låter storslagnare än "omklädningsrum" (vilket jag antar är betydelsen, och inte "cell" som Google Translate föreslår). Påminner mer om ett av de romerska lägren som omger den där lilla galliska byn vi känner så väl. Och det lilla apostrofet över u:et i ”sur” skänker extra tyngd.

Fouad Bachirou (5)
Nästa landslagsman har spelat två hela matcher under uppehållet. Det går förstås att ifrågasätta huruvida detta är positivt för Malmö FF:s del. Särskilt som den senaste matchen spelades så sent som igår, i Mitsamiouli på norra Grande Comore. Det tar förmodligen en stund att ta sig hem till Malmö därifrån.

Fouad Bachirous Komorerna ställdes hursomhelst mot VM-laget Marocko i kvalet till Africa Cup of Nations. För några dagar sedan var man på vippen att få med sig en poäng från Casablanca, men föll på en billig straff i femte övertidsminuten. Halv revansch på Stade Said Mohamed Cheikh (som ser ut att ha ett tämligen hårt och studsigt underlag, men samtidigt vara belägen på en tjusig plats) igår, trots att 1-2-målet för Marocko kan beskrivas som gravt demoraliserande. Komorerna fick sista ordet och kvitterade i 92:a. Här har ni matchhighlights.

Franz, Svanberg och Erdal (NY)
Ja, det här är ju alls inte något att glädjas åt. Egentligen. Det gick inte för det svenska U21-laget. Klar förlust mot Belgien igår och inget slutspel nästa sommar. Jag såg bara delar av andra halvlek, och det var trots allt trevligt att se Erdal Rakip spela fotboll igen. Det känns väl som om han befinner sig i fotbollsmässig skugga just nu ... men i det lilla jag såg tog han en del initiativ och blev, om jag inte hörde fel, svensk ’Man of the Match’. Mattias Svanberg kom liksom aldrig riktigt loss, medan Franz Brorsson bland annat utmärkte sig genom att på övertid akrobatiskt rädda det svenska målet från en fjärde påhälsning.

Forwardsalternativ (NY)
Jag läser att både Carlos Strandberg och Guillermo Molins närmar sig comeback. Fler forwardsalternativ låter tacknämligt. En utvilad och frisk Carlos kan mycket väl bli tungan på vågen i åtminstone några av höstens matcher. Vore också fantastiskt härligt att se Molins på plan igen innan säsongen är slut. Inte för att jag begär eller förväntar mig några stordåd från honom redan i höst, men för att det på nåt vis tänder ett hopp, antyder ett löfte, inför nästa år.

Uppstyrandet av turordning (NY)
Jag har förstått att många tyckt att fem biljetter per huvud var några för mycket. Själv gillar jag i alla fall en grej med köförfarandet inför släpp av bortabiljetter till Europa League. Nämligen att det står en person och delar ut turordningslappar vid slutet av kön. Min uppfattning är att detta ökar rättvisekänslan och minskar irritationen över företeelser som att senkommande ansluter till en kamrat långt fram i kön. Förra måndagen fick jag nummer 190. Skulle folk nöja sig med runt tre biljetter i snitt, så att det skulle räcka till mig? Nej. Såklart inte. 190 visade sig vara en nitlott. Cirka femtio nummer före mig tog biljetterna slut. Men var det då i alla fall kul att köa i sisådär två och en halv timme? Mnja. Men nånstans … jag cyklade förvisso hem tomhänt, men ändå med en svårdefinierad och omotiverad känsla av att ha uträttat någonting. Det var en kväll som på sitt eget lilla sätt fungerade som en illustration av livet: den som väntar på nåt gott blir oftast besviken.

Niklas Askers initiativ (NY)
Landslagen bar svarta bindlar, och Labinot Harbuzi hedrades också med en minnesstund utanför stadion i fredags. Ett fint initiativ från Niklas Asker.

Vi diskuterade prioriteringar häromdan. Någon menade att det var fel att prioritera Besiktas-matchen före mötet med Häcken. Allsvenskan går först, löd synpunkten. Vi var överens om att vi inte kan vinna serien i år, så hur motivera detta? För att nå tredjeplatsen. Säkra Europaspel även nästa år.

Jag håller inte med om det resonemanget. Jag tycker dessutom att jag har rätt när jag inte gör det. Vi ska alltså göra vårt yttersta för att nå Europaspel 2019, så att vi, när vi väl är där … inte ska bry oss? Vad är det då vi jagar? Jag förstår inte.

Vi kanske missar Europa nästa år. Men om det skulle vara så att vi gör det på grund av ett energidränerande men lysande gruppspel i år, då må det kanske vara hänt.