Sex och jävligt offside: Må Olsens nolla bestå för evigt
Pontus fot fortsätter ställa till besvär, Dahlin har ryggskott, Erik Johansson är fotskadad och Ivo har råkat ut för potentiellt riktigt allvarliga ryggproblem. Och ovanpå allt detta, Alexander Blomqvists tragiska korsbandsskada. Idel elände, alltså. Onsdagslistan gör trots detta sitt bästa för att hitta sex positiva saker i veckan som gått.
Robin Olsens nolla (NY)
Den målvakt som hållit nollan längst i en obruten följd i allsvenskan är Håkan Svensson. År 2000, en säsong då för övrigt allsvenskan var helt ointressant, lyckades han freda sin bur 808 minuter i sträck. Jaså, gäspar man. Visst, 808 minuter är ju länge, men vilken räddningsprocent har egentligen Håkan? Vet inte. Kan inte hitta nån ackumulerad statistik på det. Hursomhaver har han bevisligen släppt in en del mål under sin allvenska karriär, så hundraprocentig är den inte.
Det har däremot vi en målvakt som har. En räddningsprocent om hundra procent, alltså. Fem allsvenska halvlekar avverkade, och Robin Olsen har ännu inte behövt kröka rygg. Det är nog väl mycket begärt att det ska förbli så under de veckor han nu får vikariera för den skadade Dahlin, men det är betryggande att han såg fullständigt kolugn ut mot Kalmar – och dessutom fick kröna en fin insats med en sublim enhandsräddning på Jonatan Rings skott.
Starten (NY)
Ovan var jag inne på att vi haft ett relativt tacksamt spelschema så här långt. Två hemmamatcher, och ingen av de tre hittills spelade mot förväntade topplag. Visst var krysset mot Halmstad en plump i protokollet, men ändå: sju poäng och andra plats så här långt är trots allt en bra start.
Emil Forsberg (NY)
Än så länge har nyförvärvet från GIF Sundsvall inte gjort nåt större avtryck i årets allsvenska. Men inhoppet mot Kalmar var lovande. Företagsam, kom till avslut, och har anmärkningsvärt och skönt mjuka bollmottagningar – ”fina fötter”, var ju Rikard Norlings omdöme under Floridalägret. Just nu talar mycket för att Emil Forsberg startar mot AIK ikväll. En dundersuccé hade suttit fint.
Matchtätt (NYGAMMAL)
Kanske fånigt att se det myckna matchandet som något positivt, med tanke på de skadebekymmer som berörs i ingressen. Det gnager ju onekligen också en smula, detta att vi under försäsongen varit så frikostiga vid utlåningsdisken. Att ha exempelvis Amin i truppen idag hade inte gjort ont. Men utlåningarna får man ha förståelse för, nu är det som det är, och efter en poängmässigt bra inledning (visserligen hjälpt av ett på pappret överkomligt spelschema … men ändå!) har vi i alla fall inte kniven på strupen mot AIK. Och ur ett rent supporterperspektiv känns det bra att matcherna duggar så tätt att nervositetsperioderna förkortas.
Tyskland (NY)
Historiskt sett har ju inte Tyskland alltid varit ett land som framstått som det goda exemplet, precis. Men just nu är den tyska fotbollen något som många av oss ser som ett föredöme. Höga publiksiffror, en levande supporterkultur, ett regelverk som stipulerar att medlemmarna ska vara klubbarnas majoritetsägare (51-procentsregeln tillämpas alltså). Och dessutom går det bra för dem. Bayern München har seglat hem Bundesliga på det där lekande lätta sättet man drömmer om för Malmö FF:s och allsvenskans vidkommande, och Bayern har i Champions League-semifinalen fått sällskap av Borussia Dortmund. Tyskland mot Spanien gäller för båda semifinalerna, och jag håller så smått tummarna för en tysk slutsegrare.
Det goda i efterspelet till den avbrutna DIF-MAIF-matchen (NY)
Redan flitigt debatterad, men jag kan inte låta bli att lufta det här igen. Ett par saker att applådera, eller åtminstone biljardpubliksknäppa med fingrarna, åt vad gäller den så trist avbrutna matchen mellan Djurgården och Mjällby: Disciplinnämnden fattade sitt beslut på fyra dagar. Ett rejält fall framåt sen vår Djurgårdsmatch 2011. Kanal CMore+ (eller vad den heter nuförtiden, den med Fjellström i alla fall) hade räknat ut att det tog 38 dagar då. Och sen tycker jag att man fattade ett i grunden vettigt beslut – att matchen återupptas där, och vid den ställning, den avbröts. Det känns sportsligt rimligt.
Med det ramlar vi över till ...
Det rätt så kassa i efterspelet till den avbrutna matchen DIF-MAIF-matchen
Beklagar om det blir lite långt här, men i alla fall:
För det första straffas ju här Mjällby med en extra resa. I mina ögon vore det rimligare om matchen återupptagits samma afton, eventuellt efter att läktarna tömts, eller åtminstone dagen efter (lex vår regnmatch mot Gefle 2010).
För det andra inbillade jag mig i min enfald att reglerna, efter alla konstigheter 2011, nu var kristallklara: matcher som bryts av ordningsstörning ska återupptas där de bröts. Och i förbundets tävlingsbestämmelser, kap. 2, §14.3, läser jag mycket riktigt
”Avbruten match som återupptas ska fortsätta med det målresultat och med den speltid som rådde vid matchavbrottet.”
Aha. Jamen då så. Allt klart. Men varför funderar då Mjällby på att överklaga beslutet, och varför vill man tilldömas segern med 3-0? Jo, för i stycket under, §15.1, står det
”Om förenings lag vars spelare utan giltigt skäl lämnar spelplanen före speltidens slut eller vars ledare, spelare eller supportrar, för vilka föreningen kan anses vara ansvarig, under pågående match i tävling enligt seriemetoden eller i anslutning därtill uppträder på ett sådant sätt att matchen inte kan genomföras eller måste avbrytas av domaren, ska den icke felande föreningen tillerkännas segern med målskillnaden 3-0, eller, om detta är merfördelaktigt, det målresultat som gällde då matchen bröts.”
Eh … förlåt och kalla mig regelverksdyslektiker, men krockar inte de här båda paragraferna? Jag förstår inte.
Och för det tredje fick ju då Djurgården en bötessumma om 15 000 kronor, ett belopp som motsvarar typ 70-75 relativt billiga sittplatsbiljetter. Om detta har Max Wiman skrivit en utmärkt krönika här. Som sagt där, man kan tycka vad man vill om pyroteknik, men det känns minst sagt märkligt att ett par bengaler på läktarplats orsakar mångdubbelt högre böter än att bruka våld mot aktörerna på plan.
För det fjärde och till sist ser jag i en intervju på aftonbladet.se disciplinnämndens ordförande Khennet Tallinger svara följande på frågan om vilket straff Djurgården tyckte var rimligt:
”De ville att de bara skulle få böter. Samtidigt medger de sitt ansvar, att de inkastade föremålen kom från läktarsektioner som Djurgården hade ansvaret för.”
Som sagt, det är rimligt att fotbollsmatcher avgörs på plan och inte i nämndesammanträden. Och DIF kan ju faktiskt kan rå för vad någon enstaka förvirrad besökare tar sig till. Ur de båda perspektiven känns det principiellt i sin ordning att domen blir mild.
Men "bara böter" - man ville alltså sportsligt belönas för det som skett? DIF, med sin Djurgårdsanda och fokus på värderingar, attityder och normer, skulle alltså yrkat på ett straff som innebar att Mjällbys mål annullerades? Betala reapriset 15 000 för ett bortplockat mål? Och därmed, om yrkandet accepterats, skickat följande signal till kastaren (och alla andra): visserligen blir det besvärligt för dig om du kan identifieras - stämning väntar - men som klubb tycker man att det borde vara så att klubben på det sportsliga planet tjänar på att en av de egna supportrarna kastar in föremål när laget ligger under?
Nej. Så kan det förstås inte vara. Det vägrar jag tro. En sån tankevurpa kan inte Djurgården begått. Möjligen har det blivit fel i artikeln, eller så måste Tallinger och DIF ha missförstått varann. Och det är ju inte riktigt bra det heller.