Sex och Jävligt offside: Matcher, muller och Markus
Forwards, en målvakt, amerikanskt motstånd och kontemporärt gatumode – där har ni dagens lista i sammandrag.
Carlos Strandberg (NY)
Visst, erkänner: det är alltid en smula opportunistiskt och lite platt att trycka in vår senaste målskytt på listan. Det är mycket Carlos Strandberg i rapporteringen från Bradenton, även om han inte alltid verkar vara sådär alltigenom sprudlande överlycklig över att bli intervjuad. Men strunt i allt det där, och glöm också att han rakat in ett par bollar i träningsmatcherna. Han är med på listan för att jag får känslan av att det är nånting som mullrar. Nånting oförlöst, som skulle kunna explodera i år. Och eftersom han omtalas som en potentiell VM-joker verkar det som om det är fler som känner likadant.
Tre raka (NY)
Ett kölag i danska andraligan, estniska mästarna och ett köttargäng från USA (vars hårda spel i inledningen av matchen ofrivilligt censurerades av en URUSEL stream). Jo, det är klart att Malmö FF ska slå alla de där lagen. Och hade det spelat nån större roll om vi inte gjort det? Nej. Resultaten i januaris och februaris träningsmatcher saknar betydelse. Fast ändå, nånstans, är det lite skönare när vi vinner.
Markus Rosenberg (NY)
Början av februari. Inte riktigt Markus Rosenbergs tid på året, även om det bland annat i SDS uppmärksammats att det i dagarna var exakt fyra år sedan han flög in till Bradenton och blev MFF-spelare igen. Sista året nu. I alla fall som spelare.
Men vilka år det har varit. Har Malmö FF som förening någonsin tagit så stora kliv under så – förhållandevis – kort tid? Tveksamt, va? Och om man ska peka ut en enskild person som allra viktigast för de här årens utveckling, någon som med attityd, frispråkighet och ett allerstädes närvarande leende liksom personifierat klubbmärket, då är det lätt att att peka på Markus Rosenberg. Och det är ju faktiskt inte slut än. Ett helt år återstår. Ett år som egentligen knappt börjat än. Kaptenen leder oss in i det.
DC United-möten (NY)
Match igen imorgon. För motståndet står den klubb som under en tid hade den outsägliga äran att kunna räkna in Markus Halsti i sina led. DC United är också det lag vi flitigast matchat mot under Bradentonlägrena: 2012 kryssade vi 1-1 efter att Erik Friberg gjort vårt mål på en magnifik Platinifrispark. Samma resultat och samma målgörare – den här gången via ett friläge – året därpå. Och 2015 vann vi med 1-0. Då var Jo Inge Berget segerskytt. Är förlustnollan mot fjolårets jumbo i MLS’ Eastern Conference intakt efter morgondagens möte?
Fredrik Andersson (NY)
Han stod för ett antal svettiga räddningar när han fick rycka in under Dahlins skada i höstas. Det verkar som om formen konserverats under vinteruppehållet. Dessutom har spelet med fötterna sett bra ut i de två träningsmatcher han hittills fått stå. Johan Dahlin lär vara förstemålvakt i de flestas böcker, men Fredrik Andersson känns som betydligt mer än en reserv.
Vinterskrud (NY)
Efter några månaders uselt väder har det nu har varit kallt några dagar. Extra dyster blir den meningen av det faktum att den är sann. Men i alla fall, folk bylsar på sig i kylan. På väg till lunch igår såg jag en medelålders herre i MFF-halsduk. Ett par minuter längre fram längs gatan, en yngling i toppluva med klubbemblemet på. Möjligt att detta var en tätare förekomst av Malmö FF-plagg än vanligt ... och hursomhelst, klubbens synliga och ständiga närvaro på stadens gator är förstås inget nytt. Men: jag minns en tid då den som ville botanisera bland ett mycket begränsat utbud av MFF-souvenirer var hänvisad till Blå Hallen på Södra Förstadsgatan. Eller en liten disk just innanför entrén till Kulan. Min minnesbild är att dessa souvenirer var mer sällsynta ute på stan på den tiden. Saker och ting har förändrats. Och nej, allt var inte bättre förr.
Många allsvenska klubbar är iväg på träningsläger just nu. De bevakas via rapporter och intervjuer, som praktiskt taget uteslutande andas stor framtidstro. Det ser bra ut. I år kan laget ta kliv framåt och utmana. Bästa fönstret nånsin. Truppen är jättespännande. Fina alternativ på alla positioner. Så låter det, både från Bradenton och alla andra allsvenska lägerorter.
Och det är klart att det gör det. Det är ju den tiden på året. Allvaret har inte börjat än, säsongen är ett oskrivet blad av möjligheter – vilka gärna formuleras i standardklyschor. Och de som tillfrågas är idrottsmän, som ju på nåt vis är skyldiga att tro på den egna framgången. Men jag vet inte ... jag känner att den här alla-är-vinnare-atmosfären, det räcker med den nu.
All denna optimism och tillförsikt börjar stå mig upp i halsen.
För mig är det hög tid att de kategoriskt positiva tongångarna mixas upp med tävlingssäsongens oro och besvikelser. Även om, såklart, det gärna får vara andra lag än Malmö FF som blir besvikna.
