Sex och Jävligt offside: Mitt i nedräkningen
Fem dagar kvar, och fotbollsvärlden har just gjort sitt bästa för att distrahera oss med ett landslagsuppehåll. Och har kanske lyckats?
Väntan är (snart) över (NY)
Det räknas ner, det spekuleras, det tippas och det tros. Kvällstidningarna släpper sina så kallade biblar – tjocka publikationer med allehanda statistik och annan hårdfakta – och betygsätter lagen. Men denna väntan, denna uppbyggnad, går mot sitt slut. På måndag kväll står vi på Stadion där vårt lag tar emot en förmodad toppkonkurrent. Det är lite märkligt ... men för varje år som går känns allsvenskan allt viktigare.
Jo Inge Berget (NY)
Han lämnade oss med en spekatulär, om än betydelselös, cykelspark mot Häcken i en sån där skön höstmatch där seriesegern redan var säkrad. Och när han nu återöppnade sitt målkonto gjorde han det med en klack. AZ Alkmaar hade uppenbarligen hemligheter att bevaka, eftersom matchen var stängd för både media och publik. Men ett litet videoklipp av målet har man i alla fall släppt. Det ser konstigt ut: en Alkmaarspelare spelar alldeles för hårt och till synes omotiverat hem en bakåtpassning. Målvakten tvingas sträcka ut för att freda det egna målet, bollen går upp i luften och nickas fram till Berget. Han tar emot den felvänd, får en försvarare i ryggen, tar någon sekund på sig att få kontroll på den – och klackar. Bollen rullar mellan backens ben och in just vid målvaktens högra stolpe. Är då Jo Inge Berget en startman på måndag? Ja, det låter knappast som om Markus Rosenberg – som just börjat träna med boll – är redo tills dess. Det känns inte alltför vågat att gissa att Antonsson och Berget formerar anfallspar mot Häcken.
Bortresta med landslag (NY)
Speltid för både Anel Ahmedhodzic, Samuel Adrian och Hugo Andersson vid U21-samlingen i Marbella (där det blivit förlust mot Ryssland och seger mot Skottland). Vidare har Fouad Bachirou varit i Yaoundé. Där mötte hans Komorerna Kamerun i kvalet till Afrikanska mästerskapet. Hoppet levde för Komorerna – en seger hade tagit dem till slutspel. Men det blev förlust 3-0, trots att Bachirou spelade hela matchen. Fast jag tolkar texten på JournalDuCameroun.com som att Komorerna nog borde haft straff just efter Kameruns 1-0. I landslagssammanhang kan vi också notera att Arnor Traustason i veckan gjort inhopp i Islands EM-kvalmöten mot Andorra (83:e minuten) och Frankrike (57:e minuten). En dryg halvtimme mot världsmästarna, alltså. En alldeles lagom uppvärmning inför Häcken.
Och förresten, vad gäller det svenska landslaget: knappast världsklass, en plötsligt stabbig och oorganiserad defensiv, lite skräpiga mål framåt, allmänt hafsigt, men ingen kan anklaga Sveriges två senaste EM-kvalmatcherna för att ha varit tråkiga. Tvärtom har det varit böljande och förvånansvärt händelserikt. När detta skrives har jag just sett Sverige hämta upp ett 2-0-underläge till ledning, för att sen släppa in en kvittering i sjätte övertidsminuten. Sex mål i en match mellan två lag tränade av Janne Andersson och Lars Lagerbäck. De måste båda drömt mardrömmar om tomma försvarszoner i går natt. Och hursomhelst, om den där övertidstappade ledningen skaver: om vi tänker oss att Malta och Färöarna blir strykpojkar i gruppen och att Spanien är klar etta, då gör Sverige, Norge och Rumänien upp om andraplatsen. Ur det perspektivet är det såklart blytungt att Sverige tagit fyra pinnar på två matcher mot huvudkonkurrenterna.
Hålla nollan (NY)
Det fanns som sagt inte någon möjlighet att se Alkmaar-matchen. Men en 1-0-seger blev det i alla fall, och det är glädjande, kanske till och med betryggande, att Uwe Rösler berättar att försvarsspelet fungerade bra. För annars har det ju faktiskt sett lite för ihåligt ut, både i cupen och i träningsmatcherna. Så det vore prima om Häcken får uppleva krympta ytor på måndag.
Erics (NY)
Efter utlandssemestrar får jag ibland frågor om maten. Hur var den, undrar vänner och släkt. Jag har sällan nåt ordentligt svar. Jag minns inte, förutom när jag ätit nåt konstigt som spindlar eller fårskallar. Förklaringen är att jag inte är så intresserad av mat. Spelar mig inte så stor roll vad jag äter. Det är lite skamfyllt och pinsamt detta; särskilt när vi blir bortbjudna och värden gjort sig till och slavat i köket i timmavis. Och där sitter jag, det för-pärlor-kastade svinet, med mina underutvecklade smaklökar, oförmögen att uppskatta ansträngningarna på rätt sätt. Men paradoxalt nog gillar jag ändå att bli bjuden på middag. Och att äta på restaurang. Huvudanledningen är att detta eliminerar så mycket av de tråkiga inslagen kring måltider: man slipper fundera särskilt mycket, man slipper ingrediensshoppa i matbutiker, man slipper laga skiten och man slipper det trista undanröjandet när man ätit upp. Och nånstans tycker jag förstås också att det i grunden är bättre om det jag äter smakar gott än om det smakar äckligt.
Denna extremt långa inledning leder till punktens egentliga innehåll. Häromveckan hade jag turen att få vara med på Erics (för den som missat det är detta alltså den nyrenoverade restaurangen på Stadion) invigning. Jag har sett att alla inte jublat över restaurangens inredning. Men maten! Premiärkvällens meny bestod av - och här läser jag innantill – rimmad lax med wakamesallad (?) till förrätt och brässerad oxkind med en hel massa andra grejer till huvudrätt. Strunt i att man använt den där typen av tillagningssätt som såna som jag inte riktigt förstår vad de innebär: flott värre, och framförallt väldigt gott.
Ljus över prestation (NY)
Det är lätt att reta sig på lag som vinner över oss. Men som tidigare påpekats går det också att vända andra kinden till och istället finna tröst i att våra övermän fortsätter att prestera. Inte av hjärtegodhetsskäl, utan främst för att det sätter vår egen prestation i en (ännu) bättre dager. Så när Chelsea viftar bort Dynamo Kiev med sammanlagt 8-0 - fyra mål bättre än segern mot oss - tycker jag ändå det känns rätt så bra. Där ser ni, liksom. Så bra är de. I kvartsfinalen lottades Londonlaget mot Slavia Prag. Tjeckerna mirakelvann över Sevilla i åttondelen, men nog är det på förhand fördel Chelsea här.
I offsidepunktens natur ligger gnället. Missunnsamhet, själviskhet och oginhet råder. Så också denna vecka. För det handlar om det där med utlåningar. Ofta en jättebra lösning för unga spelare som har långt fram till startelvan. Speltid och utveckling hägrar. Men ändå har jag svårt till odelad glädje när vi lånar ut till lag i samma serie. I det långa perspektivet må det vara finfint att en av våra spelare kan återvända ett år senare, fulltankad med allsvensk erfarenhet, självförtroende och andra bra grejer. Men oaktat om det lånande laget förväntas hamna i ett helt annat tabellsegment än Malmö FF så gäller detta: de är våra konkurrenter. I det korta perspektivet – den stundande säsongen – kan det bli jättetråkigt. Resultatet av några tidigare utlåningar till andra allsvenska lag: Markus Rosenberg sänkte oss nästan med Halmstad 2004. Pawel Cibicki gjorde två mål när Jönköping slog oss 2016. Och Dennis Hadzikadunic och Marko Johansson hjälpte Trelleborg till seger en mardrömslik vårdag på Vångavallen ifjol. Vid just dessa tillfällen fann jag det svårt att utropa “vilken härlig utveckling våra utlånade spelare uppvisar!”
En psykologiskt svårhanterad kollision mellan långsiktigt förnuft och kortsiktigt måste-vinna-nästa-match-tänk, således.
Till just den här historien hör också att det är AFC Adi Nalic lånas ut till. Sist de var uppe i allsvenskan var de utskällda för sitt slirande kring föreningsdemokratin. Det var både dyrt och krångligt att bli medlem i föreningen. MFF Support bojkottade bortamatchen. Nu ser jag att klubben öppnat upp. Det kostar anständiga 450 kronor att teckna medlemskap via hemsidan. Ändå ... här blir jag småaktig och ogin igen, men jag har fortfarande svårt för AFC; hur de bytt hemort och tagit genvägar genom seriesystemet.
Mycket möjligt att den här utlåningen blir perfekt för Adi Nalic. Som ju, med all sannolikhet, fått väldigt få A-lagsminuter om han varit kvar i vår trupp. Jag inser det. Precis som jag förstår att detta därmed, i det långa loppet, också har alla möjligheter att bli riktigt bra för Malmö FF. Men här och nu ... helt skavfritt känns det inte.