Lagbanner
Sex och jävligt offside: Mittbackar och kulturbärare
Han till höger är tillbaka.

Sex och jävligt offside: Mittbackar och kulturbärare

Det rör på sig i tränarstaben och det gick hyfsat nere i Abu Dhabi. Veckans lista uppmärksammar också en skymning i barnkulturens rike.

Mittbackar och en målskytt (NY)
Vad gör man om man är förbundskapten och en MFF-mittback får körtelfeber? Man kallar in en annan, förstås! Detta vet Erik Hamrén (jag tänker inte vara så småaktig att jag skriver till och med Erik Hamrén). Igår fick Pontus Jansson och Erik Johansson starta som mittbackspar mot det Island som för bara ett par månader sen kvalade om en VM-plats mot Kroatien (nåja, några spelare kändes trots allt igen från de matcherna). Med ett så eminent mittbackspar höll förstås Sverige nollan. Och för att sätta lite fart på händelserna framåt sattes Guillermo Molins in efter pausen. Med en behärskad volley ordnade han 2-0 en bit in i andra halvlek.

Överdriver jag MFF:arnas betydelse i matchen? Mnja. Lite kanske. Men de behöver absolut inte skämmas för sina insatser där nere på arabiska halvön.

Olof Persson (NY)
Jag tillhör de lyckliga som redan under ett år som kanske var 1994 fick se en tonårig Olof Persson dundra in ett långskott i krysset för Oxie IF i en division som förmodligen var fyra. Kort därefter gick han till MFF, och där blev det som bekant både nedflyttning och SM-guld. När detta skrives har Olof alldeles nyss blivit presenterad som andretränare i MFF. Ryktena, artiklarna, frågesvaren och de många ”inga kommentarer”:na pekade spikrakt på att det skulle bli så. En kulturbärare återvänder till A-laget.


Per Nilsson (NY)
Vid Floridalägret ifjol kom Per Nilsson fram och pratade med mig. En lång stund tog sig den verkställande direktören för Sveriges största fotbollsklubb sig tid att, ödmjukt, stillsamt, intresserat och vänligt, höra vad en vanlig simpel torparsupporter tyckte om sakernas tillstånd. Nu är ”vänlig” och ”stillsam” egenskaper som rent generellt är grovt underskattade i vår till bristningsgränsen och till kräkfärdighet visa-framfötterna-centrerade värld. Och det är såklart inte bara för att han är vänlig Per Nilsson varit VD. Han hade i uppdrag att sanera ekonomin. Det har han gjort. Och skött, svarat och hanterat allehanda besvärliga ärenden på sätt som framstått som ärliga och rättframma. Hatten av.
 
Återstår att se vem som ersätter.

Åge Hareide (NY - i alla fall om man inte räknar tränarjaktspunkten från förra veckan)
Än är inte smekmånaden över, så självklart håller vår nye tränare sin plats på listan. Spelarna förefaller positiva, och det är väl knappast överraskande. Det skulle tvärtemot vara mycket förvånande om de sågat honom. Men det är befriande att se Pontus i en Olof Lundh-intervju från landslagslägret berätta att han blivit helt överbevisad i sin förutfattade mening om en ”trött gammal norrman”. Åge Hareide ger ett gott, och engagerat, intryck. Det kan nog bli bra, det här.



Simon Hollyhead-dealen (NY)
Det finns ju de som ser en utmaning i infekterad stämning. Som går igång på tvister. Med konflikträdsla som mitt mest framträdande drag skyr jag dem däremot som pesten. Bäst är det när allt löses i det härligaste av samförstånd, och alla går från den potentiella konflikten nöjda och belåtna. Så apropå det avtal som träffades med Brann om Simon Hollyhead: Istället för att under ett par veckor behålla en medarbetare som i huvudet är nån helt annanstans får MFF ett belopp – SDS spekulerar i att det är sexsiffrigt – för att släppa honom i förtid. Nu försökte visserligen fotbolldirekt.se lägga lite bränsle på elden igår, men jag tycker det låter som ett perfekt upplägg och en bra avslutning för en man som gjort ett finfint jobb i Malmö.

Sol över laget (NY)
På måndag åker MFF återigen till Bradenton, Florida. Det är tredje året i rad. Väderprognosen förutspår en del moln inledningsvis, men temperaturer runt 20 grader. Vi här hemma kan se fram emot träningsmatcher mot MLS-motstånd den siste januari samt den 5 februari. Dessvärre kommer inte Himmelriket att finnas på plats i år, men vi litar till att tidningarna i vanlig ordning sköter rapporteringen med den äran.


Den här listan har inte haft så värst tunga grejer att gnälla över på sistone. Det har varit lite seedningsångest, väder och annat lättviktigt tjafs. Idag däremot: idag bränner det till. Det har nämligen kommit till min kännedom, från en vanligtvis pålitlig källa, att det i den Bamse-film som just nu går på biograferna ungefär halvvägs in visas ett – håll i er – HIF-klubbmärke.
 
Det må vara tecknat, men såvitt jag förstår är klubbemblemet återgivet på omisskännligt sätt. Visst, jag inser att man nuförtiden får acceptera både skamlös produktplacering och subliminala budskap när man går på bio. Men att ogenerat vräka fram denna symbol i en barnfilm – en barnfilm! – känns lite … ja, olustigt. Som förälder föredrar man alltid att gränslinjen mellan rätt och fel är kristallklar och odiskutabel i sånt man tittar på tillsammans med sina små. En förklaring skulle möjligen vara att klubbmärket syns i mindre smickrande sammanhang; som till exempel på en vimpel på väggen på Krösus Sorks kontor eller nåt i den stilen. Då hade det ju onekligen varit lättare att förklara när dottern pekar och frågar.
 
Nåja. Jag har alltid tyckt att det vilar nåt skenheligt över den där dopade björnen.
 
 

Henrik Zackrisson2014-01-22 12:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF