Sex och jävligt offside: Mot Europa och en tuff måttstock
Allt frid och fröjd på veckans lista, efter söndagens kassaskåpssäkra seger mot den svårspelade idrottsföreningen från Gefle och nästa etapp i Europaäventyret blott en dag bort? Javisst. Självklart.
Etta (NY)
Vi låg där vi hör hemma - först i tabellen - i ungefär 28 timmar. Sen spelade HIF och Göteborg oavgjort (ett perfekt resultat, för övrigt) och de senare smet om på målskillnad. De förra lär också smita om, när de tar poäng i sin hängmatch mot Halmstad. För det gör de såklart. Dock: en halv serie har spelats, och vi är i allra högsta grad med där uppe.
Skottvilja (NY)
2010 är onekligen ett år man gärna minns. Inte minst för att det var året då vi stänkte upp den ena missilen efter den andra i det ena motståndarkrysset efter det andra. Det är ju såklart inte riktigt rimligt att använda den säsongen som en måttstock; att betrakta det antalet drömmål som nån sorts medelvärde. Men det oaktat, nog har man på senare tid saknat lite fler avslut utifrån. Men nu sköts det fler skott från distans mot Gefle - knappast en slump - och glädjande var att så många av dem var bra. Och så fick vi se ett par av dem gå in också, i bästa 2010-stil.
2010 minus 1 (NY)
Apropå att använda 2010 som måttstock: efter halva serien det året hade vi 30 poäng och 29-18 i målskillnad. En ynka poäng och två lusiga plusmål bättre än i år, alltså.
Man glömmer gärna att vi delvis trevade oss fram under våren 2010. HIF kändes numret större än oss vid mötet på Olympia i april, vi tappade en 2-0-ledning mot Elfsborg, en oprövad Ivo Pekalski matchades in … visst, vi var kanske ett bättre och färdigare lag då än vi är idag, återigen är det orättvist att jämföra, jag påstår på intet vis att 2013 är ett år där guldvibbarna mullrar - men man kan trots allt inte vara alltför missnöjd med årets poängskörd.
På Stadion i söndags pratade vi om huruvida vi har fler poäng än vi förtjänar. Vi hade stor tur mot AIK. Och flyt mot Syrianska, där vi vände med två sena mål. Men var vi sammantaget det sämre laget i den matchen? Och kan man säga att vi, förutom mot AIK, tagit några renodlade flytsegrar? Betänk istället att vi blev rånade mot Göteborg, var det bättre (eller minst dåliga) laget mot såväl Mjällby som Halmstad och hade en boll i stolpen i slutminuterna mot Norrköping.
Så nej, säger jag, som svar på båda frågorna ovan. Vi har de poäng vi förtjänar. Minst.
Utlandsresor (4)
Årets resa har startat. Ovissheten kittlar. Europaäventyret kan både ta slut imorgon eller pågå ända fram tills i maj (… eller, ja … man får kanske vara patologisk optimist för att verkligen tro det … men rent teoretiskt finns ju faktiskt chansen). De som såg matchen mot Drogheda borta - jag gjorde det inte själv - berättar om en slätstruken insats.
Men egentligen spelar ett småtrist 0-0-resultat på bortaplan förra veckan ingen som helst roll. Bara vi vinner imorgon.
Mats Lilienberg-roparna (NY)
Smöret i såsen. Basisten i bandet. Arne Weise i TV-rutan. Vissa saker förstår man inte riktigt nödvändigheten i förrän de är borta. Då inser man, smärtsamt, hur mycket man saknar dem. I söndags sjöngs i vanlig ordning ”Vi följer vårt blåa lag, från München till Solna stad”. Men den där lilla gruppen som efter ”vi följer vårt lag, vi följer vårt la-a-ag”, innan ”i med och motgång”, röststarkt brukar inflika ”MATS LILIENBERG!” saknades. Eller höll sig tysta. Det är möjligt att de var frånvarande även mot Elfsborg och Häcken. Jag vet inte eftersom jag själv var bortrest då. Men jag hoppas att semester är anledningen även till deras tystnad.
För oavsett vilket, om ni läser detta: ni var djupt och innerligt saknade.?
De tre nya (NY)
Ingen skugga över ungdomarna Petter Thelin och Benjamin Fadi, men när det gäller etablerade nyförvärv gjorde vi tre stycken inför årets säsong. Det var andra gången i år de återfanns i en allsvensk startelva alla tre - första gången var mot BP - och, som man brukar säga: det tar sig. Magnus Eriksson gjorde sin kanske bästa hemmamatch hittills, och definitivt sitt första hemmamål. Emil Forsbergs skott imponerar och han ser generellt alltmer företagsam ut, även om han slocknade lite i andra halvlek. Och Erik Johansson gjorde även han en finfin match, och var dessutom bara en Gordon Stewart-räddning från Hugosson från att bli målskytt.
Två saker. För det första, detta tröttsamma skadeelände. Men börjar vi se en ljusning? Wilner Registre hade i tisdagens SDS gott hopp om spel för Rantie imorgon. Filip Helander närmar sig speldugligt skick. Så låt oss nu slippa se mer av spelare som ligger i gräset och vrider sig på ett tag. Det räcker, liksom.
För det andra, för att återknyta till punkt 3 ovan och återvända till en gammal käpphäst: visst, vårt spel hackar emellanåt. Vi faller ner i oförklarliga svackor, vi slarvar i markeringen, vi är alltför beroende av surrealistiska solonummer från Rantie, vi plottrar för mycket, ledarteamet gör till synes taktiska misstag.
Ändå. Vi ligger tvåa, på samma poäng som laget som leder serien. Stundtals spelar vi, med ett ungt, oerfaret, delvis nytt och relativt skadedrabbat lag, jättefin fotboll. Vi har i hyfsat stora delar av matcher varit överlägsna lag som HIF och Elfsborg.
Är det då riktigt rimligt att vi supportrar är missnöjda? Har vi rätt att begära mer? Ja, jag vet inte, jag. Kanske är det fullt berättigat att gasta om en tydligare spelidé och att ställa högre krav. Ändock är min synpunkt att så länge vi snittar två poäng per match (nästan) borde vi på läktaren möjligtvis vara skuggan av en liten aning mer tillfreds.
